Avskaffa möjligheten att isolera barn

Min uppfattning är glasklar: mot bakgrund av de allvarliga fel som har begåtts i samband med att barn har isolerats vid de statliga ungdomshemmen måste det starkt ifrågasättas om det överhuvudtaget ska vara möjligt att isolera barn.

Häromdagen meddelade Statens Institutionsstyrelse (SiS) att allvarliga fel har begåtts. SiS kom till den slutsatsen efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. SiS granskning visar att barn har blivit isolerade felaktigt och att dokumentationen har varit bristfällig.

Nu visar Ekots fortsatta rapportering att ett annat problem skulle kunna vara att isoleringen i ett hundratal fall inte har avbrutits trots att barnet har lugnat ner sig och att lagens krav för isolering därmed inte längre är uppfyllt.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS långt ifrån alltid korrekt. Nu är inte avskiljning heller vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

SiS egen rapportering och den fortsatta granskningen av Ekot visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

Även om jag välkomnar många av de åtgärder som SiS har vidtagit är jag inte nöjd. Det är bra att SiS har förtydligat interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett steg i rätt riktning.

Jag vill gå längre och föreslår följande förändringar för att stärka rättssäkerheten för barn och unga på de särskilda ungdomshemmen:

* De stora bristerna i hur isolering tillämpas och kritiken från FNs barnrättskommitté bör leda till att regeringen fattar beslut om lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det handlar då om ändringar i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

* SiS bör få i uppdrag av regeringen att komplettera den granskning som myndigheten genomfört så att de barn och ungdomar som har isolerats får komma till tals. Det säger sig självt att en ordentlig granskning inte kan sägas ha gjorts om enbart den inblandade personalen får komma till tals. Också de barn som eventuellt har blivit felaktigt isolerade måste få säga sin mening.

* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och staten bör överväga någon form av kompensation.

* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.

Välkomna besked från Statens Institutionsstyrelse

Allvarliga fel har begåtts och lagändringar krävs. Beskedet kommer från Statens Institutionsstyrelse (SiS) efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. Läs SiS artikel på DN debatt

Jag är positiv till tydligheten i SiS besked. Det är bra att myndigheten visar att man tar rättssäkerheten på allvar och att missförhållanden lyfts fram i ljuset. De åtgärder som redan har vidtagits i syfte att stärka barnens rättssäkerhet är också positiva. Jag tänker särskilt på förtydliganden av interna anvisningar, utbildning av personal och skärpta rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett bra steg i rätt riktning.

Under hösten har Barnombudsmannen skickat material om barnkonventionen till samtliga institutioner och vi har besökt fyra ungdomshem för att intervjua barn och ungdomar. I samband med dessa besök har vi haft mycket konstruktiva diskussioner med SiS och de hem vi har besökt. Våra slutsatser kommer att presenteras i Barnombudsmannens årsrapport nästa år.

Även om jag ser mycket positivt på det förändringsarbete som nu pågår tycker jag fortfarande att det finns utrymme för förbättringar på några punkter:

* Jag är till exempel kritisk mot att det inte tydligt framgår om och i så fall hur barn och ungdomar har kommit till tals i den fördjupade granskning som SiS nu har gjort av tidigare tillsynsbeslut. Det räcker inte att höra den inblandade personalen.

* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och man bör överväga någon form av kompensation.

* Den skärpta tidsgränsen för isolering är ett steg i rätt riktning, men jag anser att målet måste vara att barn inte isoleras på särskilda ungdomshem i enlighet med rekommendationerna från FNs barnrättskommitté.

* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.

Lyssna på Ekots inslag om isolering av barn

Tandvården och barn som far illa

I morse deltog jag i ett informationsmöte för personalen inom specialisttandvården i Stockholm. Mötet handlade om tandvårdens anmälningsplikt vad gäller barn som far illa. Tandvården träffar nästan alla barn. Och de barn som inte kommer till tandvården bör man särskilt uppmärksamma. Sammantaget betyder det att tandvården följer barnen från 3 års åldern tills de blir vuxna.

Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.

Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.

Skolsatsning för barn i familjehem

I går besökte jag Helsingborg för att lära mig mer om hur skola och socialförvaltning samverkar för att ge ett bättre stöd till barn i familjehem. Det var fantastiskt roligt att möta stolta och engagerade kommunanställda. Psykologer, specialpedagoger och socialarbetare arbetar sida vid sida och uppnår tillsammans med lärare, familjehemsföräldrar och inte minst barnen själva häpnadsväckande goda resultat.

Det är knappast någon nyhet att barn som har haft en tuff start i livet och där samhället har blivit tvungen att ingripa och placera barnen inte alltid har strålande framtidsutsikter. Forskningen visar tydligt på kraftigt förhöjda risker för de här barnen att få mycket dåliga skolresultat och en väsentligt lägre utbildningsnivå. Riskerna är också betydligt större för att barnen senare i livet drabbas av missbruk, sjukdom och arbetslöshet.

När samhället omhändertar ett barn tar man på sig ett oerhört stort ansvar. Peter Danielsson som är kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg skriver i ett brev om hur han ser på kommunens ansvar:

"Vid en familjehemsplacering tar samhället över ansvaret för barnets utveckling. Det innebär ett ansvar för att ge honom eller henne samma chanser i livet som vilken förälder som helst skulle ge sitt barn. Utbildning är den faktor som är allra viktigast för hur det går för barnet senare i livet, och det är också en faktor som är möjlig att påverka."

Jag kan bara instämma. Och de mycket goda resultat som Helsingborg har uppnått talar för sig själva. Två år efter skolsatsningen visar eleverna en signifikant högre kognitiv prestationsförmåga. Läshastigheten och medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester har förbättrats. Relationer med andra har också förbättrats.

Barn som tidigare ofta vantrivdes i skolan och ibland upplevdes som mycket störande i klassrummet trivs nu istället och är på plats långt innan lektionerna ska börja.

Nu sprids Helsingborgs-modellen till fler kommuner. Som barnombudsman har jag i vårt remissvar på den nya skollagen föreslagit att alla barn som placeras ska ha rätt till samma typ av stöd oavsett var i Sverige de råkar bo.

Läs mer om mitt besök i Helsingborg

Dialog med Sveriges Television

I går kväll hade Eva Hamilton, VD på Sveriges Television, bjudit in Barnombudsmannen och en rad barnrättsorganisationer för att diskutera barn i media. Bakgrunden är den kritik jag och andra har riktat mot bristande etik när barn i svåra situationer har exponerats på ett sätt som inte är till barnets bästa, bland annat i SVT.

Jag tycker att diskussionen blev bra. Vi kanske inte är överens i alla delar, men det var ändå ett konstruktivt samtal och jag tycker att SVT ska ha en eloge för att man vill problematisera frågan. Ibland kan avvägningarna vara svåra. Det är viktigt att barn får komma till tals men det är också viktigt att barn som har det svårt inte får det ännu svårare på grund av exponering i tv.

Mot den bakgrunden är det viktigt att föra samtalet om barn i media. Det finns inget enkelt facit, någon mall, att applicera. Rätt bedömning kan bara göras om journalister är medvetna om de risker som finns och genom att kombinera barnkonventionen med god journalistisk etik. Därför välkomnar jag att SVT är öppna för att fortsätta diskussionen om barn i media i ett mera publikt sammanhang lite längre fram i tiden.

Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om de svenska journalisterna kunde följa sina norska kollegors exempel och föra in skrivningar om barn i de etiska reglerna för journalister. I dag finns inte barn omnämnda trots att barnkonventionen är tydlig med att barn har särskilda skyddsbehov. Journalister bör göra särskilda överväganden både vad gäller arbetssättet, dvs hur intervjuer genomförs men också vad gäller de överväganden som krävs inför själva publiceringsbeslutet.

I tillägg till detta måste också granskningsnämndens regelverk ses över. Frågor om etiska övertramp måste kunna prövas där utan att vårdnadshavarnas godkännande krävs. De nuvarande reglerna gör det i praktiken omöjligt för nämnden att pröva program där barn riskerar skadlig exponering på grund av att föräldrarna önskar att barnet medverkar.

Missförhållanden på behandlingshem

I morse medverkade jag i P1 morgon för att diskutera missförhållanden på behandlingshem för barn och unga. Bakgrunden är P1-programmet Kaliber som igår berättade om situationen på ett behandlingshem i Halland. I reportaget vittnade tidigare anställda samt elever på hemmet om kränkningar, glåpord och bestraffningar.

Jag vet förstås inte vad som har hänt exakt på just det här HVB-hemmet. Jag utgår från att tillsynsmyndigheterna gör en noggrann uppföljning där barn och ungdomar verkligen får komma till tals. I P1 morgon kommenterade jag det vi vet generellt om HVB-hem där en omfattande granskning presenterades i våras av Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Den granskningen visade att säkerheten och tryggheten var otillräcklig för barnen i en tredjedel av hemmen. Barnen var otillräckligt skyddade mot övergrepp från personal, andra barn och besökare. Den slutsats som Socialstyrelsen drog var att i 40 procent av de undersökta HVB-hemmen måste dokumentationen förbättras för att säkerställa rättssäkerhet, transparens och effektiviteten i de behandlingsmetoder som används.

Professor Kjell Hansson vid Socialhögskolan i Lund som särskilt fördjupat sig i behandlingsmetoder menar att vi vet väldigt lite om vilken vård som används på HVB-hemmen. Det är både oacceptabelt och allvarligt. Vi talar ändå om barn och ungdomar som samhället har omhändertagit. Det är ett stort ansvar och ett stort ingripande. Barnen och även deras vårdnadshavare har rätt att kräva att den vård som ges är beprövad, utvärderad och att den ger resultat.

Från årsskiftet tar Socialstyrelsen över tillsynen från länsstyrelserna. Det ställer stora krav på en förstärkt och nationellt sammanhållen tillsyn. Barnen måste komma till tals bättre. Det är viktigt att barnen får kunskap om sina rättigheter och att de vet vart de kan vända sig om de känner sig illa behandlade. Jag anser att det vore mycket vunnet om Socialstyrelsen hade en särskild ombudsfunktion kopplad till tillsynen dit placerade barn och unga kunde vända sig för att få råd och stöd.

En annan viktig åtgärd är förstås att det ställs tydliga krav på de behandlingshem som ska tillsynas. Det duger inte att hemmen själva får definiera målen för god kvalitet i den verksamhet som de önskar bedriva. Det måste finnas en tydlig kravprofil i vad beställarna, kommunerna, önskar uppnå med behandlingen. Det krävs också en tydlig uppföljning i vilka metoder som används och en utvärdering på nationell nivå i vilka metoder som leder till att barnet får det stöd som barnet har rätt att kräva. En självklar utgångspunkt är då exempelvis att barnen får tillgång till god utbildning och åtgärder som förbättrar barnets hälsa.

Lyssna gärna på P1 morgon här

Barnkonventionen 20 år: att leva som man lär

Jag är precis tillbaka på kontoret efter en intensiv dag. Först diskussion i TV4s morgonsoffa om barnkonventionen tillsammans med Malin Alfvén och Leo Razzak och därefter en heldag på nätverket för barnkonventionens hearing med regeringsföreträdare.

Ett hundratal barn från hela landet hade samlats i riksdagen för att fråga ut regeringen. Barnen hade förberett sig väl. Tyvärr var det endast Maria Larsson från regeringen som kom till utfrågningen. Inför en fullsatt förstakammarsal svarade hon utförligt och noga på frågor om alla möjliga politikområden. Även om Maria gjorde ett riktigt bra jobb så hade hon behövt fler kollegor på plats.

Via tv-länk från regeringskonferensen i Frösundavik utfrågades sedan Göran Hägglund och Jacques Barrot, vice ordförande i kommissionen samt Marta Santos Pais, FNs generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn. Barnen höll sitt tidsschema men regeringskonferensen försenades med följd att frågestunden krympte från den halvtimma som barnen hade blivit utlovade. En konsekvens av detta blev att inte alla barn hann ställa sina frågor.

Det är lite nervöst att ha förberett en fråga till en tung makthavare och många av barnen satt också som på nålar och väntade på sin tur att få fråga. När det sedan aldrig blev tillfälle att ställa frågan blir det givetvis ett rejält antiklimax och rätt så stor besvikelse för de barn som inte hanns med.

Tydligare kan det knappast heller illustreras att vi har en bit kvar i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vid nästa "jubileum" hoppas jag innerligt att beslutsfattarna väljer att ta den tid de utlovat till att lyssna på barnen. Det blir ju faktiskt smått obegripligt att låta just den punkten stryka på foten till förmån för att istället lyssna på när andra vuxna talar om vikten av att låta - ja just det - barn komma till tals.

Nästa år hoppas jag att vi får se betydligt fler statsråd delta på barnens utfrågning. Det vinner inte bara barnen på. Maria Larsson tog med sig flera bra frågor tillbaka till Socialdepartementet efter att ha lyssnat på barnens kloka funderingar.

Ytterst handlar det om att förverkliga barnkonventionen i praktiken. Att våra makthavare lever som de lär.