tisdag 14 oktober 2014

Att ta ansvar för barn i familjehem


Ikväll visade TV4:s Kalla fakta en dokumentär om sorgliga brister i skyddet av barn i familjehem. Det är inga nyheter, men dessa reportage måste fortfarande göra oss lika förbannade. Inget ansvar är större än när staten griper in och omhändertar ett barn. Det barnet har rätt till trygghet. Och det ansvaret får vi inte svika.

Samtidigt är det viktigt att inte låta vår upprördhet gå ut över alla de många familjehem som varje dag bidrar till att tända nytt hopp i barns liv. Som öppnar sina dörrar, sina familjer, ger trygghet och bidrar till utveckling. Vi måste tala mycket mer om hur vi kan rekrytera fler familjehem och hur vi kan stödja de familjer som finns där för barn som behöver en plats för en kort tid eller för ett helt liv.

Vi måste också tala om de duktiga socialsekreterare som lyssnar på det barn det handlar om, som ser barnets rättigheter och som gör stor skillnad. När det fungerar bra är det unika möten. De barn jag lyssnat på berättar om individer med namn, de fanns där och de kommer aldrig att glömmas bort. Men vilka förutsättningar får den sociala barnavården? När är det en prioriterad politisk fråga? I vår rapport Signaler berättar vi om hur socialtjänsten i grunden måste reformeras för att frigöra den energi och den kraft som behövs i arbetet för barn och unga.

Och vi måste förstås tala om det som Kalla fakta handlade om, hur vanvård och missförhållanden ska upptäckas, åtgärdas och inte minst förebyggas. Jag tror att det i grunden handlar om två viktiga saker: att lyssna och att utkräva ansvar.

Utanför Vanvårdsutredningens kontor väntade grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders kvinnor och män, tålmodigt på sin tur att berätta. Äntligen skulle det offentliga Sverige lyssna på vad de hade att berätta. När de var barn lyssnade ingen.

Det misstaget gör vi alltför ofta om även i nutid. Barn i samhällsvård måste känna till sina mänskliga rättigheter. Och de måste veta var de kan få hjälp om något är fel. Samtidigt har en hel del reformer genomförts. Barn ska få information. De ska få tala enskilt med en socialsekreterare. Socialnämnderna ska ha planer för att upptäcka och åtgärda missförhållanden.

Vanvårdsutredaren Göran Johansson påpekade klokt att det även historiskt har funnits en hel del bra skrivningar, men att det inte hjälper långt om inget händer när regelverket bryts. Det är en viktig poäng som gäller även idag. Barn som är placerade måste därför ha möjlighet att ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit  i sitt ansvar. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå. Det måste kosta att svika de placerade barnen.

Självklart måste även en hel del annat göras:

  • Placerade barns rättigheter måste tydliggöras i lagstiftningen. Det som LVU-utredningen har i uppdrag att föreslå inom kort.
  • Staten måste ta ett nationellt ansvar för att kommunerna sköter tillsynen av familjehemmen. Barn i familjehem måste ha samma möjlighet att komma till tals som barn placerade på HVB. Vi behöver få en bättre nationell bild av hur barn upplever sin situation och fler verktyg för att säkra en trygg vård. Nationella brukarundersökningar där barn i familjehem kommer till tals behöver genomföras regelbundet.
  • De företag som ger konsulentstöd till familjehem - det som Kalla fakta tog upp - måste få ett tydligt regelverk. Det ska precis som LVU-utredningen nyligen föreslog krävas tillstånd och kommunerna som anlitar konsulentstöd måste ha tydliga avtal. Det som är kommunens uppgift - själva myndighetsutövningen - får aldrig överlåtas. I tillägg till detta tycker jag också att minst samma krav ska ställas på konsulentfirmorna som på familjehem vad gäller registerutdrag och grundläggande utbildning.