fredag 11 januari 2013

Placerade barn måste kunna utkräva ansvar

I morse deltog jag i P1 morgon mot bakgrund av dokumentären ”Den fastspända flickan” som ska sändas nu på söndag.

Det är skakande att ta del av det som Ekot redan berättat ur denna dokumentär. Det vi har hört är en berättelse om en flicka som samhället har omhändertagit, i någon mening tagit på sig ett föräldraansvar för, och där det lett till att hon mått sämre, prostituerat sig som ett självskadebeteende utan att någon reagerat. Hon har utsatts för brott och har under lång tid blivit misstrodd när hon berättat om de allvarliga brotten.

Jag och mina medarbetare hos Barnombudsmannen har mött andra barn som också har beskrivit hur dålig vård på HVB har fått dem att må mycket sämre. De här hemmen är slutna miljöer. Det handlar om vuxna med mycket makt, barn med komplex problematik i en utsatt situation. Utan rätt utbildning, rätt förhållningssätt och rätt stöd är risken stor att personalen inte klarar uppdraget och att man inte lyckas bygga en förtroendefull relation till de barn man har ansvar för. Det kan handla om att man inte upptäcker eller finns tillgänglig när barnen är i kris eller att personalen i desperation tar till skadliga, auktoritära och bestraffande metoder.

I Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011 kom barn och unga till tals om sin situation. Två röster beskriver väl vad det handlar om:

Lisa:

"Grejen är att vi bor i ett HVB utan våra föräldrar, utan vår familj eller hur? Så de ska vara som vår familj och ge oss trygghet och stöd precis som vår familj gjorde."


Klas:
”Det är inte så att man pratar om sina känslor och så… Jag gjorde kanske något dåligt på grund av att jag mådde dåligt. Om man försöker förklara för dem att det var därför man gjorde det så försöker de inte trösta. Man får bara konsekvenser. Och det blir bara värre så att man mår ännu sämre istället." Han säger också att det har lett till att han har förändrat sitt sätt att förhålla sig till personalen: "Om jag mår skit för någonting så håller jag det bara inne för mig själv och pratar inte med någon. Jag får bara tänka att jag får ta skiten, bara bita ihop. ”


Jag har naturligtvis hört positiva berättelser också. Men för de barn där omhändertagandet är bristfälligt är det ingen tröst att höra att det finns andra HVB-hem som fungerar bra. Det är något varje barn som samhället har omhändertagit ska ha rätt till.
 
Socialstyrelsens senaste tillsynsrapport från 2012 visar att myndigheten krävde åtgärder av 42% av de offentligt drivna HVB-hemmen och 30% av de privata hemmen. Bristerna handlade framförallt om varierande kvalitet på genomförandeplaner, planer som inte följs upp, bristfällig dokumentation och att alla barn inte ges förutsättningar att vara delaktiga. Tillsynen hade dock inte som tema att granska exempelvis bemanning eller kompetens som ju annars är två grundläggande frågor för omsorgens kvalitet.

Det riktigt bekymmersamma är dock inte dessa nedslag från Socialstyrelsen. Det som oroar mig mest är att vi fortfarande vet väldigt lite om vilken vård och omsorg de omhändertagna barnen får och vilka resultat insatserna ger. Denna typ av uppföljning saknas. Trots att det finns över 500 HVB runt om i landet var det enbart ett (1) som hade genomfört en tillräcklig utvärdering av verksamheten, enligt en granskning Socialstyrelsen gjorde för några år sedan.

Det här måste förändras.

Barnombudsmannen välkomnar att regering och riksdag de senaste åren har fattat beslut om skärpt tillsyn, anmälningsskyldighet enligt lex Sarah och att placerade barn har fått rätt till en egen socialsekreterare. Men detta är trots allt otillräckligt.
  • De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Detta tittar nu en statlig utredning, LVU-utredningen, närmare på.  
  • Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. LVU-utredningen har också fått i uppgift att se om det krävs en skarpare reglering, vilket Barnombudsmannen alltså anser.
  • Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte utkrävs ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.
  • Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.
  • Socialstyrelsen måste ges i uppdrag att sammanställa och följa resultaten i den vård som ges av HVB. I dag saknas möjlighet för en kommun som placerar att få samlad information om de HVB som upphandlas/anlitas. Precis som SKL har föreslagit anser Barnombudsmannen att det behövs ett nationellt register som samlar kommunernas uppföljningar, vårdhemmens egna utvärderingar – som det bör ställas krav på för övrigt – och Socialstyrelsens tillsynsrapporter.

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något” Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen. Han och de andra barnen får inte svikas. Det återstår mycket jobb att göra. Låt oss få det gjort.

4 kommentarer:

  1. Jag delar dina uppfattningar i artikeln. Tyvärr tvingas jag fortfarande lyssna till skrämmande interiörer från både institutioner (HVB) och fosterhem (familjehem) trots att vi avslutade Vanvårdsutredningen för mer än ett år sedan. Det demonstreras samma bristfälliga säkerhet för de placerade barnen i dag som då. Vid ceremonin i stadshuset lovade stat, landsting och kommuner att man skulle göra allt som står i deras makt för att vanvården inte ska upprepas. Nu är det dags att gå från ord till handling. /Göran Johansson, tidigare Vanvårdsutredare

    SvaraRadera
  2. Tack Fredrik för bloggen jag får mellan tre o fyra mail per dag om barn/familjer där barn hanteras illa inom socialvården och isamband med placeringar. jag har snart gett upp obereoende alla fina lagar händer inget förän vi får ett tjänstemannaansvar, ordentliga konsekvenser för kommunerna. Du gör ett otroligt bra jobb, men hurmycket ändring får vi i praktiken. Nu börjar utbetalningen till sk vanvårdade i gammal tid, när skall vanvård i modern tid tas upp i kommuner, politiska sammanhang etc.

    SvaraRadera
  3. Till dig som kommenterade detta blogginlägg fredagen den 26 juli 2013. Kommentarer med personliga uppgifter kan vi inte publicera här på bloggen. Vänligen skicka ditt brev till info@barnombudsmannen.se så kan en handläggare läsa och besvara ditt brev.

    SvaraRadera
  4. Detta är ett problem som berör alla personer som av olika orsaker omyndighetsförklaras och ställs under statlig/kommunal finansierad vård eller tvångsårgärder. Att probemen grundas i att detta är en milliardindustri, där såväl privata som offentliga aktörer agerar ur div. ismer, sofier, eller senaste politiska drev. Inte endast barn! Kanske ett fall för samarbete mellan myndigheter, det gäller alla personer oavsätt ålder, handicap eller orsak....

    Sverige har uppenbart ett problem att "tolka" det självklara i konventionerna. På hög tid att detta kommmer till ett slut för alla personers rätt oavsett ålder...

    SvaraRadera