måndag 13 juni 2016

Isolering hör inte hemma i modern barnavård

I morse rapporterade Ekot om de låsta statliga särskilda ungdomshemmen.  De statliga institutionerna tar emot allt yngre barn och mycket ingripande tvångsåtgärder som avskiljning (isolering) används mot barn som bara är 9-10 år gamla. Det är en helt oacceptabel utveckling.
Vi vet att isolering är en skadlig åtgärd, i synnerhet för yngre barn eller barn med funktionsnedsättning. Det är en åtgärd som inte hör hemma i en modern social barnavård.

Som bakgrund kan nämnas att redan på 1940-talet – för sjuttio år sen - fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till nutidens särskilda ungdomshem). Detta togs bland annat upp i en artikel skriven av forskare i socialt arbete som publicerades på SvD debatt i samband med Ekots förra granskning.

För sju år sedan avslöjade Ekot missförhållanden på de särskilda ungdomshemmen. Vår årsrapport I’m sorry från 2010 granskade också de särskilda ungdomshemmen. Den dåvarande generaldirektören på Statens institutionsstyrelse skrev på DN debatt att ”allvarliga fel har begåtts i den slutna ungdomsvården”. Sverige fick kritik av FN:s barnrättskommitté och den dåvarande regeringen krävde åtgärder. Statens institutionsstyrelse skärpte rutinerna kring beslut om isolering, utbildade personal och förtydligade interna anvisningar. Åtgärderna hade inledningsvis också stor effekt. Året efter granskningarna halverades den sammanlagda tid som barn hölls isolerade i den statliga ungdomsvården.
Nu måste fokus åter riktas mot hur tvångsåtgärderna används. Det som framkommer i Ekots rapportering understryker behovet av att regering och riksdag fattar beslut som innebär att barns rättigheter tydligt stärks i den statliga ungdomsvården. LVU-utredningen presenterade ifjol flera förslag för regeringen som skulle innebära viktiga steg i rätt riktning.
LVU-utredningen framhöll att det inte finns några som helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn, att avskiljning ska ske i undantagsfall och att tiden kraftigt ska begränsas. Utredningen föreslog också att SiS skulle få i uppdrag att årligen särskilt rapportera användningen av avskiljning med låst dörr under en tre-årsperiod. SiS rapportering av åtgärden samt IVO:s tillsyn på området ska syfta till att ge regeringen underlag för att bedöma om avskiljning kan förbjudas. Barnombudsmannen välkomnade förslagen som viktiga steg i rätt riktning, men ansåg inte att de var tillräckliga mot bakgrund av den skarpa kritiken från internationella övervakningsorgan.
Avskiljning står inte i överensstämmelse med barnkonventionen och den tolkning som görs av densamma av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) Användningen av avskiljning om än för korta perioder är inte heller i överensstämmelse med FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige i sin senaste granskning från 2015 att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Kommittén påpekade också att detsamma ska gälla för avskiljningar. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingade metoder inom vården.
I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén rekommenderar Sverige att förbjuda isolering av underåriga personer i häkte, arrester och särskilda ungdomshem.

Barnombudsmannen anser att det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vår uppfattning är att Sverige bör respektera de mänskliga rättigheterna såsom de har tolkats av barnrättskommittén samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har ett ansvar för att säkerställa de rättigheter som konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas metoder för att bedriva ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att staten tar ett ansvar för att utveckla metoder för att genomföra vården på ett sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt utbildar personal i att använda sådana metoder.