fredag 18 december 2009

Avskaffa möjligheten att isolera barn

Min uppfattning är glasklar: mot bakgrund av de allvarliga fel som har begåtts i samband med att barn har isolerats vid de statliga ungdomshemmen måste det starkt ifrågasättas om det överhuvudtaget ska vara möjligt att isolera barn.

Häromdagen meddelade Statens Institutionsstyrelse (SiS) att allvarliga fel har begåtts. SiS kom till den slutsatsen efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. SiS granskning visar att barn har blivit isolerade felaktigt och att dokumentationen har varit bristfällig.

Nu visar Ekots fortsatta rapportering att ett annat problem skulle kunna vara att isoleringen i ett hundratal fall inte har avbrutits trots att barnet har lugnat ner sig och att lagens krav för isolering därmed inte längre är uppfyllt.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS långt ifrån alltid korrekt. Nu är inte avskiljning heller vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

SiS egen rapportering och den fortsatta granskningen av Ekot visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

Även om jag välkomnar många av de åtgärder som SiS har vidtagit är jag inte nöjd. Det är bra att SiS har förtydligat interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett steg i rätt riktning.

Jag vill gå längre och föreslår följande förändringar för att stärka rättssäkerheten för barn och unga på de särskilda ungdomshemmen:

* De stora bristerna i hur isolering tillämpas och kritiken från FNs barnrättskommitté bör leda till att regeringen fattar beslut om lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det handlar då om ändringar i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

* SiS bör få i uppdrag av regeringen att komplettera den granskning som myndigheten genomfört så att de barn och ungdomar som har isolerats får komma till tals. Det säger sig självt att en ordentlig granskning inte kan sägas ha gjorts om enbart den inblandade personalen får komma till tals. Också de barn som eventuellt har blivit felaktigt isolerade måste få säga sin mening.

* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och staten bör överväga någon form av kompensation.

* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.

tisdag 15 december 2009

Välkomna besked från Statens Institutionsstyrelse

Allvarliga fel har begåtts och lagändringar krävs. Beskedet kommer från Statens Institutionsstyrelse (SiS) efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. Läs SiS artikel på DN debatt

Jag är positiv till tydligheten i SiS besked. Det är bra att myndigheten visar att man tar rättssäkerheten på allvar och att missförhållanden lyfts fram i ljuset. De åtgärder som redan har vidtagits i syfte att stärka barnens rättssäkerhet är också positiva. Jag tänker särskilt på förtydliganden av interna anvisningar, utbildning av personal och skärpta rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett bra steg i rätt riktning.

Under hösten har Barnombudsmannen skickat material om barnkonventionen till samtliga institutioner och vi har besökt fyra ungdomshem för att intervjua barn och ungdomar. I samband med dessa besök har vi haft mycket konstruktiva diskussioner med SiS och de hem vi har besökt. Våra slutsatser kommer att presenteras i Barnombudsmannens årsrapport nästa år.

Även om jag ser mycket positivt på det förändringsarbete som nu pågår tycker jag fortfarande att det finns utrymme för förbättringar på några punkter:

* Jag är till exempel kritisk mot att det inte tydligt framgår om och i så fall hur barn och ungdomar har kommit till tals i den fördjupade granskning som SiS nu har gjort av tidigare tillsynsbeslut. Det räcker inte att höra den inblandade personalen.

* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och man bör överväga någon form av kompensation.

* Den skärpta tidsgränsen för isolering är ett steg i rätt riktning, men jag anser att målet måste vara att barn inte isoleras på särskilda ungdomshem i enlighet med rekommendationerna från FNs barnrättskommitté.

* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.

Lyssna på Ekots inslag om isolering av barn

tisdag 8 december 2009

Tandvården och barn som far illa

I morse deltog jag i ett informationsmöte för personalen inom specialisttandvården i Stockholm. Mötet handlade om tandvårdens anmälningsplikt vad gäller barn som far illa. Tandvården träffar nästan alla barn. Och de barn som inte kommer till tandvården bör man särskilt uppmärksamma. Sammantaget betyder det att tandvården följer barnen från 3 års åldern tills de blir vuxna.

Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.

Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.

fredag 4 december 2009

Skolsatsning för barn i familjehem

I går besökte jag Helsingborg för att lära mig mer om hur skola och socialförvaltning samverkar för att ge ett bättre stöd till barn i familjehem. Det var fantastiskt roligt att möta stolta och engagerade kommunanställda. Psykologer, specialpedagoger och socialarbetare arbetar sida vid sida och uppnår tillsammans med lärare, familjehemsföräldrar och inte minst barnen själva häpnadsväckande goda resultat.

Det är knappast någon nyhet att barn som har haft en tuff start i livet och där samhället har blivit tvungen att ingripa och placera barnen inte alltid har strålande framtidsutsikter. Forskningen visar tydligt på kraftigt förhöjda risker för de här barnen att få mycket dåliga skolresultat och en väsentligt lägre utbildningsnivå. Riskerna är också betydligt större för att barnen senare i livet drabbas av missbruk, sjukdom och arbetslöshet.

När samhället omhändertar ett barn tar man på sig ett oerhört stort ansvar. Peter Danielsson som är kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg skriver i ett brev om hur han ser på kommunens ansvar:
"Vid en familjehemsplacering tar samhället över ansvaret för barnets utveckling. Det innebär ett ansvar för att ge honom eller henne samma chanser i livet som vilken förälder som helst skulle ge sitt barn. Utbildning är den faktor som är allra viktigast för hur det går för barnet senare i livet, och det är också en faktor som är möjlig att påverka."

Jag kan bara instämma. Och de mycket goda resultat som Helsingborg har uppnått talar för sig själva. Två år efter skolsatsningen visar eleverna en signifikant högre kognitiv prestationsförmåga. Läshastigheten och medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester har förbättrats. Relationer med andra har också förbättrats.

Barn som tidigare ofta vantrivdes i skolan och ibland upplevdes som mycket störande i klassrummet trivs nu istället och är på plats långt innan lektionerna ska börja.

Nu sprids Helsingborgs-modellen till fler kommuner. Som barnombudsman har jag i vårt remissvar på den nya skollagen föreslagit att alla barn som placeras ska ha rätt till samma typ av stöd oavsett var i Sverige de råkar bo.

Läs mer om mitt besök i Helsingborg

tisdag 1 december 2009

Dialog med Sveriges Television

I går kväll hade Eva Hamilton, VD på Sveriges Television, bjudit in Barnombudsmannen och en rad barnrättsorganisationer för att diskutera barn i media. Bakgrunden är den kritik jag och andra har riktat mot bristande etik när barn i svåra situationer har exponerats på ett sätt som inte är till barnets bästa, bland annat i SVT.

Jag tycker att diskussionen blev bra. Vi kanske inte är överens i alla delar, men det var ändå ett konstruktivt samtal och jag tycker att SVT ska ha en eloge för att man vill problematisera frågan. Ibland kan avvägningarna vara svåra. Det är viktigt att barn får komma till tals men det är också viktigt att barn som har det svårt inte får det ännu svårare på grund av exponering i tv.

Mot den bakgrunden är det viktigt att föra samtalet om barn i media. Det finns inget enkelt facit, någon mall, att applicera. Rätt bedömning kan bara göras om journalister är medvetna om de risker som finns och genom att kombinera barnkonventionen med god journalistisk etik. Därför välkomnar jag att SVT är öppna för att fortsätta diskussionen om barn i media i ett mera publikt sammanhang lite längre fram i tiden.

Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om de svenska journalisterna kunde följa sina norska kollegors exempel och föra in skrivningar om barn i de etiska reglerna för journalister. I dag finns inte barn omnämnda trots att barnkonventionen är tydlig med att barn har särskilda skyddsbehov. Journalister bör göra särskilda överväganden både vad gäller arbetssättet, dvs hur intervjuer genomförs men också vad gäller de överväganden som krävs inför själva publiceringsbeslutet.

I tillägg till detta måste också granskningsnämndens regelverk ses över. Frågor om etiska övertramp måste kunna prövas där utan att vårdnadshavarnas godkännande krävs. De nuvarande reglerna gör det i praktiken omöjligt för nämnden att pröva program där barn riskerar skadlig exponering på grund av att föräldrarna önskar att barnet medverkar.

måndag 30 november 2009

Missförhållanden på behandlingshem

I morse medverkade jag i P1 morgon för att diskutera missförhållanden på behandlingshem för barn och unga. Bakgrunden är P1-programmet Kaliber som igår berättade om situationen på ett behandlingshem i Halland. I reportaget vittnade tidigare anställda samt elever på hemmet om kränkningar, glåpord och bestraffningar.

Jag vet förstås inte vad som har hänt exakt på just det här HVB-hemmet. Jag utgår från att tillsynsmyndigheterna gör en noggrann uppföljning där barn och ungdomar verkligen får komma till tals. I P1 morgon kommenterade jag det vi vet generellt om HVB-hem där en omfattande granskning presenterades i våras av Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Den granskningen visade att säkerheten och tryggheten var otillräcklig för barnen i en tredjedel av hemmen. Barnen var otillräckligt skyddade mot övergrepp från personal, andra barn och besökare. Den slutsats som Socialstyrelsen drog var att i 40 procent av de undersökta HVB-hemmen måste dokumentationen förbättras för att säkerställa rättssäkerhet, transparens och effektiviteten i de behandlingsmetoder som används.

Professor Kjell Hansson vid Socialhögskolan i Lund som särskilt fördjupat sig i behandlingsmetoder menar att vi vet väldigt lite om vilken vård som används på HVB-hemmen. Det är både oacceptabelt och allvarligt. Vi talar ändå om barn och ungdomar som samhället har omhändertagit. Det är ett stort ansvar och ett stort ingripande. Barnen och även deras vårdnadshavare har rätt att kräva att den vård som ges är beprövad, utvärderad och att den ger resultat.

Från årsskiftet tar Socialstyrelsen över tillsynen från länsstyrelserna. Det ställer stora krav på en förstärkt och nationellt sammanhållen tillsyn. Barnen måste komma till tals bättre. Det är viktigt att barnen får kunskap om sina rättigheter och att de vet vart de kan vända sig om de känner sig illa behandlade. Jag anser att det vore mycket vunnet om Socialstyrelsen hade en särskild ombudsfunktion kopplad till tillsynen dit placerade barn och unga kunde vända sig för att få råd och stöd.

En annan viktig åtgärd är förstås att det ställs tydliga krav på de behandlingshem som ska tillsynas. Det duger inte att hemmen själva får definiera målen för god kvalitet i den verksamhet som de önskar bedriva. Det måste finnas en tydlig kravprofil i vad beställarna, kommunerna, önskar uppnå med behandlingen. Det krävs också en tydlig uppföljning i vilka metoder som används och en utvärdering på nationell nivå i vilka metoder som leder till att barnet får det stöd som barnet har rätt att kräva. En självklar utgångspunkt är då exempelvis att barnen får tillgång till god utbildning och åtgärder som förbättrar barnets hälsa.

Lyssna gärna på P1 morgon här

fredag 20 november 2009

Barnkonventionen 20 år: att leva som man lär

Jag är precis tillbaka på kontoret efter en intensiv dag. Först diskussion i TV4s morgonsoffa om barnkonventionen tillsammans med Malin Alfvén och Leo Razzak och därefter en heldag på nätverket för barnkonventionens hearing med regeringsföreträdare.

Ett hundratal barn från hela landet hade samlats i riksdagen för att fråga ut regeringen. Barnen hade förberett sig väl. Tyvärr var det endast Maria Larsson från regeringen som kom till utfrågningen. Inför en fullsatt förstakammarsal svarade hon utförligt och noga på frågor om alla möjliga politikområden. Även om Maria gjorde ett riktigt bra jobb så hade hon behövt fler kollegor på plats.

Via tv-länk från regeringskonferensen i Frösundavik utfrågades sedan Göran Hägglund och Jacques Barrot, vice ordförande i kommissionen samt Marta Santos Pais, FNs generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn. Barnen höll sitt tidsschema men regeringskonferensen försenades med följd att frågestunden krympte från den halvtimma som barnen hade blivit utlovade. En konsekvens av detta blev att inte alla barn hann ställa sina frågor.

Det är lite nervöst att ha förberett en fråga till en tung makthavare och många av barnen satt också som på nålar och väntade på sin tur att få fråga. När det sedan aldrig blev tillfälle att ställa frågan blir det givetvis ett rejält antiklimax och rätt så stor besvikelse för de barn som inte hanns med.

Tydligare kan det knappast heller illustreras att vi har en bit kvar i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vid nästa "jubileum" hoppas jag innerligt att beslutsfattarna väljer att ta den tid de utlovat till att lyssna på barnen. Det blir ju faktiskt smått obegripligt att låta just den punkten stryka på foten till förmån för att istället lyssna på när andra vuxna talar om vikten av att låta - ja just det - barn komma till tals.

Nästa år hoppas jag att vi får se betydligt fler statsråd delta på barnens utfrågning. Det vinner inte bara barnen på. Maria Larsson tog med sig flera bra frågor tillbaka till Socialdepartementet efter att ha lyssnat på barnens kloka funderingar.

Ytterst handlar det om att förverkliga barnkonventionen i praktiken. Att våra makthavare lever som de lär.

måndag 19 oktober 2009

Barnperspektiv i myndigheter

Barnombudsmannen har fått i uppdrag av regeringen att följa upp myndigheternas arbete med att genomföra barnkonventionen. I år har vi tittat på 62 myndigheter. Läs årets rapport!

I den nationella strategin för barnkonventionens genomförande som riksdagen fattade beslut om 1999 så slogs det fast att barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla statliga beslut som rör barn och att alla statligt anställda, vars arbete har konsekvenser för barn och unga, ska erbjudas fortbildning om barnkonventionen för att utveckla sin barnkompetens.

Den sammanställning som Barnombudsmannen gjort visar att det fortfarande återstår en hel del arbete innan riksdagens mål är genomförda. I många myndigheter har anställda fått fortbildning, men långt ifrån alla genomför barnkonsekvensanalyser eller säkrar på annat sätt att barnkonventionens huvudprinciper får genomslag när myndigheten ska fatta beslut.

För att öka takten i förändringsarbetet har Barnombudsmannen i år valt att fördjupa dialogen med några utvalda myndigheter. Vi har träffat Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Och vi har kallat Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten och Sida till myndighetsdialog.

De diskussioner vi redan har haft har varit mycket spännande och de kommande åren kommer en hel del kraft att läggas på att, tillsammans med ett antal myndigheter, bryta ned och konkretisera vad barnkonventionen kan betyda för just dessa myndigheter. Fortsättning följer med andra ord.

Med lite mindre fokus på att hitta exakt rätt ordalydelser i policydokument och med mer fokus på hur barnets rättigheter ska få reellt genomslag kan vi komma längre. Skolinspektionen har, för att nämna ett exempel, genom att tydligt fokusera på barnets bästa i hela verksamhetens målformuleringar kommit en rejäl bit på väg. Nu är inte barnkonventionen och barnkonsekvensanalyser ett sidospår som ska läggas till allt annat arbete. Det är en tydlig del av myndighetens huvuduppdrag och verksamhetens resultat kommer att mätas och följas upp därefter.

torsdag 8 oktober 2009

Skola för alla

Jag träffade Erik som är 15 år för att han ville berätta för mig om sin skolsituation. Mot sin vilja blev han omplacerad från en vanlig klass där han fick stöd av en assistent till en specialskola. Han berättar om hur det känns att inte få några utmaningar i sitt lärande: "Det blev sämre än i typ ettan. Någon som inte var lärarutbildad. Jag fick göra samma saker som jag redan kunde."

Erik är långt ifrån ensam om sin berättelse. Jag har lyssnat till flera barn som är oerhört ledsna över det de uppfattar som ett svek från skolans sida. Förväntningar som inte funnits. Stöd som inte har getts. Men jag har förstås också fått höra motsatsen - om läraren som tog sig tid, som gav utmaningar och där resultaten har blivit häpnadsväckande bra.

När jag nu skickat in Barnombudsmannens svar till regeringen om vad vi utifrån barnkonventionen tycker om förslaget till ny lag för skolan så har jag haft Erik och de andra barn jag mött i mina tankar.

I vårt remissvar betonar vi att rätten till utbildning med utmaningar och stimulans måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Erik har diagnosen autism och för honom och flera andra av de barn med olika typer av funktionsnedsättning som jag mött hade skolan kunnat vara betydligt bättre på att se dem och utifrån en personlig utvecklingsplan ge dem rätt utmaningar.

Allra störst betydelse har skolan för de barn som är i en svår och utsatt situation. Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB-hem. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Enligt Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm är utbildning till och med den starkaste skyddade faktorn för utsatta barns långsiktiga utveckling som vi känner till. Utbildningsresultat ger, enligt dessa studier, en starkare indikation på hur det kommer att gå för barnet än barnets sociala bakgrund.

Barnombudsmannens slutsats är att det måste tas krafttag för att lyfta skolans kvalité för barn som är i svåra situationer. Skolan får aldrig ge upp hoppet om ett barn. Och inget barn ska mötas med likgiltighet eller låga ambitioner. Varje barn som omhändertas av samhället måste få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen och därefter måste ett systematiskt stöd ges i barnets skolarbete.

torsdag 24 september 2009

Möte med barnombudsmännen i Europa

Anlände sent till Paris i går och mötet med nätverket för barnombudsmän i Europa. Det europeiska nätverket har växt i takt med att allt fler länder följt de nordiska ländernas exempel och inrättat barnombudsmän.

Huvudargumentet för att inrätta en nationell institution med uppgift att bevaka barnets rättigheter är att barnperspektivet lätt kommer i skymundan i centrala och lokala myndigheter. Lagstiftarna i de olika länderna har helt enkelt bedömt att det behövs en funktion med ett tydligt mandat från parlament och regering med uppgift att övervaka och driva på så att konventionen om barnets rättigheter får genomslag hos centrala och lokala myndigheter. Nu är vi fler än 25 barnombudsmän från olika länder representerade runt bordet och det är spännande att ta del av kollegornas erfarenheter.

Förutsättningarna ser naturligtvis olika ut i länder som Sverige, Storbritannien och Azerbadjan men det hindrar inte att vi ändå kan lära av goda exempel. Från svensk horisont kunde jag berätta om hur vi den senaste tiden bland annat lyckats få gehör för förändringar vad gäller skuldsättning av barn (landstingen) och isolering av barn på statens institutioner. Viktiga frågor som barn tagit upp med oss och där vi genom dialog med berörda myndigheter och riksdag och regering lyckats driva fram förändringar.

torsdag 17 september 2009

Barn till arbetslösa stängs ute från fritids

Lilla Aktuellt har uppmärksammat att barn stängs av från skolbarnomsorg - eller fritids som de flesta säger - när deras föräldrar blir arbetslösa. Jag får både brev och telefonsamtal om hur djupt orättvist barn upplever de här besluten. Inte nog med att pappa eller mamma förlorat jobbet med allt vad det innebär av påfrestningar för familjen, med mycket kort varsel blir man som 8-åring avstängd från att vara med resten av sina klasskompisar när de går från skolan till fritids.

På många håll i landet går den stora merparten av alla barn på fritids i dag. Det innebär att det slår mycket hårt att som kanske enda barn i en klass bli utpekad som den som inte längre får vara med.

Skola och fritids arbetar ofta tätt tillsammans och i ett brev berättar en familj om hur alla barn i klassen utom två - 23 av 25 barn - fick en personlig inbjudan av sin fröken till en pysseleftermiddag på fritids med fikastund för föräldrarna. Jag tror de flesta av oss kan leva oss in hur jobbigt det måste kännas att vara ett av de två barn i klassrummet som inte fick något kuvert.

Fritids är inte heller bara ett ställe för kul lek med kompisar. Där ägnar man sig åt läxläsning och verksamheten har också ett pedagogiskt innehåll. Det är också mot den bakgrunden som lagen är tydlig med att fritids ska erbjudas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov.

Det är skrivningen - barnets eget behov - som tolkas olika i Sveriges kommuner. En del kommuner betonar den viktiga pedagogiska roll som skolbarnomsorgen spelar och erbjuder därför verksamheten till alla barn. Andra kommuner gör en mer restriktiv tolkning och där kan det exempelvis krävas att föräldrarna är intagna på behandlingshem eller sitter i fängelse för att barnet ska slippa avstängning om föräldrarna inte längre förvärvsarbetar.

I förslaget till ny skollag räknas en lång rad möjliga situationer upp där en prövning ska kunna leda till att barnet inte avstängs från fritids. Dessa preciseringar kanske innebär att fler barn slipper avstängningar men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte med utgångspunkt från barnkonventionen och principen om barnets bästa är betydligt enklare och rimligare att låta de barn och föräldrar som önskar få ta del av skolbarnomsorgen. I praktiken är det inte många fler barn det handlar om men för varje enskilt barn gör det naturligtvis milsvid skillnad.

Jag är oroad över en situation där barn stängs ute från kamrater och pedagogisk verksamhet på grund av föräldrarnas arbetslöshet. Vi vet hur viktiga kamratkontakter är för barn i den här åldern. Detta inte minst i områden med många familjer med svag ekonomi eller i familjer med invandrarbakgrund där det är viktigt att det svenska språket leks och lärs in genom social samvaro. Utvecklingen går mot ett livslångt lärande och barnets egen rätt ska, enligt min mening, väga tyngre än föräldrarnas anställning.

Se reportaget i Lilla Aktuellt här

torsdag 10 september 2009

I väntan

Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.

I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.

Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.

Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!

onsdag 9 september 2009

Samtal pågår om skollagen

Barnombudsmannen har fått förslaget till ny skollag på remiss. Utifrån barnkonventionen ska vi granska lagförslaget och ge synpunkter. Nu i veckan lyssnar jag särskilt på barn med funktionsnedsättning och hur de upplever skolan. Vad fungerar bra och vad är viktigt att ändra på?

Jag är långt ifrån färdig med mina fokussamtal men så här långt kommer två saker igen i många av mina möten med barn: För det första vikten av att få känna sig trygg i skolan. Och för det andra behovet av att få utmaningar.

Båda de frågor som tas upp handlar i grunden om respekt. Att bli respekterad och slippa känna sig rädd i skolmiljön. Jag har fått ta del av fruktansvärda exempel på hur barn har känt sig otrygga genom hela sin skolgång. Resultatet har blivit förödande. Man berättar om hur skolan försökt ge extra stöd till barnet men där inga åtgärder hjälper eftersom grundproblemet är den otrygghet som barnet känner och som blockerar lusten och förmågan att lära.

Också frågan om att få bli utmanad handlar om respekt. Det räcker inte med att sänka trösklarna så att ett barn med rörelsehinder kan komma fram. Det handlar också om att ha ambitioner, att sätta ribban högt och tro på barnet. Jag har hört allför många exempel på hur skolan har upplevts som en förvaring. En klapp på huvudet och bra att du är här - men inga eller låga förväntningar. Också det förödande för det barn som drabbas och knappast respektfullt.

På fredag träffar jag fler barn och ungdomar för att prata skollag. Fortsättning följer.

tisdag 1 september 2009

Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet

Barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

I går fick åtminstone den andra frågan delvis ett svar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

I går kväll medverkade jag i studion i Aktuellt för att kommentera rapporten. Mitt budskap är att det naturligtvis är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. Men de förslag som har lagts räcker inte. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Men i tillägg till detta vill vi också att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.

tisdag 25 augusti 2009

Filipstad som föredöme

Tillsammans med Migrationsverket och Rädda Barnen vädjade jag nyligen till Sveriges kommuner att ta emot de ensamkommande flyktingbarnen. Situationen är ohållbar i de tillfälliga boenden där barnen väntar på en kommunplacering.

Frågan har väckt debatt i flera kommuner. Nu i dag såg jag exempelvis att kommunfullmäktige i Filipstad diskuterat vad man kan göra och att man där bestämt att fördubbla mottagandet av flyktingbarn.

Åsa Andersson som är enhetschef på arbetsmarknads- och integrationsenheten i Filipstad motiverar beslutet i Nya Wermlands Tidningen:

– Man möter barn som kommer från andra omständigheter än vad man är van vid och det kan vara svårt. Men om man satsar på det här är jag övertygad om att man får något positivt tillbaka.

De ensamkommande flyktingbarnen och Filipstad är att gratulera!

fredag 21 augusti 2009

Ska det vara lagligt att slå barn?

Ska det vara lagligt att slå barn? I Sverige besvarades den frågan med ett klart nej 1979. Då förbjöds kroppslig bestraffning av barn. Lagen har haft stor betydelse. Andelen barn som blir slagna har minskat kraftigt.

Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.

I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.

Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?

I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.

Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.

torsdag 20 augusti 2009

Lagstiftningsarbete drar ut på tiden – små barn kommer i kläm

I januari 2008 skrev Barnombudsmannen till migrationsminister Tobias Billström och framförde att det inte är rimligt att föräldrar tvingas lämna sina barn, i synnerhet spädbarn, och resa till sitt hemland eller annat land för att där ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.

Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.

Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.

Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.

I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."

Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.

onsdag 19 augusti 2009

Bättre experter finns inte

Har precis avslutat ett möte med några av ungdomarna i vårt expertråd med barn och unga som själva har erfarenhet av att vara placerade utanför sitt hem. För mig som barnombudsman är det viktigt att ta del av ungdomarnas kunskap om hur det är att bo på ett särskilt ungdomshem eller på ett hem för vård och boende. Vad fungerar bra? Vad kan bli bättre?

I dag började vi med att fira de viktiga förbättringar som nu sker - tillsynen av de särskilda ungdomshemmen skärps och isolering av barn och unga ska följas upp bättre. Vi diskuterade också vad som borde stå i en folder som barnombudsmannen, i samverkan med länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län, ska sprida till barn som bor på hem för vård och boende. Om två veckor ska expertrådet ses igen och då ska ungdomarna arbeta med foldern - vad tycker expertrådet att det är viktigt att man som barn får veta när man är omhändertagen?

Vi pratade också om det möte som jag ska ha med Statens institutionsstyrelses tillsynsenhet och Socialstyrelsen nu på fredag. Expertrådet påminde om de rekommendationer rådet har tagit fram för hur tillsynen bör gå till. Gruppen tyckte också att barn på särskilda ungdomshem borde få en folder om sina rättigheter. Som det är nu vet man inte vad som gäller och det är dåligt både för barnen och vårdhemmet, menade rådet.

Som alltid blir jag upplyft av att träffa expertrådet. Ungdomarna har så många kloka idéer och så mycket erfarenhet. Professorer i socialt arbete i all ära, men ingen är bättre expert på hur det är att leva och bo på institution än just de barn och ungdomar som är i den situationen. Vågar vi lyssna blir vården bättre.

torsdag 13 augusti 2009

Gömda barn ska få gå i skolan

I dag har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om rätt till skolgång för gömda barn, det vill säga för barn som vistas i landet utan tillstånd. I pressmeddelandet från regeringen framhåller utbildningsminister Jan Björklund att barn måste kunna gå till skolan utan att vara rädda för att just det ska leda till att de utvisas.

Det är ett mycket välkommet besked. Och det är efterlängtat! FNs barnrättskommitté i Genève har rekommenderat Sverige att ge alla barn rätt till skolgång. I samband med granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén uttryckte kommittén också sin oro över att så ännu inte är fallet i Sverige. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen vid flera tillfällen, nu senast i vår årsrapport för 2009 som överlämnades till regeringen i mars.

Barn som lever som gömda eller på flykt eller under andra svåra förhållanden är i särskilt stort behov av att få tillgång till en fungerande vardag där rätten att gå i skola är en fundamental rättighet.

Enligt en uppskattning från Rädda Barnen lever mellan 1000 och 1500 barn gömda i Sverige idag. Barnen har inte valt sin livssituation. Dessa barn mår ofta mycket dåligt. De bär med sig upplevelser från krig och konfliktområden och lever i utanförskap med en skräck för att bli upptäckta. Barnen har ofta små möjligheter att vistas utomhus eller leka med andra barn. Avsaknaden av rätt till skolgång har förstärkt dessa barns isolering.

Barnkonventionen är tydlig. Alla barn har samma rättigheter oavsett vilken ställning i samhället de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte. Nu tar Sveriges regering ett viktigt steg mot att förverkliga även gömda barns rättigheter.

tisdag 21 juli 2009

Ledande forskare om isolering av barn

I lördags skrev sju av landets ledande forskare i socialt arbete ett tänkvärt debattinlägg i Svenska Dagbladet: "isolering hjälper inte utsatta barn".
Läs artikeln!

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?


Viktiga frågor som det finns skäl att återkomma till, inte minst vid den hearing om den sociala barn och ungdomsvården som jag inbjudit till i slutet av augusti.

fredag 3 juli 2009

Ungas säkerhet på nätet

I morse hade Surfa Lugnt bjudit in till en paneldiskussion om ungas säkerhet på nätet. En stor panel med deltagare från bland annat Rädda Barnen, medierådet, Fryshyset och Friends enades om att vuxna måste engagera sig mer i vad barnen gör på nätet.

Nätet innebär i huvudsak något positivt för barn. Men precis som på andra arenor far barn illa också på nätet. Barn som drabbas av mobbning i skolmiljön drabbas också ofta virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen.

Barn använder alltmer tid till att finnas på nätet och den generation som är uppvuxen med nätet från start gör ingen skillnad mellan situationer på nätet och "in real life". Nätet är helt enkelt också en del av "real life". Men alltför ofta spelar vuxna en marginell roll i denna allt större delen av våra barns liv.

Den dåliga nyheten är att de allra flesta barn och unga, utan vår vetskap, redan har stött på internets avigsidor. Den goda nyheten är att de allra flesta barn är bra på att hitta strategier för att hantera detta. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om vad som kan vara farligt.

Det som bekymrar mig mest är därför inte barn som lever i trygga miljöer med starkt stöd från familj och vänner. De kan förstås också fara illa, men risken är många gånger högre för barn som lever i social utsatthet. Barn som råkar illa ut på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Barn som är i den situationen är mer mottagliga för vuxna som inte vill dom väl.

Som barnombudsman måste mitt fokus därför vara främst på de barn som inte får tillräckligt med stöd och uppmärksamhet hemifrån - och där upplysningssatsningar riktade mot föräldrar inte heller kan hjälpa. Hur kan vi hjälpa de barnen att få bra strategier mot nätets avigsidor och att bli mindre riskbenägna?

Jag är övertygad om att andra vuxna i de här barnens närmiljö kan spela en avgörande roll. Skolan och inte minst elevhälsovården måste tidigt se och uppmärksamma barn som är ensamma, utaatta för mobbning eller som på annat sätt far illa. De likabehandlingsplaner som alla skolor ska ha måste också täcka in de nya arenor där skolelever kan utsätta varandra för kränkningar och mobbning.

torsdag 2 juli 2009

Fler barn vräks - nu krävs handling

I dag på förmiddagen ska jag delta i ett samtal här i Visby om barn och vräkningar. Svenska kyrkan och organisationen Hela människan står som arrangörer. Det är ett aktuellt ämne och jag är oroad över utvecklingen.

Under 2008 blev 735 barn i Sverige berörda av avhysningar från boende. Trots att regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas fortsätter antalet barn som vräks att öka. Under de tre första månaderna 2009 vräktes 180 barn jämfört med 149 under samma period ifjol. Det är en ökning på 20 procent.

Jag är mycket bekymrad över att vräkningarna ökar. Det besannar också de farhågor jag uttryckte i vintras om att situationen kan förvärras när arbetslösheten ökar som en följd av krisen.

Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.

Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.

Bra att underlätta för inhemska adoptioner

I eftermiddag överlämnas adoptionsutredningen till regeringen. Utredningen väntas föreslå att barnets bästa alltid ska vara avgörande vid ett adoptionsbeslut samt att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.

Jag välkomnar dessa förslag.

Det är inte rimligt att barn som inte kan återvända till sina biologiska föräldrar inom en överskådlig tid inte får en trygg förvissning om sitt framtida liv. Jag hoppas därför att barnskyddsutredningen kommer att lägga förslag som innebär att kommunerna i större utsträckning initierar vårdnadsöverflyttningar och adoptioner. Ett första viktigt steg tas i dag när adoptionsutredningen utifrån ett barnrättsperspektiv nu föreslår att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.

Jag anser att för få vårdnadsöverflyttningar görs i dag även om undersökningar visar att det har blivit vanligare sedan lagen trädde i kraft. Jag menar vidare att möjligheten till adoption bör utredas för de barn som har placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där.

Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet. Dessa barn måste få känna att de hör hemma någonstans samtidigt som de har rätt att ha kontakt och närhet till sin familj. Den barnskyddsutredning som nu ser över reglerna kring stöd och skydd för barn i utsatta situationer har bland annat att se över långsiktigheten i vården för barn i familjehem. I dag finns det en bestämmelse i socialtjänstlagen som innebär att när ett barn har varit placerat i samma familjehem i tre år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning.

Det är också positivt att adoptionsutredningen väntas föreslå att anställda inom socialtjänsten ska få utbildning i adoptionsfrågan och att även sambor och inte bara gifta ska kunna adoptera sin partners barn.

onsdag 1 juli 2009

30 år med förbud mot aga av barn

I dag är det på dagen 30 år sedan ett uttryckligt förbud mot att aga barn infördes i föräldrabalken: "Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling".

Eler som en riksdagsledsmot sa i debatten inför beslutet:
"I en fri demokrati som vår använder vi ord som argument, inte slag. Vi talar till människor och slår dom inte. Om vi inte kan övertyga våra barn med ord kan vi aldrig övertyga dem med våld".

Det är ett jubileum att känna stolthet över. På 1970-talet fick knappt hälften av barnen i Sverige stryk av sina föräldrar. I dag är det ungefär var tionde barn. Det är en revolutionerande förändring. Fler och fler länder följer nu i Sveriges spår och inför ett förbud mot att aga barn.

Samtidigt kan vi inte vara nöjda förrän alla föräldrar har insikt, kraft och kunskap att undvika att kränka sina barn. Fortfarande upplever många tusentals barn våld i familjen, direkt eller indirekt. Därför är det bästa sättet att fira 30 år med lagen mot aga att påminna om varför lagen finns och att den är aktuell nu också.

Föräldrar i utsatta situationer måste få stöd och metoder att klara sitt föräldraansvar. Barn måste få kunskap om sina rättigheter. Och vi måste påminna om att lagen förbjuder fysisk aga, men också annan kränkande behandling som att skambelägga barnet eller att isolera barnet på barnets rum, metoder som ibland förfäktas i "nannyprogram".

måndag 29 juni 2009

Äntligen upprättelse för Max, Maria och många andra unga

Jag är stolt över den förändring av barn- och ungdomsvården som barn och ungdomar i mitt expertråd har bidragit till att sätta i rullning.

Det är en viktig upprättelse för de barn som fått uppleva isolering när Statens institutionsstyrelse och regeringen nu på flera punkter skärper regelverket. Ingen sommarpresent kan vara mer välkommen än just denna: äntligen tas det som barnen berättar om isolering på de särskilda ungdomshemmen på allvar!

Några av förändringarna:

- Reglerna skärps vid isolering.
- Alla institutionschefer, även de som har semester, har kallats till möte för - genomgång om hur isoleringarna ska gå till.
- Alla isoleringar från förra året ska granskas igen.
- Varje beslut om isolering ska från och med nu direkt skickas från ungdomshemmet till den högste chefen i regionen för granskning.
- Extra utbildningar för personalen ska genomgöras med externa experter.
- Personalen föreslås bli skyldig att anmäla missförhållanden enligt Lex Sarah.

Det är många steg i rätt riktning. Som barnombudsman är jag dock inte helt nöjd förrän vården har lagts om och det inte längre är tillåtet att isolera barn på ungdomshemmen.

fredag 26 juni 2009

Skyldighet att anmäla missförhållanden - Lex Sarah

I dag finns det en skyldighet för personal inom äldre- och handikappomsorgen att anmäla missförhållanden. Nu föreslår regeringen att samma skyldighet ska gälla personal i all socialtjänst och även inom Statens institutionsstyrelse, SiS. Bestämmelsen ska också gälla för enskild verksamhet.

Det här är mycket positivt. När barn och unga är i samhällets vård måste vi göra allt vi kan för att säkerställa att missförhållanden inte förekommer. Det är bra för barnen, men också för personalen, att det blir tydligt vilket ansvar personalen har att ingripa när missförhållanden förekommer. I de här miljöerna där insynen ofta inte är så stor är det extra viktigt att det finns civilkurage att berätta när verksamheten inte fungerar som den ska och barn far illa.

onsdag 24 juni 2009

Isolering av barn

Ekot har i dag rapporterat om hur barn på de särskilda ungdomshemmen har isolerats vid flera hundra tillfällen enbart under hösten 2008.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS dokumentation långt ifrån alltid korrekt. Ann-Kristin Westerlund som är tillsynschef på Statens institutionsstyrelse säger till Ekot att "vissa saker är skrämmande. Det verkar som den unge blir avskild för i princip ingenting."

Nu är inte avskiljning vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

Ekots granskning visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

torsdag 11 juni 2009

Tandlös uppföljning?

Har precis träffat styrelsen för Sveriges barntandläkare. Tandläkarna har en unik möjlighet att tidigt upptäcka när barn far illa antingen det handlar om omsorgssvikt eller om barn som utsätts för våld och övergrepp. Men en förutsättning är att barnen kommer till tandläkaren och att tandläkarna har mod och kunskap att anmäla missförhållanden till socialtjänsten.

Flera av tandläkarna vittnade om att "täckningsgraden" sjunker, dvs att andelen barn som kommer till tandläkaren är lägre nu än tidigare. Det stora flertalet barn kommer på kontrollerna, men det finns en växande grupp som inte dyker upp. Uppföljningen av de här barnen skiljer sig också åt mellan landstingen. Ibland nöjer man sig med ett påminnelsebrev till vårdnadshavarna och sedan aktualiseras barnet igen först om två år när det är dags för nästa koll. Den mest aktiva åtgärden har på sina håll varit att skicka en faktura för uteblivet besök där barnet i värsta fall också har setts som betalningsansvarig.

Konsekvensen, förutom en eventuell ekonomisk skuld till landstinget, är att barnet blir utan tandvård. Varför kommer då inte föräldrarna med sitt barn på utsatt tid? Erfarenheten från den nordiska konferensen om barn i utsatta situationer och tandvård är att det kan handla om allt från okunskap till allvarlig omsorgssvikt och i värsta fall svåra övergrepp mot barnet som vårdnadshavaren vill dölja. Det som krävs är under alla omständigheter en tydlig uppföljning från tandvårdens sida. Vad beror det på att barnet förnekas tandvård? Om barnet, trots upprepade försök, inte ges tillgång till tandvård är det viktigt att detta anmäls till sociala myndigheter.

Barntandläkarna och jag kunde förstås enas om att det här är en viktig och relativt bortglömd fråga. Tandvården ska ses som en del av det skyddsnät barn som far illa har för att upptäckas och ges stöd. Vi återkommer med ett gemensamt initiativ i frågan!

onsdag 3 juni 2009

Satsa tidigt!

Barnpsykiatrins kvalité skiftar så mycket över landet att den inte uppfyller hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor. Det slår Socialstyrelsen fast i dag när resultatet av en nationell tillsyn presenterades. Som barn med psykisk ohälsa beror det på var i landet du bor om du ska få bra vård. Det är helt oacceptabelt, konstaterar chefen för Socialstyrelsens tillsyn.

Som barnombudsman välkomnar jag förstås granskningen. Kritiken är dock knappast ny. Ett flertal undersökningar har pekat just på problemet med ojämn tillgång till barn- och ungdomspsykiatri. Det har till och med lyfts fram av den internationella barnrättskommittén i Genève i samband med att den svenska regeringens rapport om barnkonventionens genomslag i Sverige granskats.

En hel del positivt har hänt som förhoppningsvis kan vända utvecklingen. Köerna till barnpsykiatrin har kapats. Resurser har tillförts. Men fortfarande kvarstår problemet att många barn och unga inte får hjälp när de behöver. Vårdkedjan fungerar dåligt.

I rapporten "Satsa tidigt" pekade Barnombudsmannen på vikten av att ge barn och unga hjälp tidigt. Den psykiska ohälsan måste förebyggas och motverkas på ett tidigare stadium. Det kräver att socialtjänst, skola och primärvård ges rimliga förutsättningar. En viktig åtgärd är då att i den nya skollagen slå fast alla barns rätt till en fungerande elevhälsa där skolpsykologer och kuratorer ingår som en själklar del förutom sjuksköterskor och läkare.

torsdag 28 maj 2009

Utfrågningen i Genève - lite plus och minus

Kom hem sent i natt efter en lång dag med barnrättskommittén och granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén. Kommittén var påläst och ställde många frågor till de svenska regeringsrepresentanterna. Flera i kommittén återkom till att Sverige är - och har varit - ett föredöme i arbetet för barnets rättigheter och att man därför har högt ställda förväntningar på Sverige.

Många viktiga frågor kom upp under utfrågningen, bl a situationen för barn på institution, gömda barns rättigheter, barns kunskap om barnkonventionen, försörjningskravet i anhöriginvandring, de regionala skillnaderna för barn i Sverige samt inte minst barnombudsmannens mandat och barnkonventionens juridiska ställning i Sverige.

Personligen är jag mest nöjd med att statssekreterare Karin Johansson hade en ödmjuk inställning till det faktum att förhållandevis få barn i Sverige vet om sina rättigheter. Här utlovades betydligt högra ambitioner från regeringens sida. Barn har rätt att känna till barnkonventionen.

Mest förvånad är jag över att regeringen inte tog tillfället i akt att ge tydliga svar till kommittén på de frågor som ställdes om situationen för barn på särskilda ungdomshem. Kommitténs oro för dessa barns rättigheter och frågan om regeringen kan tänka sig att ändra den lagstiftning som möjliggör att barn kan isoleras på institutionerna lämnades utan svar. Jag hade förväntat mig ett betydligt större engagemang från regeringens sida. De här barnen är i en mycket utsatt situation och de maktbefogenheter staten kan ta till enligt svensk lag är extremt långtgående - barn kan från 12 års ålder hållas isolerade i 24 timmar. Det får inte finnas minsta tvivel om att det regelverk som tillämpas står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer. Jag förväntar mig att regeringen noga kommer att följa upp vad barnrättskommittén skriver i sina slutsatser om Sverige som presenteras i mitten av juni.

onsdag 27 maj 2009

Sverige svarar på frågor från barnrättskommittén

Är på plats i Genève och utfrågningen av den svenska regeringen. FNs barnrättskommitté granskar just nu Sveriges fjärde rapport om hur Sverige förverkligar barnkonventionen.

Mötesrummet som har historiska anor - det var här den allra första deklarationen om barnets rättigheter antogs 1924 - är fyllt till bredden. Förutom barnrättskommittén med medlemmar från 18 olika länder är en manstark regeringsdelegation ledd av statssekreterare Karin Johansson på plats. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer finns också representerade här förutom alla FN-organ.

Kommittén har under förmiddagen ställt ett stort antal frågor. Kommittén uttryckte oro över det faktum att så få barn i Sverige, bara en av fem, har hört talas om barnkonventionen. Det är särskilt oroväckande, menar kommittén, då mätningar i Sverige tyder på att fler barn än vuxna är positivt inställda till aga.

Enligt kommittén bör Sverige tydligt inkludera barns rätt till undervisning om barnkonventionen i skolans styrdokument, inte minst i den nya skollagen. De svenska regeringsrepresentanterna svarade att Sverige kan bli bättre på detta område och att man är beredd att göra vad som krävs för att se till att sprida information om barnkonventionen till professionella som arbetar med barn och direkt till barn. Ett annat svar som gavs är att frågan om skolans ansvar att förmedla kunskap om barnkonventionen har diskuterats i samband med framtagandet av ny skollag och att detta är i fokus.

Som barnombudsman välkomnar jag de tydliga beskeden från regeringen om att man avser att höja ambitionsnivån. Sverige har i samband med ratificerandet av barnkonventionen förbundit sig att se till att barn får kännedom om sina rättigheter. Det förpliktigar. I årsrapporten till regeringen föreslog barnombudsmannen att det ska framgå tydligt i skollagen att barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter.

Kommittén tog också upp frågan om barn på särskilda ungdomshem och uttryckte sin oro för dessa redan utsatta barns rättigheter särskilt i samband med att barnen avskiljs i särskilda isoleringsrum. Kommittén frågade vem som representerar barnen när de är isolerade? Vilken utbildning personalen har? Kommittén frågade också om regeringen planerar att ändra den lagstiftning som möjliggör avskiljning (isolering) av barn? Den svenska regeringsdelegationen ska svara på dessa frågor under eftermiddagspasset. Jag återkommer!

onsdag 13 maj 2009

Elever vägrar använda skoltoaletten

I dag presenterade Barbro Lundblad, som är kursledare vid Sahlgrenska akademins barnsjuksköterskeutbildning, en viktig avhandling om grundskoleelevers arbetsmiljö. I avhandlingen visar hon att mer än varannan grundskoleelev hellre håller sig hela dagen för att slippa använda skoltoaletten när de är bajsnödiga. Var sjätte undviker helt att kissa.
Läs mer om avhandlingen här!

För barn med blås- och tarmrubbningar kan detta få allvarliga konsekvenser, enligt Lundblad.

Barnombudsmannen har för flera år sedan uppmärksammat frågan om elevernas arbetsmiljö. Lundblads avhandling visar att smutsiga och ohygieniska toaletter som avskräcker barnen från toalettbesök kan få hälsokonsekvenser. Tid att göra något åt snusket!

måndag 11 maj 2009

Den som är satt i skuld...

...ett stort grattis till alla barn som har skulder till landstinget i Stockholm. Jag är glad att politikerna i landstinget har bestämt sig för att barnen inte längre ska ses som betalningsansvariga för de avgifter som landstinget tar ut när barnen och deras föräldrar missar en vård- eller tandläkartid.

Det är givetvis orimligt att en 3-åring som exempelvis kallas till en tandläkartid kan bli betalningsansvarig om mamma eller pappa inte kommer ihåg den bokade tiden. Det strider inte bara mot sunt förnuft, det är också djupt orättvist eftersom det ofta handlar om barn som är i en svår situation i övrigt. Det dessa barn behöver är naturligtvis inte straffavgifter som skjuter ekonomin i sank utan istället en tandvård som följer upp och ställer frågan varför barnen inte kommer till tandvården?

I dagarna deltog jag på en nordisk tandläkarkonferens om tandläkarnas viktiga roll i att upptäcka barn som far illa. En slutsats från konferensen är att tandvården alltför sällan tar sin anmälningsplikt på allvar. När barn systematiskt undanhålls tandvård eller tidigt drabbas av massiv karies finns det skäl att misstänka allvarlig omsorgssvikt hos barnens vårdnadshavare.

tisdag 28 april 2009

Personlig assistans med äventyr

Träffade Veronica Hedenmark som Veronica på mötet med Fredrik, Cecilia och Charlotte
arbetar med personlig assistans och som har utvecklat VH kids som vänder sig särskilt till barn under mottot personlig assistans med äventyr.

Veronica är en eldsjäl med många kloka tankar om vad som krävs för att få in mer av barnrättsperspektiv. Egentligen är det inte så svårt. Barn med funktionshinder är i första hand barn. De har i den meningen inte särskilda behov. Deras behov ser i grunden ut som alla andra barns, men deras förutsättningar kan skilja sig åt.

Rådslag om ett säkrare internet

På förmiddagen deltog jag i ett rådslag om ett säkrare internet för barn och unga. Socialminister Göran Hägglund stod som inbjudare. På mötet lyfte jag fram de erfarenheter som barnombudsmannen har.

Vuxna hör av sig till barnombudsmannen om den oro de känner för Internet och barns datoranvändning. Föräldrar är oroliga för vad barnen kan råka se på nätet men också för att barn sitter många timmar framför datorn för att surfa.

Barn och unga berättar däremot inte om datoranvändning eller nätet när de hör av sig. Däremot berättar de om hur de kan drabbas av mobbning, övergrepp, hot och hur de ibland kan känna sig otrygga. Dessa berättelser gör sällan någon åtskillnad mellan situationer "i verkligheten" (IRL) eller på nätet. Barnen kopplar alltså inte problemen till tekniken i sig. Barnen skiljer tydligt på mediet och innehållet. Det är tydligt att de som vuxit upp med Internet under hela sin barndom tänker på kommunikation via nätet på ett lite annat sätt än vuxna. De är, som forskaren Elza Dunkels har beskrivit det, nätets infödda. Vi som är födda före 1980-talet vi är däremot nätets invandrare, med samma terminologi.

För oss som är nätinvandrare gäller det med andra ord att betänka två saker.

För det första: lika lite som vi kan övervaka allt som sker i trafiken på våra gator och vägar eller för den delen lägga ned den, lika lite kan vi kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Vi måste helt enkelt gilla läget och hitta bra strategier för att hantera de risker och faror som finns – antingen det är när våra barn cyklar IRL eller när de kommunicerar via datorn. Precis som de nätinfödda måste vi låta bli att haka upp oss på nätet och tekniken. Vi måste, precis som många barn faktiskt också gör, istället hitta kloka strategier för att hantera problemen.

För det andra: vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om. Det senare är viktigt inte minst om våra strategier för barns säkerhet ska nå framgång.

Det är lätt att beskriva vad datorn och kommunikation via nätet gjort möjligt. För barn med funktionshinder – allt från barn med dyslexi till svåra rörelsehinder har denna teknikutveckling revolutionerat tillvaron. Barn som känt sig isolerade eller ensamma har hittat nya vänner och samtalsgrupper. Barn håller koll på vänner.

Internet öppnar en värld utan geografiska gränser eller begränsningar. Det är fantastiskt. Men myntets framsida är också dess baksida. Det finns, tror man, upp till en miljon barnpornografiska bilder utlagda på nätet. Bakom varje bild döljer sig ett fruktansvärt övergrepp. Vi vet att pedofiler använder de största och vanligaste chattarna för att försöka få kontakt med killar och tjejer.

En annan problematik handlar om kränkningar, rasism och mobbning. Barn som drabbas i skolmiljön drabbas många gånger också virtuellt. Precis som all annan kommunikation i den infödda generationen görs inte heller på detta område någon åtskillnad mellan IRL och virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. På flera sätt är detta förödande. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen. Inte ens hemmet är tryggt. Publiken är mångfalt större – hundratals, ja tusentals andra barn kan få ta del av mobbningen. Och den som kränker har valet att göra det ansiktslöst, att vara anonym.

Avslutningsvis åter till frågan: vad handlar en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen om? Vilka bör vara våra strategier för att hantera Internets dåliga sidor? Jag har inga färdiga svar men däremot några tankar:

För det första: låt oss inse att de allra flesta barn redan har mött Internets avigsidor och har utvecklat bra motstrategier för att hantera nätets risker. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om det som kan vara farligt. Vi kan kort och gott lära en hel del på det här området av kloka barn.

För det andra: vuxenvärlden, vi som är invandrare i detta sammanhang, spelar ofta en mycket marginell roll i denna del av våra barns liv. Vi har sällan koll. Jag menar att detta är det enskilt viktigaste att förändra. I vår dialog med barn och unga – inte minst i vår senaste årsrapport - uttrycks mycket starka önskemål från barn att vuxenvärlden ska komma närmare rent allmänt i barns liv. Vara med. Lyssna. Förstå. Visa respekt. Och faktiskt också ibland sätta tydliga gränser. Föräldrar har ett ansvar för att barn surfar säkert. Som föräldrar måste vi veta att det våra barn gör på nätet är precis lika offentligt som det barnen gör i kön i skolmatsalen eller på ungdomsgården.

För det tredje: barn som råkar illa ute på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Att leva i social utsatthet, att vara mobbad och ensam, inte bli sedd eller bekräftad ökar risken att drabbas också på nätet. Barn som tar risker på andra håll är mer riskbenägna också på nätet. Barn som lever i trygga miljöer och med starkt stöd från familj och vänner kan förstås också råka illa ut på nätet, men riskerna är större för barn som lever i utsatta miljöer. Ska vi verkligen lyckas i en strategi för att öka barns säkerhet på nätet får vi därför inte fastna i att titta allmänt på Internet som kommunikationsverktyg. Då krävs en tydlig fokusering på barn som redan är i utsatta situationer och hur vi bäst kan hjälpa de barnen att skaffa sig strategier att hantera Internets avigsidor bland alla andra risker dessa barn utsätts för.

För det fjärde och till sist: det viktigt att hävda den lagstiftning som faktiskt gäller. Hets mot folkgrupp, sexuellt ofredande eller olaga hot är naturligtvis lika otillåtet oavsett var det än sker och skolornas likabehandlingsplaner ska motverka mobbning oavsett i vilken teknisk form detta kommer till uttryck.

tisdag 21 april 2009

Magelungen på besök

Det är lätt att kalendern fylls med möten. Listan på myndigheter, organisationer och experter som vill träffa barnombudsmannen är lång. Det är förstås kul och viktigt. Allra viktigast är dock att jag alltid har tid att lyssna på barn och unga. Det är i mötet med barn som jag hämtar både energi och kunskap. Ingen är bättre expert på hur det är att vara barn och ung nu i dag än just barnen själva.

I dag träffade jag fem elever på Magelungens skola i Stockholm. Magelungen är i huvudsak en skola för elever som är föremål för olika typer av behandlingsinsatser. Vi berättade om barnombudsmannens uppdrag och sedan blev det en bra diskussion kring de frågor som barnen tog upp. Vi pratade bland annat om barn och yttrandefrihet och vilka rättigheter barn har i mötet med socialtjänst och när man är föremål för barn- och ungdomsvård. En viktig sak vi kunde enas om är att barn måste få information på barns villkor om vilken åtgärd socialtjänsten har beslutat om och varför man har beslutat om åtgärden.

måndag 20 april 2009

Att upptäcka barn som far illa

På morgonen deltog jag i en utbildning på Karolinska sjukhuset för blivande barnläkare om barn och våld. Utbildningen arrangeras av MIO-gruppen som gör ett otroligt viktigt arbete genom att med tydliga rutiner i vården tidigt fånga upp barn som har drabbats av våld i hemmet. Erfarenheten är att sjukvården missar svåra övergrepp mot barn som beror på avsiktligt våld - exempelvis barn som har skakats - om det inte finns rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras. Istället för att titta på föräldrarnas ekonomiska ställning eller sociala beteende är det enbart fakta som ska tala för om det behöver göras en fördjupad utredning. Med ökad kunskap bland personalen och bra rutiner upptäcks nu betydligt fler barn som drabbats av våld. Tidig upptäckt ökar förstås möjligheten för att barnet får rätt hjälp och kan också förhindra fortsatt barnmisshandel.

Från Barnombudsmannens sida berättade jag om hur barn och unga upplever mötet med akutsjukvården. Även om de allra flesta känner att de blir tagna på allvar så är det många som inte tycker att de blir lyssnade på. En åsikt som stämmer överens med de slutsatser som Statens Medicinsk Etiska Råd har dragit. Enligt rådet krävs en tydlig reglering av av underårigas ställning som synliggör barns behov och stärker barns ställning som patienter.

Som barnombudsman kan jag bara instämma i dessa slutsatser. Förutom tydligare lagstiftning, gärna inspirerad av vårt grannland Norge, behövs information till barn och unga som de kan förstå och fortbildning för personal i att tala med barn. Vården behöver också följa upp kontinuerligt hur barn och unga upplever mötet med vården. Här finns mycket inspiration att hämta från England.

Det handlar om utveckla en vård som är ännu mer barnvänlig. Ytterst handlar det om att barn ska ha förtroende för vården och våga prata om sin situation. Mycket kan upptäckas genom att studera de rent fysiska skadorna. Men ännu mer kommer fram, inte minst om de bakomliggande orsakerna, om barn vågar berätta.

torsdag 16 april 2009

Barn med skulder en fråga för riksdagen

Socialminister Göran Hägglund har fått frågor i riksdagen mot bakgrund av att Barnombudsmannen och Kronofogden har uppmärksammat problemet med att barn skuldsätts i mer än hälften av landstingen. Om mamma och pappa missar en vård- eller tandläkartid så har en del landsting sett barnet som ansvarig för den avgift som då debiteras. En skuld som har tickat ränta och när barnet blir 18 år har inkassobolaget knackat på dörren för att begära in pengarna. En skuld som barnet många gånger inte ens har känt till att den existerat.

Det är glädjande att Göran Hägglund är tydlig i sitt svar i riksdagen: "Jag tycker att det är oerhört problematiskt att en majoritet av landstingen väljer att skuldsätta barn." Hägglund säger också att han har "initierat ett arbete inom departementet för att analysera konsekvenserna av nuvarande lagstiftning."

Det är mycket välkommet. De 12 000 barn som redan har skuldsatts väntar på en lösning. Och varje initiativ som innebär att vi kan hindra att fler barn skuldsätts måste applåderas. Barnkonventionen och svensk lag i form av föräldrabalken är tydlig i att föräldrar har ansvar för barnets vård. Där ingår också att skulder för vård (eller missade vårdbesök) inte rimligen får lastas över på barnet, varken av föräldrarna eller landstingen.

onsdag 15 april 2009

Skolan som frizon för hedersförtryck

I Stockholm har socialborgarrådet Ulf Kristersson och skolborgarrådet Lotta Edholm presenterat en viktig kartläggning av hur många barn som får sin frihet beskuren av hedersrelaterade begränsningar.

Resultatet i studien väcker stor oro: Var tionde 15-årig flicka och fyra procent av pojkarna i Stockholm lever med hedersrelaterade problem som hårt begränsar deras liv. Och hedersproblem är den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2) under hela 2006. Aktstudien omfattar samtliga 28 tvångsomhändertagna ungdomar mellan 13 och 18 år. Nio av de totalt 17 omhändertagna flickorna hade utsatts för starka hedersrelaterade begränsningar och/eller hedersrelaterat våld. Två av elva pojkar hade utsatts för motsvarande allvarliga hedersrelaterade livsbegränsningar.

Studien visar att problemet med hedersförtryck kan vara större än vad som framgått i tidigare undersökningar. Men effekterna för de barn som drabbas vet vi dessvärre redan en hel del om. I sin yttersta form är förtrycket ett direkt hot mot barnets liv. Men även om förtrycket inte tar sig så dramatiska uttryck så kränker det nästan alltid barnets fundamentala rättigheter. Av undersökningen framgår att barn ofta hindras eller förmås att avstå från att delta i undervisningen i alla ämnen. I skriften De vill att jag ska vara osynlig (2005) uppmärksammade Barnombudsmannen problemet med att barn inte får delta i skolämnen.

Enligt Sara Högdins avhandling om utbildning på (o)lika villkor (Stockholms universitet, 2007) är 27 procent av de utlandsfödda flickorna och 17 procent av de utlandsfödda pojkarna förbjudna att delta i ett eller flera ämnen i skolan. Det kan jämföras med tre procent av de svenskfödda flickorna och pojkarna. Högdin menar att en av anledningarna till att skolor låter barn avstå från undervisning är konkurrensen mellan skolor. Föräldrarna hotar helt enkelt med att byta skola om inte barnet slipper ett visst ämne.

I de rundabordssamtal om bl a hedersförtryck som Barnombudsmannen har haft har många lyft fram att samhället i dessa situationer sviker barnen av rädsla för att ta konflikten. Barnombudsmannen menar att det är oacceptabelt. Skolan måste få stöd att tydligt hävda barnets rättigheter.

Alla barn i Sverige har rätt till en likvärdig utbildning. Skolplikten innebär både rätten och skyldigheten att delta i undervisning i alla ämnen. Samtidigt som detta måste markeras tydligt krävs ett bra stöd till skolor hur de ska hantera sådana här situationer. För att undvika att en mer strikt tolkning av skolplikten drabbar barnen krävs dialog med föräldrarna. De måste få kunskap om vad skolplikten innebär och inblick i vad som händer på lektionerna.

tisdag 14 april 2009

Brev om ömmande omständigheter

Lägger en sista hand på det brev vi ska skicka till utvärderingsutredningen. Det är en viktig utredning som på regeringens uppdrag bl a ska titta på vilka effekterna blev av att ersätta humanitära skäl med ömmande omständigheter i utlänningslagstiftningen.

Barnombudsmannen har gjort en kort genomlysning av befintliga domar från Migrationsöverdomstolen. För att sammanfatta ett långt brev kort: vi menar att hittills avgjorda mål i Migrationsöverdomstolen om synnerligen ömmande omständigheter ger snävare ramar än vad utlänningslagen egentligen ger utrymme för.

I vår årsrapport till regeringen skriver vi därför att lagstiftningen måste bli tydligare och att ett särskilt lagrum bör införas om barnspecifika skäl för uppehållstillstånd. Barn måste synliggöras som individer med egna skäl för uppehållstillstånd.

tisdag 7 april 2009

Barnombudsmän - snart i hela EU

Det tjeckiska ordförandeskapet i EU har bjudit in barnombudsmän från flera av medlemsländerna till konferensen om ett barnvänligt Europa. Tjeckien som funderar på att inrätta en barnombudsman vill veta mer om erfarenheterna i några andra medlemsländer. Jag berättar förstås om de svenska erfarenheterna. Vi fick en barnombudsman rätt tidigt, även om Norge var först. Nu följer de flesta EU-länder efter. En ännu viktigare framgång är dock att det svenska anti-aga förbudet har inspirerat till liknande förbud mot barnaga i många europeiska länder.

Det är förstås spännande att ta del av hur mina kollegor arbetar. Inte minst i Skottland tycks man faktiskt ha lyckats förändra en hel del för barn på lokal nivå. Som lokal myndighet vill man inte skylta med en dålig attityd i min årsrapport till det skotska parlamentet, skrattar Kathleen Marshall som är barnombudsman i Skottland.

Då flera ombudsmän med stor sannolikhet kommer till Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet i höst blir det ett bra tillfälle att diskutera mer på djupet vad vi kan lära av varandra. Läs mer om det europeiska nätverket av barnombudsmän

måndag 6 april 2009

Förbereder kommuniké för barnvänligt Europa

Fredrik Malmberg på konferens i Prag










Är i Prag för att tala på en konferens om ett barnvänligt Europa. Jag är inbjuden av den tjeckiska regeringen i samband med det tjeckiska ordförandeskapet i EU.

Flera deltagare har påpekat hur viktigt det är att vuxenvärlden tar ansvar för hur barn blir bemötta. Vill vi skapa ett barnvänligt Europa måste vi fråga barn och unga och lyssna på deras upplevelser. Spännande att höra att det som var fokus för vår årsrapport - vikten av att vuxna lyssnar mer på barn - också står högt på EU:s dagordning.

I den kommuniké som förbereds från konferensen ingår en tuff skrivning om vikten av att barn får kunskap om mänskliga rättigheter. Det är ett ställningstagande som förpliktigar. Även i Sverige.

fredag 3 april 2009

"Institutionsvården har inte förändrats nämnvärt på 100 år"


Idag fick vi besök av Carolina Överlien som berättade om sin avhandling från 2004. Den handlar bland annat om hur personalen talar om sexuella övergrepp med tonårsflickor på särskilda ungdomshem.

Carolina är Fil.Dr. och forskar sedan ett par år i Norge på Nationellt kunskapscenter om våld och traumatisk stress. Hon sitter även med som expert i Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Utredningen tillsattes efter att TV-dokumentären Stulen Barndom (2005) visade att det hade förekommit våld och övergrepp på svenska institutioner för barn och ungdomar under årtionden. Utredarna började granska preskriberade fall där personer i vuxen ålder fick berätta om kränkningar och övergrepp som skett i barndomen, från femtiotalet och fram till 1983.

— Institutionsvården har inte förändrats nämnvärt på hundra år, säger Carolina.

Vi förvånas och upprörs över att vissa arbetsmetoder som används på svenska institutioner inte förekommer alls i andra länder. Institutionerna är slutna system med bristande insyn där tonåringarnas möjligheter att komma till tals är mycket små.

Ladda ner delrapporten
Avhandlingen från 2004

torsdag 2 april 2009

Kväll med P4 Junior

Efter att ha ägnat hela dagen åt anställningsintervjuer var det riktigt kul att som omväxling få ägna kvällen åt inspelning av P4 Junior. Frida och Nassim är otroligt bra och det är alltid mycket skratt i studion när programmet spelas in. Jag var inbjuden för att diskutera Barnombudsmannens årsrapport. Programmet sänds som alltid på lördag morgon kl 07.45 i P4. Lyssna då! P4 Juniors hemsida

onsdag 1 april 2009

Resultat för Maria

I dag firar vi en viktig framgång, inte för oss själva, men för Maria och andra barn som vistas eller har vistats i samhällets vård. Någon vecka efter att jag började som barnombudsman i november 2008 träffade jag Maria som berättade om hur hon som 13-åring togs in på institution.

Maria har många kloka tankar om hur institutionsvården av barn och unga kan bli bättre. Mycket av det hon och andra barn har berättat för oss har legat till grund för Barnombudsmannens arbete för att stärka barns rättsäkerhet inom institutionsvården.
Läs vad Barnombudsmannen har sagt

För någon vecka sedan träffade vi företrädare för Statens Institutionsstyrelse (SIS)och hade bra diskussioner om bl a reglerna kring när och hur barn avskiljs (isoleras) i särskilda rum. I går berättade SIS på sin hemsida att man nu tänker intensifiera sitt arbete för att säkerställa att all personal har kunskap om hur avskiljning ska användas och dokumenterar det som händer.
Läs mer om vad SIS vill göra

Detta är förstås väldigt bra! Och det var extra roligt att i går kunna berätta för Maria om detta. Det är ju tack vare henne frågan har blivit aktuell.

tisdag 31 mars 2009

Lunchsnack om årsrapporten

Tar mig snabbt tillbaka till kansliet. Där väntar några ungdomar från olika organisationer som vi bjudit in för att diskutera årsrapporten över en lunch. Det blir ett spännande samtal och flera av de resultat som vi visar i undersökningen bekräftas i diskussionen. Temat för årsrapporten är att vi vill att vuxna ska våga komma närmare unga - att vi som är vuxna på allvar måste intressera oss för hur barn tycker att de blir bemötta.

Svenska Dagbladet ringer och frågar vad barn och unga som blir dåligt bemötta kan göra. Jag svarar att det förstås beror på situationen. Om den vuxna är hotfull kanske det trots allt är bäst att be någon annan vuxen i närheten om hjälp. Handlar det om dåligt bemötande eller nonchalans kan det ibland hjälpa om man frågar igen och tittar personen i ögonen - ursäkta, men vad är det du säger? Eller: jag tycker att det är tråkigt att du blir så arg, jag vill bara...

Funkar inte det kan man alltid vända sig i efterhand till någon annan vuxen som bestämmer - bibliotekschefen, kundtjänst i lokaltrafiken osv och berätta vad man har upplevt. Det hjälper kanske inte just dig, men det kan hindra att andra barn behandlas dåligt. Naturligtvis kan man också alltid skriva eller ringa till oss på Barnombudsmannen förstås! Vi kan ge dig tips. Men din information är också viktig för oss. För att kunna påverka de som bestämmer behöver vi veta hur du och andra barn upplever er situation.

Möte på slottet

Direkt efter pressträffen åker jag till Slottet för att delta på ett möte som Drottningen inbjudit till. Hon har samlat alla barnrättsorganisationer i Sverige - Bris, Rädda Barnen, Ecpat, Plan mfl - och Barnombudsmannen som enda myndighet för att diskutera vad vi kan göra tillsammans för att uppmärksamma att barnkonventionen fyller 20 i år.

Vi är alla överens om att det inte är okej att bara var femte barn i Sverige känner till barnkonventionen. Barn behöver känna till sina rättigheter av flera skäl. Ett är att barn som vet om sina rättigheter snabbare slår larm och ber om hjälp när och om vuxna i barnets närhet behandlar barnet illa. Det finns med andra ord en viktig skyddsaspekt i detta.

Nu måste jag jaga vidare till lunchen med ungdomsorganisationer...

Fredrik

Pressträff på kansliet


Fredrik småspringer tillbaka till kontoret för att leda pressträffen 09.30 på kontoret, där ett tjugotal journalister väntar.

Tove Strömberg från Revisionsföretaget Öhrlings PricewaterhouseCoopers är inbjuden för att berätta om ett upprag som de utfört åt Barnombudsmannen i ett antal kommuner.

Beställ och ladda ner årsrapporten "Kom närmare"

Överlämnar årsrapport till Göran Hägglund

Klockan 09.00 är det dags för mötet med socialminister Göran Hägglund på Fredsgatan för att officiellt överlämna årets rapport till regeringen. Fredrik Malmberg gör en snabb presentation av innehållet i rapporten.

Tidig morgon på kansliet

Fredrik blir mött tidigt på morgonen av DN-journalisten Marina Nilsson hemma vid bostaden i Täby. Marina ska följa barnombudsmannen under en dag på jobbet.

Vid åttatiden lägger Fredrik och pressansvarig Ulla Tillgren sista handen vid dagens pressmeddelande samtidigt som DN:s fotograf Elis Hoffamn tar några bilder.

måndag 30 mars 2009

Välkomna till Barnombudsmannens blogg!

Från och med idag ska vi berätta för dig och alla andra vad vi gör på dagarna. Och inte bara Fredrik Malmberg bloggar, även andra medarbetare berättar om sina uppdrag och tankar kring barns rättigheter och arbetet med barnkonventionen i Sverige.

Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i barnkonventionen. Myndigheten ska utbilda och informera om barnkonventionen, men också bevaka hur konventionen efterlevs i samhället. Genom den här bloggen hoppas vi att vi ska få snabb kontakt med er i olika frågor. Vi hoppas också att kunna förmedla en ny bild av hur mycket arbete som görs kring barnens rättigheter i Sverige.

Vi ser fram emot era kommentarer!
Mycket nöje!