onsdag 3 maj 2017

När barn misstänks för brott


Fyra-årige Kevin hittades död i Arvika 1998. Två barn, fem och sju år gamla, misstänktes ha dödat honom. I dagarna inleder SVT:s Dokument inifrån en granskning av fallet. Dagens Nyheter har redan publicerat flera artiklar där experter starkt kritiserar det sätt utredningen genomfördes på. Docent Sara Landström som är expert på barnförhör konstaterar i DN att förhören av de små barnen på punkt efter punkt bryter mot forskningens rekommendationer om tillförlitlig förhörsteknik. Hon är bland annat kritisk mot anmärkningsvärt långa förhör, ledande frågor, att barnen hotas, pressas eller får beröm och det sätt barnens berättelser ställs mot varandra.

Som barnombudsman får jag inte granska enskilda ärenden så jag kan inte kommentera utredningen i just Kevin-fallet, däremot kan jag naturligtvis på ett generellt plan lyfta fram de krav som barnkonventionen ställer i situationer när barn misstänks ha begått brott.

Skydd för mänskliga rättigheter

Barnombudsmannen har de senaste åren särskilt granskat hur mänskliga rättigheter efterlevs för barn i svåra situationer. Det är särskilt i dessa situationer som mänskliga rättigheter ofta utmanas. Enligt FN:s barnrättskommitté löper ett barn som är misstänkt för brott allvarlig risk att utsättas för repressalier, rättsövergrepp, skador och våld. Det är mot den bakgrunden som internationella konventioner ger ett starkt skydd för det brottsmisstänkta barnets mänskliga rättigheter:
  • Rättsprocessen måste anpassas till att det handlar om barn som inte är färdigutvecklade fysiskt eller psykiskt.
  • Barnet som är misstänkt för brott ska betraktas som oskyldigt tills motsatsen har bevisats.
  • Barnet har rätt till anpassad information och till en offentlig försvarare vid förhör.
  • Barnet får enbart frihetsberövas före rättegång som en sista utväg.
  • Barnet som är frihetsberövat får inte isoleras.

I vår rapport Från insidan från 2013 där vi granskade situationen för barn i arrest och häkte kunde vi konstatera att Sverige systematiskt utsätter frihetsberövade barn som är straffmyndiga för det som FN:s specialrapportör mot tortyr anser kan likställas med ”tortyr eller grym, omänsklig, förnedrande behandling”. Enligt rapportören strider isolering av minderåriga mot artikel 16 i FN:s tortyrkonvention samt artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.  Sedan vår rapport har en del hänt. Sverige har fått skarp kritik av både FN:s tortyr- och barnrättskommittéer och en särskild utredning, häktes- och restriktionsutredningen, har efter att ha granskat frågan ställt sig bakom vårt förslag att isolering av frihetsberövade barn inte ska vara tillåten. Frågan ligger nu på regeringens bord.

FN:s barnrättskommitté om förhör av barn


Diskussionen om Kevin-fallet belyser frågor om hur anpassat rättssystemet är även för yngre barn som inte uppnått straffmyndig ålder. De rekommendationer som FN:s barnrättskommitté har gett i sin allmänna kommentarnr 10 om barnets rättigheter inom rättsskipning omfattar förstås även dessa yngre barn. Värt att lyfta fram särskilt i sammanhanget är punkterna 56-58 som handlar om att ett barn inte får tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt och att barn som förhörs ska garanteras juridiskt biträde eller annan lämplig företrädare. I punkt 57 skriver kommittén:

Det finns många mindre våldsamma sätt att pressa eller förmå ett barn att erkänna eller att vittna mot sig självt. Begreppet ”tvingas” bör tolkas brett och inte begränsas till fysiskt våld eller andra uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Barnets ålder och utveckling, förhörets längd, barnets bristande förståelse, rädslan för okända konsekvenser, eller antydan om möjligt fängslande kan leda till att barnet erkänner något som inte är sant. Detta blir desto mer sannolikt om det utlovas belöningar som: ”Du får gå hem så fort du har berättat sanningen” eller om det utlovas lindrigare påföljder eller frisläppande.


En annan punkt i den allmänna kommentaren som är värd att nämna handlar om respekten för barnets personliga integritet under alla stadier i rättsprocessen. Här betonar kommittén att vikten av att ”undvika skada på grund av otillbörligt offentliggörande eller etikettering”. Detta handlar om att rättsväsendet, men även media, måste visa mycket stor försiktighet när barn misstänks för brott.

De senaste tio åren har regelverket förtydligats på ett bra sätt när barn under 15 år är misstänkta för att ha begått brott. I SOU2008:111 föreslogs införandet av en huvudregel som innebär att om någon före 15 års ålder kan misstänkas för ett brott, ska en utredning genomföras om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om inte särskilda skäl talar mot det. Den här regeln föreslogs också gälla för barn under 12 år. Utredningen skärpte också regelverket kring barns rätt till juridiskt biträde (även om Barnombudsmannen ville gå ännu längre här).

Barnombudsmannen tillstyrkte alla dessa förändringar som också sedan gick igenom. Våra argument då som nu handlar om att det är viktigt att omständigheterna klarläggs så att brottsmisstankar kan avskrivas om ett barn är felaktigt misstänkt. Det är också viktigt att utreda för att bättre bedöma de insatser som ett barn kan behöva. En utredning kan också klargöra om någon vuxen har påverkat barnet att begå brott. Självklart är det viktigt att vara tydlig med att barn under 15 år inte är straffmyndiga, utredningarna handlar om att klarlägga vad som verkligen hänt och att kunna bedöma vilka insatser som krävs för att undvika att barnet – om det har utfört brottet – fastnar i kriminalitet och utanförskap.