onsdag 16 oktober 2013

När barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter


Ikväll uppmärksammar SVT:s Uppdrag granskning när barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter. 

Utan att kommentera ett enskilt fall så handlar det om situationer där den ena myndigheten skyddar barn från deras föräldrar eftersom de bedöms vara farliga för barnen. Och där den andra myndigheten avvisar/utvisar barn från Sverige med de föräldrar som fortsatt bedöms vara farliga för barnen.

Det handlar om två lagstiftningar med olika utgångspunkter – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och utlänningslagstiftningen. Men mer än något annat handlar det om myndigheter som inte klarar av att samverka.

Som barnombudsman har jag sedan lång tid varit bekymrad över vad jag ser som allvarliga brister i samverkan mellan sociala myndigheter och Migrationsverket. Jag får inte ingripa i enskilda ärenden, men däremot är det mitt uppdrag som barnombudsman att uppmärksamma brister på en generell nivå som handlar om situationer där barnkonventionen inte efterlevs.

Att avvisa/utvisa ett barn under pågående vård, utan att försäkra sig om att vårdbehovet kan tillgodoses i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt barnkonventionen.

Asylsökande barn där sociala myndigheter tvingats ingripa för att skydda barnen är en oerhört utsatt grupp med stor risk för psykisk ohälsa. Barnen lever i ovisshet och har varit med om svåra uppbrott och inte sällan traumatiska upplevelser.  Det är helt oacceptabelt att svenska myndigheter genom brister i sitt agerande kan bidra till att dessa barn skadas ytterligare.

Jag har vid två tillfällen, 2011 och 2012, med stöd av Barnombudsmannens rättsliga befogenheter kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till dialog och försökt driva på för ett gemensamt förändringsarbete.

Jag kan konstatera att detta har varit förgäves. Bristerna i samverkan kvarstår och myndigheterna har inte inom nuvarande lagstiftning blivit tydligare i hur problemen ska lösas. Det duger inte och därför återstår enbart att genom förändrad lagstiftning skärpa kraven på myndigheterna att sätta barnets bästa i främsta rummet.

Redan vid det möte jag kallade Socialstyrelsen och Migrationsverket till 2011 framkom att det fanns omfattande kunskapsluckor hos de ansvariga myndigheterna om situationen för placerade barn där avvisning/utvisning kan bli aktuell. Det blev också uppenbart att samverkan mellan Migrationsverket och sociala myndigheter lämnade mycket att önska. Vid mötet enades myndigheterna om att en vägledning skyndsamt skulle tas fram och att den skulle vara färdig senast sommaren 2012.

Det beslutades också att arbetet skulle ledas av Socialstyrelsen och att vägledningen skulle lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut
• Var ansvaret ligger/rättsläget
• Att samverkan ska ske
• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden
• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla
• Info om vårdplan samt genomförandeplan
• Kontakt med ev avvisningsland

Migrationsverket skulle å sin sida ta fram mer fakta kring barnen genom att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket skulle också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det ansågs också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på var hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Ovanstående har trots de besked som gavs 2011 inte infriats, trots att vi även 2012 upprepade vår begäran om tydliga besked och konkreta rutiner. Myndigheterna saknar fortfarande på övergripande nivå grundläggande kunskap om barnens situation. Istället för en vägledning som binder myndigheterna kring hur samverkan ska ske så blev det en informationsskrivelse – ett icke-bindande dokument med vaga formuleringar som inte tydliggör att myndigheterna – socialnämnderna och Migrationsverket – måste samverka.

I mars 2013 kom skrivelsen som är ett samarbete mellan Socialstyrelsen, Migrationsverket och SKL. Dokumentet kan beskrivas som en redogörelse för rättsläget. Det finns inga direktiv eller förslag till direktiv kring hur myndigheterna ska arbeta, det talas hela tiden om att man kan samverka.

Vad gäller specifikt barn som ska avvisas/utvisas anges att socialnämnden kan samarbeta med olika aktörer vid planeringen av vården och återvändandet till hemlandet. De aktörer som nämnden kan samverka med är Migrationsverket, sociala myndigheter i hemlandet samt frivilligorganisationer. I dokumentet anges också att när Migrationsverket ska verkställa ett beslut om utvisning/avvisning kan det vara lämpligt att socialnämnden och Migrationsverket samverkar.

Av dokumentet kan inte utläsas att myndigheterna anser att samverkan ska ske och hur samverkan ska ske. Det anges inte att yttrande från socialnämnden ska inhämtas i alla ärenden som gäller beslut om uppehållstillstånd och verkställighet och varför det är viktigt. Det anges inte vad som bör gälla ifråga om kontakt med hemlandet. Det finns inga uppgifter av det slag som Migrationsverket skulle ta fram, d.v.s hur många barn som berörs, hur många som får tillfälliga uppehållstillstånd, hur verkställighetshinder och synnerligen ömmande omständigheter tillämpas i den här typen av ärenden samt rutiner för när yttrande från socialnämnden inhämtas.

Min bedömning är att dokumentet i sig inte bidrar till något ökat barnrättsperspektiv.
 
Regeringen har tillsatt en särskild Barnrättighetsutredning som ska göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra bestämmelser stämmer överens med barnkonventionen. Utredningen ska också analysera för och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. Som expert i utredningen föreslog jag vid mötet i början av oktober att utredningen särskilt bör granska det bristande barnrättsperspektivet i just denna fråga. Utredningen kan också lämna förslag på lagändringar.

Ska myndigheterna leva upp till de krav barnkonventionen ställer ser jag det som nödvändigt att förtydliga lagstiftningen på åtminstone tre punkter:
  • Barnets bästa måste ges en mer framträdande roll i Utlänningslagstiftningen så att barnets bästa kommer i främsta rummet, det krav barnkonventionen ställer. Den nuvarande formuleringen om att barnets bästa särskilt ska beaktas är svagare. En skärpt lagstiftning förtydligar att Migrationsverket måste samverka med Socialnämnden kring barnets situation och att möjligheten till tillfälliga uppehållstillstånd ska prövas om barnet fortfarande är i behov av vård.
  •  Lagstiftningen bör också skärpas så att verkställighet av ett placerat barn i behov av fortsatt vård får ske endast om man har försäkrat sig om att fullgod vård kan ges i hemlandet. Det skulle innebära att barn (i familj) som omhändertagits ges samma skydd i lagstiftningen som ensamkommande barn.
  • Placerade barn bör ha ett särskilt offentligt biträde - ett ombud - som tar tillvara barnets intresse när en avvisning eller utvisning kan vara aktuell. Det är viktigt eftersom barn har särskilt svårt att hävda sina egna intressen och föräldrarna av förklarliga skäl kan ha svårt att göra det.




måndag 23 september 2013

Skrämmande och oacceptabel registrering av romska barn

Enligt uppgifter som framkommit i Dagens Nyheters granskning har Polismyndigheten i Skåne fört register över tusentals romska personer varav mer än tusen är barn och ungdomar, ett femtiotal så unga som två år. Enligt uppgifter så har registreringen ibland inletts när barnet är några månader gammalt.

I allt väsentligt har polismyndigheten i Skåne bekräftat DN:s uppgifter, även om man väljer att kalla sammanställningen av personuppgifter för en ”datafil”.
Jag utgår från att dessa uppgifter nu kommer att granskas mycket noga av en rad tillsynsmyndigheter. Det är viktigt att den granskningen leder till konkreta åtgärder och att de enskilda som har drabbats ges upprättelse om uppgifterna visar sig stämma.

Det som framkommit är ohyggligt, inte minst ur ett historiskt perspektiv, men också för de följder det får för romers förtroende för myndigheter i nutid. Genom århundraden har romer utsatts för svåra förföljelser som under Förintelsen ledde till massmord. I Sverige har romer blivit utsatta för tvångssteriliseringar och andra svåra myndighetsövergrepp. Det är tragiskt att denna berättelse nu tycks få ytterligare ett mörkt kapitel.
Som barnombudsman är jag angelägen om att den granskning som nu inleds lägger stor vikt vid att uppmärksamma de kränkningar som de romska barnen har utsatts för. Barn är särskilt utsatta då de har svårare att hävda sina rättigheter och många gånger är tillsynsmyndigheter i praktiken svårtillgängliga för barn.

Om de uppgifter som refererats är korrekta handlar det om mycket allvarliga kränkningar av barnets mänskliga rättigheter enligt barnkonventionen. Enligt artikel 2 ska staten respektera och skydda barnets rättigheter utan åtskillnad av något slag samt vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn skyddas mot alla former av diskriminering. Enligt artikel 16 i barnkonventionen får inget barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Detta kräver kontinuerliga analyser och utvärderingar av vilka faktiska konsekvenser åtgärderna får för varje barn. 
Mot bakgrund av att många av de personer som registrerats är barn, och även barn i mycket låg ålder, så väcker det – förutom en rad andra frågor –frågor om barnrättsperspektivet inom polisen.

På torsdag träffar jag rikspolischefen och samtliga länspolismästare. Jag är inbjuden för att tala särskilt om frihetsberövade barns mänskliga rättigheter. Utgångspunkten är den granskning som Barnombudsmannen överlämnade tidigare i år om barn i polisarrest och häkte. Det finns nu skäl att vidga den diskussionen till hur polismyndigheter säkerställer barnrättsperspektivet även i vidare mening.
Som jag nämnde tidigare är det viktigt att personer som utsätts för grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter kan få upprättelse. Det blir viktigt för mig som barnombudsman att följa hur granskningen av det som DN avslöjat nu fortskrider.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har flera gånger påpekat att den ser allvarligt på att barn har så begränsade möjligheter att komma till tals och få till stånd en förändring då barnets rättigheter enligt barnkonventionen kränkts. Kommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd, måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse.
Jag har tidigare framfört till regeringen att tillsynsmyndigheter måste förses med tillgängliga och barnvänliga instanser dit barn kan vända sig med klagomål. Det är också viktigt att även barn kan ha reella möjligheter att utkräva och få skadestånd om detta i ett senare skede skulle bli aktuellt för vuxna som drabbats.

En annan viktig åtgärd för att säkerställa att barn kan få upprättelse vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter vore att Sverige ratificerar det tilläggsprotokoll till barnkonventionen som ger enskilda barn klagorätt.

torsdag 11 juli 2013

Socialtjänst som är känd, synlig och tillgänglig för barn


I dag har regeringen fattat beslut som handlar om att socialtjänsten måste vara synlig, känd och tillgänglig för barn. Socialstyrelsen ska stimulera kommunerna att göra socialtjänsten mer tillgänglig. En nationell webbsida ska tas fram där barn och unga kan få information om socialtjänsten på ett sätt som är lätt att förstå. Webbsidan ska tas fram i samråd med barn och unga.

Det är ett viktigt beslut och jag känner mig stolt och rörd när jag tänker på de barn och unga som har påverkat regeringen att göra socialtjänsten mer tillgänglig - både på nätet och där den finns fysiskt.

Jag tänker på Rebecka som är en av de ungdomar jag och regeringen lyssnade till. Hennes barndom går inte i repris. För henne kan inte sociala myndigheter längre göra någon skillnad. Men hon ville träffa Barnombudsmannen för att berätta. Hennes önskan var att myndigheterna kan lära av hennes erfarenheter och bli bättre på att se och hjälpa de barn som just nu växer upp med våld och övergrepp i nära relationer.

Rebecka och andra barn och ungdomar som vi träffade när vi under 2011 och 2012 arbetade med rapporten Signaler hade många viktiga råd att ge till oss. Råden handlade om skolpersonal och vårdpersonal som måste få utbildning för att kunna se och agera när de möter våldsutsatta barn. Det handlade om ett rättsväsende som måste agera snabbare när barn är brottsoffer. Och det handlade om en socialtjänst som barnen upplevde var osynlig, okänd och inte tillgänglig för barn.

Nu tar regeringen ett viktigt steg för att socialtjänsten ska bli känd och tillgänglig för barn. 290 kommuner ska uppmanas och uppmuntras att marknadsföra socialtjänsten och göra den tillgänglig för barn. Och det kommer att finnas en nationell webbsida med texter och information som ska utformas i dialog med barn för att säkerställa att informationen är barnvänlig, begriplig och relevant.

Rebecka och de andra barnen som mötte barnminister Maria Larsson kunde berätta om hur barn i skolan får information av brandkåren om vad man ska göra när det brinner hemma. Men ingen hade som barn fått information om att man har rätt till hjälp som barn när man far illa på grund av våld, övergrepp eller missbruk i hemmet. Regeringsuppdraget i dag är ett viktigt steg i rätt riktning. Det är en insikt om att skyddet av barn kräver att vi också ger barn information och verktyg till förändring.

De barn och unga som bidrog till denna förändring är värda ett stort och varmt tack!

onsdag 3 april 2013

Kunskap saknas om varför allt fler barn häktas

I Barnombudsmannens rapport till regeringen om frihetsberövade barn lyfte vi fram några områden där Sverige fått allvarlig internationell kritik. Det handlade framförallt om den isolering som frihetsberövade barn utsätts för, att restriktioner inte individualiseras och att barn förhörs utan tillgång till offentlig försvarare.

I rapporten lyfte vi också fram barnkonventionens krav på att barn ska frihetsberövas endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Staten ska vidta lämpliga lagstiftande och andra åtgärder för att minska användandet av frihetsberövande före rättegång.
Enligt svensk lag får häktning av barn endast ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Det krävs också synnerliga skäl utöver de generella förutsättningar som måste vara uppfyllda för att häktning ska kunna bli aktuellt. Samma krav gäller även för anhållningsbeslut. JO har uttalat att häktning av den som är under 18 år får förekomma enbart i extrema situationer.

Det är mot denna bakgrund som det är oroande att antalet barn som häktas har blivit tre gånger fler sedan 1998. Det är också djupt otillfredsställande att det i praktiken är omöjligt att i efterhand granska hur domstolarna har prövat om synnerliga skäl för häktning föreligger.

Barnombudsmannens granskning av häktesprotokoll från tingsrätterna visar att det sällan framgår av protokollen hur bedömningen görs för vad som är att anse som synnerliga skäl. Det är beklagligt att det inte är möjligt att utläsa ur protokollen hur domstolen resonerar kring synnerliga skäl. Utan denna dokumentation är det svårt att bedöma hur domstolarna lever upp till de krav barnkonventionen, men även svensk lag, ställer på att häktning enbart får ske som en sista utväg.

För att bättre analysera varför fler barn häktas trots att både barnkonventionen och svensk lag kräver restriktivitet krävs forskning. Det finns inga tydliga fakta som kan förklara denna ökning. Det kan bero på att socialtjänsten är mer obenägen att föreslå alternativ till häktning. Flera forskare och åklagare vi talat med antyder detta. En orsak skulle i så fall kunna vara ekonomisk, vid häktning tar staten kostnaden, men vid en placering hamnar kostnaden hos kommunen. Men detta är hypoteser som inte kan beläggas, här krävs mer kunskap.

En annan orsak skulle kunna vara att domstolarnas prövning av när barn ska häktas har förändrats. Men eftersom prövningen av synnerliga skäl inte dokumenteras kan inte detta granskas. I vårt material från 2012 finns dock flera fall där barn har häktats för stöld, vilket är förvånande.

En tredje orsak skulle kunna vara brottsutvecklingen. Men även här är bilden inte helt entydig. Tidningarnas telegrambyrå har tittat på antalet brottsmisstänkta 1998 och jämfört med 2012. Enligt BRÅ:s statistik har antalet barn som är misstänkta för brott mot person (3-7 kap Brottsbalken) samt rån (8 kap) ökat från 2775 (1998) till 3747 (2012). Denna ökning skulle då, enligt TT:s tolkning, kunna förklara fler barn i häkte. Kanske, men i så fall är det intressant att notera att under samma period har antalet personer misstänkta för brott mot person (kap 3-7) samt rån (kap 8) i alla ålderskategorier ökat med knappt 12000 från 19222 (1998) till 31005 (2012). Men till skillnad från bland barn där antalet barn i häkte har ökat tre gånger har det totala antalet personer som häktas minskat från 10461 (1998) till 9985 (2012).
 
Färsk statistik från Brottsförebyggande rådet visar att andelen unga som enligt egen uppgift deltagit i brott sjunker. (Brott bland ungdomar i årskurs 9). Slutsatsen är, enligt BRÅ dessutom, att delaktigheten i vissa våldsrelaterade handlingar som att bära kniv har minskat något under perioden och även andelen som anger att de slagit någon allvarligt. Andelen barn som uppger att de hotat för att få en sak var högre 1995 jämfört med 2011. Detta är viktigt att ha i åtanke när tidningarnas rubriker säger motsatsen. Antalet anmälda brott och antalet brottsmisstänkta säger möjligen något viktigt om förtroendet för rättsväsendet men behöver inte återspegla brottsutvecklingen.
När barn döms för grova brott som skulle ge långa fängelsestraff för vuxna så döms barn normalt till sluten ungdomsvård. Tre gånger fler barn i häkte borde då logiskt tala för att fler barn också dömdes till denna påföljd. Men i själva verket var siffran för antalet barn i sluten ungdomsvård under 2012 den lägsta som uppmätts sedan denna påföljd inrättades.

Vad kan vi då dra för slutsats av alla dessa hypoteser? Ja, egentligen enbart att vi saknar tydliga förklaringar till varför allt fler barn häktas. Barnombudsmannens uppdrag är att bevaka barnkonventionen. Och det är därför vi lyfter fram barnkonventionens krav på att häktning enbart får ske som en sista åtgärd. Det är detta som måste säkerställas i Sverige. Och ska det ske krävs betydligt mer kunskap, alternativ till häktning och att domstolarna tydligare tvingas redovisa hur de gör bedömningen av om synnerliga skäl för häktning föreligger.

 

 

 

 

 

torsdag 28 mars 2013

Norge visar vägen: barn i utsatta situationer behöver en stark barnkonvention

Regeringen tillsätter nu en utredning om FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, ska bli lag i Sverige. Det är välkommet. Redan för tre år sedan föreslog Barnombudsmannen att en utredning skulle tillsättas.

Det finns brister när det gäller barns rättigheter i Sverige. Så sent som 19 mars kunde Barnombudsmannen i en rapport till regeringen påvisa att barn som är frihetsberövade misstänkta för brott hålls i isolering i 22 eller fler av dygnets alla timmar. Något som inte är förenligt med varken barnkonventionen eller tortyrkonventionen. I Norge där barnkonventionen är införlivad i lagstiftningen hänvisades tydligt till just barnkonventionens rättsliga ställning i norsk lagstiftning när isolering av barn av utredningsskäl förbjöds. Läs förarbetet till bl a norskt isoleringsförbud s13-14. Detta är ett viktigt konstaterande i sammanhanget:

Barnekonvensjonen gjelder direkte som norsk rett gjennom menneskerettsloven, og skal ved eventuell motstrid med andre norske lovbestemmelser gis forrang.
Prop. 135L, (2010-2011), Proposisjon til Stortinget, s13


FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige vid flera tillfällen och rekommenderat att Sverige förstärker sina insatser för att konventionen formellt ska erkännas som svensk lag. Barnombudsmannen har krävt att regeringen överväger om barnkonventionen bör inkorporeras i svensk lagstiftning.

Barnombudsmannen bedömer att det i vissa avseenden fortfarande finns väsentliga skillnader mellan barnkonventionen och svensk lagstiftning. De största utmaningarna handlar dock om hur lagstiftningen tillämpas, vilket vårt arbete med barn och unga har visat. I vårt underlag till regeringen inför rapporteringen till FN:s barnrättskommitté beskrev vi några av de allvarligaste bristerna.

Som barnombudsman välkomnar jag att en utredning om att inkorporera barnkonventionen i lagstiftningen nu har tillsatts. Det är positivt att utredningen också ska ta fasta på våra tidigare krav på att beakta den praktiska tillämpningen av barnkonventionen. Detta är något som vi har jobbat för under flera år. Många barn far illa i Sverige. Deras skydd behöver stärkas genom en tydligare lagstiftning.

I en skrivelse år 2009 uppmanade Barnombudsmannen regeringen att tillsätta en utredning för att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionen samt överväga om barnkonventionen bör ges rättslig ställning som lag. Under 2011 gjorde regeringen en kartläggning över hur lagstiftning och praxis stämmer överens med barnkonventionen.

Kartläggningen konstaterade att svensk lagstiftning överlag överensstämde med barnkonventionen. Barnombudsmannen delade dock inte fullt de slutsatserna. Det framförde vi i vårt underlag till regeringen inför Sveriges rapportering till FN:s barnrättskommitté tidigare i år. Vi hävdade att kartläggningen saknar en genomgång av praxis, det vill säga om barnets rättigheter respekteras i den praktiska tillämpningen, i beslut och åtgärder.

Barnombudsmannen anser att en inkorporering av barnkonventionen skulle ge större genomslag i praktiken. Det skulle också säkerställa att barnkonventionen genomförs i sin helhet och tydliggöra barnets roll som rättssubjekt med egna, specifika rättigheter

fredag 8 mars 2013

Skolan viktig frizon för gömda och papperslösa barn

Alla barn har enligt FN:s konvention om barnets rättigheter rätt till utbildning. Att utesluta exempelvis gömda och papperslösa barn från denna rättighet är inte förenligt med barnkonventionen. Sverige har tillsammans med ett litet fåtal andra EU-länder (Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen) inte beviljat alla barn rätten till utbildning. För detta har Sverige vid flera tillfällen fått kritik av FN:s barnrättskommitté. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen.

Mot bakgrund av detta var det ett mycket välkommet besked när utredningen Skolgång för alla barn (SOU2010:5) för tre år sedan föreslog att alla barn ska ges lagstadgad rätt till utbildning. Frågan drog därefter ut på tiden, men nu ligger i alla fall en proposition på riksdagens bord där regeringen och miljöpartiet föreslår att gömda och papperslösa barn ska få rätt till skolgång. Om detta rapporterade Sveriges radio i Ekot i dag.

Förslaget innebär, om det träder i kraft, att Sverige sällar sig till majoriteten - de övriga 22 EU-länder - som redan har slagit fast att rätten till utbildning ska gälla alla. Det är bra, samtidigt är det viktigt att analysera om det räcker med enbart en bra lagstiftning på papperet.

EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter - European Union Fundamental Rights Agency - har i en rapport från november 2011 granskat situationen för gömda och papperslösa migranter i Europa. På sidorna 85-93 granskas särskilt just barns rätt till utbildning. I rapporten beskrivs att det finns flera hinder som i praktiken kan leda till att barn inte kan utnyttja rätten till utbildning. Ett viktigt hinder är om barnens föräldrar befarar att polisen kan komma att ingripa mot barnen i skolan eller i skolans närhet. Enligt rapporten har sådana ingripanden rapporterats i Frankrike, Tyskland, Irland, Luxemburg, Spanien och Cypern. I Spanien rapporteras dessutom att polisen undersökt identiteten vid stationer i kollektivtrafiken som används av skolbarn och deras föräldrar.

I Barnombudsmannens remissvar på utredningen Skolgång för alla barn varnade vi för just den utveckling EU:s myndighet för mänskliga rättigheter pekar på. Det räcker med ett enda enstaka ingripande, eller till och med farhågor om att barn kan komma att polishämtas, för att föräldrar kan välja att avstå från att låta barn gå i skolan. Det får svåra konsekvenser för dessa barn som många gånger lever isolerat och som själva inte har valt den situation de är i.

Enligt Barnombudsmannens förslag så ska skolan och förskolan vara en frizon där polishämtning inte får ske och vi vill därför se att ett tydligt förbud införs mot polishämtning av barn i skola eller förskola i syfte att avvisa eller utvisa.

EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter anser att det ska vara förbjudet att rapportera eller ge information till verkställande myndigheter om var gömda eller papperslösa barn går i skolan. Detta krav lever inte det förslag som nu ligger på riksdagens bord helt upp till. Om skolan känner oro för att barn far illa är skolan skyldig att anmäla detta till socialnämnden. Det är en viktig bestämelse och ett grundläggande skydd för barn som är i utsatta situationer. Men för de papperslösa och gömda barnen - och skolpersonalen - är det problematiskt eftersom socialnämnden enligt 17 kap. § 1 utlänningslagen (UtlL) är skyldig att lämna uppgifter till verkställande myndigheter. Här finns alltså en påtaglig risk att skolor genom att anmäla oro för ett barn medverkar till att barnet och familjen kan identifieras av verkställande myndigheter om de gör en förfrågan hos de sociala myndigheterna. Både Barnombudsmannen och Socialstyrelsen har vänt sig mot detta. Uppgifter som rör orosanmälningar bör undantas.

Sammanfattningsvis, en viktig reform och ett steg som innebär att Sverige lämnar den sämsta gruppen i EU vad gäller gömda och papperslösa barns lagstadgade rätt till utbildning. Men Barnombudsmannen ser gärna att riksdagen tar till sig av erfarenheterna från övriga Europa och gör reformen helgjuten redan från start.

fredag 18 januari 2013

Mobbning - nytt dialog-uppdrag med barnexperter

Regeringen har gett Barnombudsmannen i uppdrag att inhämta barns och ungas åsikter och erfarenheter av kränkande behandling och trakasserier. Avsikten är att uppdraget ska ge ytterligare kunskap om hur arbetet mot mobbning kan förstärkas utifrån barnens egna perspektiv. Läs mer på regeringens hemsida.

Det är viktigt och välkommet att Barnombudsmannen får denna möjlighet att låta barn och unga utifrån en expertroll ge synpunkter på vad de tycker barn och unga bör få för stöd och hur skolan ska kunna bli bättre på att förebygga och upptäcka mobbning.

Mobbning tillhör - även efter att Barn- och elevombudet inrättades hos Skolinspektionen – ett av de tyngsta samtalsämnena när barn eller föräldrar kontaktar Barnombudsmannen. Utanförskapet och kränkningarna orsakar stort lidande hos de barn som utsätts för det.

Barnombudsmannen har tidigare fört expertsamtal med barn och unga om kränkande behandling och trakasserier i skolan. I samband med att Barnombudsmannen svarade på remissen om den nya skollagen lyssnade Barnombudsmannen på barn om bland annat detta. Med stöd av dessa erfarenheter och inte minst den kunskap som finns hos Barn- och elevombudet kallade Barnombudsmannen och BEO vid Skolinspektionen till en kommundialog om den viktiga roll skolhuvudmännen har för att få till stånd en skola fri från kränkande behandling och trakasserier.  Läs mer här om resultatet av kommundialogen!

fredag 11 januari 2013

Placerade barn måste kunna utkräva ansvar

I morse deltog jag i P1 morgon mot bakgrund av dokumentären ”Den fastspända flickan” som ska sändas nu på söndag.

Det är skakande att ta del av det som Ekot redan berättat ur denna dokumentär. Det vi har hört är en berättelse om en flicka som samhället har omhändertagit, i någon mening tagit på sig ett föräldraansvar för, och där det lett till att hon mått sämre, prostituerat sig som ett självskadebeteende utan att någon reagerat. Hon har utsatts för brott och har under lång tid blivit misstrodd när hon berättat om de allvarliga brotten.

Jag och mina medarbetare hos Barnombudsmannen har mött andra barn som också har beskrivit hur dålig vård på HVB har fått dem att må mycket sämre. De här hemmen är slutna miljöer. Det handlar om vuxna med mycket makt, barn med komplex problematik i en utsatt situation. Utan rätt utbildning, rätt förhållningssätt och rätt stöd är risken stor att personalen inte klarar uppdraget och att man inte lyckas bygga en förtroendefull relation till de barn man har ansvar för. Det kan handla om att man inte upptäcker eller finns tillgänglig när barnen är i kris eller att personalen i desperation tar till skadliga, auktoritära och bestraffande metoder.

I Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011 kom barn och unga till tals om sin situation. Två röster beskriver väl vad det handlar om:

Lisa:

"Grejen är att vi bor i ett HVB utan våra föräldrar, utan vår familj eller hur? Så de ska vara som vår familj och ge oss trygghet och stöd precis som vår familj gjorde."


Klas:
”Det är inte så att man pratar om sina känslor och så… Jag gjorde kanske något dåligt på grund av att jag mådde dåligt. Om man försöker förklara för dem att det var därför man gjorde det så försöker de inte trösta. Man får bara konsekvenser. Och det blir bara värre så att man mår ännu sämre istället." Han säger också att det har lett till att han har förändrat sitt sätt att förhålla sig till personalen: "Om jag mår skit för någonting så håller jag det bara inne för mig själv och pratar inte med någon. Jag får bara tänka att jag får ta skiten, bara bita ihop. ”


Jag har naturligtvis hört positiva berättelser också. Men för de barn där omhändertagandet är bristfälligt är det ingen tröst att höra att det finns andra HVB-hem som fungerar bra. Det är något varje barn som samhället har omhändertagit ska ha rätt till.
 
Socialstyrelsens senaste tillsynsrapport från 2012 visar att myndigheten krävde åtgärder av 42% av de offentligt drivna HVB-hemmen och 30% av de privata hemmen. Bristerna handlade framförallt om varierande kvalitet på genomförandeplaner, planer som inte följs upp, bristfällig dokumentation och att alla barn inte ges förutsättningar att vara delaktiga. Tillsynen hade dock inte som tema att granska exempelvis bemanning eller kompetens som ju annars är två grundläggande frågor för omsorgens kvalitet.

Det riktigt bekymmersamma är dock inte dessa nedslag från Socialstyrelsen. Det som oroar mig mest är att vi fortfarande vet väldigt lite om vilken vård och omsorg de omhändertagna barnen får och vilka resultat insatserna ger. Denna typ av uppföljning saknas. Trots att det finns över 500 HVB runt om i landet var det enbart ett (1) som hade genomfört en tillräcklig utvärdering av verksamheten, enligt en granskning Socialstyrelsen gjorde för några år sedan.

Det här måste förändras.

Barnombudsmannen välkomnar att regering och riksdag de senaste åren har fattat beslut om skärpt tillsyn, anmälningsskyldighet enligt lex Sarah och att placerade barn har fått rätt till en egen socialsekreterare. Men detta är trots allt otillräckligt.
  • De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Detta tittar nu en statlig utredning, LVU-utredningen, närmare på.  
  • Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. LVU-utredningen har också fått i uppgift att se om det krävs en skarpare reglering, vilket Barnombudsmannen alltså anser.
  • Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte utkrävs ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.
  • Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.
  • Socialstyrelsen måste ges i uppdrag att sammanställa och följa resultaten i den vård som ges av HVB. I dag saknas möjlighet för en kommun som placerar att få samlad information om de HVB som upphandlas/anlitas. Precis som SKL har föreslagit anser Barnombudsmannen att det behövs ett nationellt register som samlar kommunernas uppföljningar, vårdhemmens egna utvärderingar – som det bör ställas krav på för övrigt – och Socialstyrelsens tillsynsrapporter.

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något” Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen. Han och de andra barnen får inte svikas. Det återstår mycket jobb att göra. Låt oss få det gjort.

torsdag 3 januari 2013

Barnets bästa ska gå före mördarens föräldrarätt


I dag inleder Aftonbladet en artikelserie om de 179 barn som förlorade sin mamma i ett mord under 2000-talet – oftast var mördaren deras egen pappa. De barn som har drabbats får komma till tals i intervjuer, filmer och i chatt. Det är en viktig granskning och den visar på skrämmande brister.

I en chatt på Aftonbladet berättar en flicka som var 14 år när hennes pappa dödade mamma om hur hon tycker att det borde vara:

1. Att det ska räcka med ett rop på hjälp från kvinnor och barn för att de ska få hjälp.

2. Att skolan blir mer uppmärksamma på hur barn mår, hur de har det hemma - för många barn vågar inte berätta.

3. Att myndigheter skärper till sig så att det aldrig någonsin läcker ut information om kvinnor som gömmer sig med sina barn.

Råden känns igen i varje punkt från det barn och unga berättade när Barnombudsmannen ifjol lyssnade på våldsutsatta barn och ungdomar. Rapporten till regeringen fick namnet Signaler eftersom barnen på flera olika sätt signalerar att det förekommer våld hemma och att de och deras familjer behöver stöd. Men barnen var oerhört besvikna över att vuxna i allmänhet och ansvariga myndigheter i synnerhet inte hör eller vill höra barnens signaler. Barnen var också tydliga med att skola, vård och socialtjänst måste bli oerhört mycket bättre på att se de barn det handlar om och lyssna på riktigt.

I en särskild fördjupning talade vi med våldsutsatta barn som fått skyddade personuppgifter. I rapporten Oskyddad berättar barnen om den otrygghet de känner och att de upplever att myndigheter slarvar med det skydd de och deras förälder har rätt till.

Den bild som tecknades i Barnombudsmannens rapporter Signaler och Oskyddad bekräftas dessvärre i Aftonbladets granskning. Det är slående hur lätt barnrättsperspektivet väger i jämförelse med föräldrarätten. Aftonbladets fördjupade granskning visar att de pappor som dödat barnens mammor i 4 av 10 fall – trots det enorma lidande han åsamkat barnen – har kvar vårdnaden.

Barnombudsmannen har lyssnat på barn där den förälder som har dödat har inflytande över var barnet ska växa upp, vilken förskola eller skola barnet ska gå i. Vårdnadshavaren kan också hindra stöd och behandling. Det är naturligtvis djupt orättvist och kränkande.

Socialnämnden har möjlighet att väcka talan i domstol och få vårdnadsfrågan prövad. Det är uppenbart att detta inte fungerar som det är tänkt. Barnets rättigheter måste i sådana här fall gå före den biologiska förälderns. När en förälder har dödat den andra vårdnadshavaren så måste frågan om vårdnad alltid prövas.