söndag 27 november 2011

Minderåriga förhörs utan försvarare

Rätten för en anklagad individ att försvara sig grundar sig i straffprocessens syfte och dess förankring i de mänskliga rättigheterna.

Staten har i sitt utredningsansvar vissa maktbefogenheter men staten har också en skyldighet att se till att utredningen sker så att ingen person döms för ett brott han eller hon inte har begått. Staten ska skydda personer från att dömas oskyldiga men också från att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Detta är knappast några nyheter. Det handlar om principer som slagits fast i flera internationellt bindande människorättskonventioner. Dessa mänskliga rättigheter gäller inte heller enbart för vuxna. Även för barn finns ett starkt skydd. Även barn har rätt att försvara sig mot anklagelser om brott.

Barnkonventionen betonar att varje barn som misstänks för brott ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde och som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Hänsyn ska tas till barnets ålder och åtgärderna ska främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Barnet ska ha stöd av ett juridiskt biträde som kan förklara vad som händer och som ser till barnets intresse.

Flera undersökningar har de senaste åren visat att FN:s konvention om barnets rättigheter inte efterlevs på den senare punkten.

Forskaren Annkatrin Meyersson genomförde 2008 en stickprovsundersökning av brottmål vid Göteborgs tingsrätt. Den visade att av 142 genomförda förhör av barn under 18 år hade försvarare varit närvarande vid enbart 17 tillfällen.

Hallands Nyheter granskade 2010 förundersökningsprotokoll från polisen i Halland och kunde då avslöja betydande brister. I endast var fjärde förhör med barn under 18 år fanns försvarare på plats.

Båda dessa undersökningar ledde till en hel del debatt och starka principiella uttalanden har gjorts av Åklagarmyndigheten, Justitieombudsmannen och framträdande politiker. Men problemet tycks kvarstå.

Nu har Sveriges Radios undersökande program Kaliber gått igenom samtliga ungdomsmål som gäller brott mot person och som avgjordes av tingsrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå under 2010. Granskningen omfattar över 1000 förhör och vid mer än 600 av dem har det inte funnits någon försvarare närvarande.

Det är anmärkningsvärt och det står helt klart i strid med artikel 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter:

”Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande garantier: I) att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd; II) att snarast eller direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt genom sina föräldrar eller vårdnadshavare och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar.”

Efter skarp kritik från Europadomstolen och FNs barnrättskommitté har Sverige skärpt lagstiftningen och Justitieombudsmannen har också skärpt sina uttalanden. Lagstiftningen och de uttolkanden som har gjorts borde vara fullt tillräckliga. Minderåriga är garanterade rätten att få en offentlig försvarare förordnad. Enligt Justitieombudsmannen föreligger stark presumtion för att försvarare ska förordnas för en minderårig även i fall där den minderårige själv inte inser behovet av en sådan. Försvararen skall finnas med tidigt i processen, redan vid det första förhöret.

Vad mer krävs för att samtliga förundersökningsledare runt om i Sverige ska göra rätt? Saknas det insikt hos polis och rättsväsende om att också barn har mänskliga rättigheter?

FN:s barnrättskommitté har krävt att barnkonventionens rättsliga ställning stärks i Sverige och att personal i rättsväsendet får systematisk och fortlöpande utbildning i mänskliga rättigheter.

torsdag 20 oktober 2011

Migrationsverket och Socialstyrelsen förtydligar samverkan kring omhändertagna barn

Sociala myndigheter ingriper för att skydda barnen från föräldrar som slår och vanvårdar. Migrationsverket avvisar samma barn med samma föräldrar.
Som barnombudsman känner jag stor oro över de här barnens situation. Hur säkrar myndigheterna barnets bästa? Om och hur gör myndigheterna sin riskbedömning? Kommer barnen själva till tals? Utnyttjas de möjligheter som redan finns i det nuvarande regelverket, exempelvis prövas frågan om tillfälliga uppehållstillstånd?

I går hade jag kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till möte här hos Barnombudsmannen. På mötet blev det tydligt att myndigheterna saknar kunskap om barnens situation. Vi vet inte hur många barn det handlar om. Det är inte tydligt hur riskbedömning görs eller ens om Migrationsverket begär in yttrande från socialtjänsten.

Jag är glad över att mötet blev både konstruktivt och självkritiskt. Bägge myndigheter kunde konstatera att samverkan måste förbättras och förtydligas och att det behövs mer kunskap om de barn frågan gäller.

Ett viktigt resultat blev att Socialstyrelsen tillsammans med Migrationsverket ska ta fram en gemensam vägledning. Arbetet ska ledas av Socialstyrelsen och vägledningen ska finnas färdig sommaren 2012 och den ska lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut
• Var ansvaret ligger/rättsläget
• Att samverkan ska ske
• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden
• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla
• Info om vårdplan samt genomförandeplan
• Kontakt med ev avvisningsland

För att få fram mer fakta kring barnen kommer Migrationsverket att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket ska också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det blir också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på är hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Det är ett strålande resultat av en dryg timmes diskussion! Som barnombudsman välkomnar jag givetvis de insatser som nu ska göras från Socialstyrelsen och Migrationsverket. Om detta sedan räcker hela vägen återstår att se när den gemensamma vägledningen är klar och vi har mer fakta på bordet om barnens situation.

torsdag 22 september 2011

Sigtuna, socialtjänsten och barn som far illa

Vi har alla skakats av rapporteringen från Sigtuna. Två små pojkar, 4 och 8 år gamla, har hittats döda. Exakt vad som har hänt vet vi inte ännu. Men enligt rapporteringen har barnen inte kommit tillbaka till skolan eller förskolan efter sommaren.

Jag utgår från att det som hänt och kommunens agerande nu kommer att granskas noga av Socialstyrelsen. Om det visar sig att barnen har blivit mördade av en närstående är det viktigt att en ordentlig ”haveriutredning” tillsätts. Det är viktigt att fundera över vilka lärdomar som kan dras när det allra mest tragiska inträffar. Fanns det någon som borde ha sett och agerat tidigare?

Min roll som barnombudsman är inte att granska en enskild händelse eller att utöva tillsyn. Däremot handlar mitt uppdrag om att bevaka och följa upp att bland annat Sveriges kommuner lever upp till barnkonventionen och de mänskliga rättigheter alla barn i Sverige har.

När jag möter barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer de ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

Jag har mot den bakgrunden länge oroats över att det är så stora skillnader mellan hur olika kommuner agerar när barn far illa. För att granska lite närmare vilka beslut socialnämnderna har fattat om den sociala barnavården skickade Barnombudsmannen ifjol en enkät till samtliga kommuner.

Sigtuna svarade på vår enkät om socialtjänsten och den sociala barnavården. Kommunen svarade nej på samtliga våra frågor.

Det blev nej på frågan om socialnämnden har fattat beslut om hur statistik ska föras över anmälningar som far illa. Kommunen svarade också nej på om nämnden beslutat om direktiv för hur man ska bedöma om en anmälan ska leda till utredning. På samma sätt svarade Sigtuna nej på vår fråga om socialnämnden fattat något beslut på att personal som genomför barnavårdsutredningar ska ha särskild kompetens.

Vad betyder detta? Jo, att den ansvariga socialnämnden på flera avgörande punkter inte har fattat viktiga beslut som styr förvaltningens verksamhet. Det kan naturligtvis hända att förvaltningen trots detta gör ett utmärkt arbete. Problemet är bara att bristen på styrning öppnar för mer av godtycke.

Att bristen på tydlig styrning och uppföljning av socialnämndens arbete är problematisk finns det flera undersökningar som bekräftar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

När jag kommenterade denna undersökning i SVTs Aktuellt var mitt budskap naturligtvis att det är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. De förslag som har lagts måste genomföras. Men vi måste göra mer än så. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Socialstyrelsen måste också utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.

söndag 11 september 2011

Vad händer när staten sviker ett omhändertaget barn?

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."
Så skrev Vanvårdsutredningens ordförande, Göran Johansson, när Vanvårdsutredningens delrapport publicerades 2010. Då hade 400 personer intervjuats. När Vanvårdsutredningen avslutas och överlämnas till regeringen den 29 september handlar det om över 1000 personer.

Sedan delrapporten publicerades 2010 har mycket hänt. Regeringen tillsatte en Upprättelseutredning som konstaterade att vanvård och försummelser av barn i samhällsvård även förekommer i nutid. Upprättelseutredningen konstaterade också att många kommuner fortfarande brister när det gäller att upptäcka och åtgärda vanvård.

Barnombudsmannen har publicerat två årsrapporter om den sociala barnavården. Den första om de statliga särskilda ungdomshemmen pekade på att det fanns allvarliga brister. Något som också Statens Institutionsstyrelse bekräftade på DN debatt när generaldirektören erkände att allvarliga fel begåtts. När Barnombudsmannen har följt upp detta med frågor till Statens Institutionsstyrelse och Socialdepartementet om de barn som drabbats har fått någon ursäkt eller kompensation för de fel de utsatts för kan ingen besvara vår fråga. Jag befarar att tystnaden måste tolkas som att de barn det handlar om varken har fått ursäkt eller kompensation.

I Barnombudsmannens årsrapport 2011 vittnade barn på HVB och familjehem om hur bestraffningssystem som strider mot barnkonventionen fortfarande tillämpas på många håll. Barn bestraffas exempelvis med att inte få träffa anhöriga.

Mot den bakgrunden är jag oroad över vilken signal det skickar när regeringen nu väljer att gå emot Upprättelseutredningens förslag om att ge ersättning till de barn som vanvårdats historiskt.

På hemsidan räknar regeringen upp alla åtgärder som nu vidtas för att stärka och skärpa lagstiftningen som omgärdar den sociala barnavården. Alla dessa åtgärder är mycket bra och rimliga, men kärnfrågan är: vad händer när regelverket sviks? När familjehemmen inte blir besökta? När barnet inte kommer till tals? När fel begås? Hur utkrävs ansvar för detta och vilken upprättelse får det barn som drabbas?

Det är mot denna bakgrund Barnombudsmannen i vårt remissvar ställde oss bakom Upprättelseutredningens förslag. Barnkonventionen är tydlig med statens ansvar för de barn som omhändertas i samhällsvård. Det ansvaret får det offentliga inte frånhända sig. Brister uppsikten och följs inte regelverket så måste det få konsekvenser. Att ge de som drabbades historiskt kompensation är därför inte bara en viktig upprättelse, det vore också en signal till ansvariga i nutid. Att svika ett omhändertaget barn är inte gratis.

Det är naturligtvis inte lätt att fastställa vilka som är berättigade till ekonomisk ersättning. Processen kring detta hade säkert inte blivit perfekt. Men det hade varit viktigt att göra det ändå. Erfarenheterna från Norge, Island, Irland, Australien och Kanada är att dessa processer har lagt grunden till någon form av försoning. Det har också skärpt debatten om det ansvar vi har i nutid för barn i samhällsvård.

Jag har pratat med några av de som länge teg om sin svåra barndom och som med stor möda valde att vittna inför Vanvårdsutredningen och jag befarar att regeringens beslut kan lägga sten på börda för en redan mycket utsatt grupp. Vägen till försoning riskerar att bli längre. Jag känner bedrövelse över detta.

Jag känner också - som jag nämnt - oro över hur detta uppfattas i nutid. Jag hoppas därför att regeringen klargör att invändningarna mot att möjliggöra upprättelse och kompensation från staten inte är principiella utan enbart tekniska. Med det menar jag att jag hoppas att regeringen vill möjliggöra för omhändertagna barn att åtminstone i framtiden kunna få upprättelse och skadestånd om det offentliga inte fullgör sina förpliktelser mot barnen.

* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen vill att lagstiftningen ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).

Vanvårdsutredningen avslöjar ett mörkt kapitel i vår historia. Men låt oss inte bli blinda inför vår egen samtid. Barn i samhällsvård är fortfarande i en mycket utsatt situation.

måndag 29 augusti 2011

Skamfläck i nutid

Införandet av en "J"-stämpel i de tyska passen påhejades av Sverige. Med en tydlig markering av den judiska identiteten blev det lättare för svenska myndigheter att hindra judiska flyktingar att komma in i Sverige.

Det som skedde är en skamfläck i svensk historia. De utdrag som nu har publicerats ur Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar" visar att det finns mer kvar att gräva fram.

När den judiske pojken Otto ansöker om att få återförenas med sina judiska föräldrar så avslås detta. Formuleringarna är torra och byråkratiska, men i verkligheten är det ett dödsstraff som utdelas mot föräldrarna. Otto återförenas aldrig med sin familj.

22 jan 1942. Käre Otto! Tack för ditt brev av den 20:e. Rörande dina föräldrar måste jag tyvärr meddela dig att våra myndigheter f.n. ej beviljar inresetillstånd, varför det inte är möjligt att få dem hit. (Ur Elisabeth Åsbrinks nya bok)

Med rätta har Åsbrinks bok väckt starka reaktioner, inte minst på ledarsidor och i kulturartiklar. Det är bra. Men boken har inte bara något att säga oss om vår dåtid. Den bör också väcka vissa funderingar om det som sker i nutid.

Just nu pågår den allvarligaste svältkatastrofen i Afrikas horn på 60 år. Torkan i kombination med de väpnade konflikterna skördar liv. I vissa områden i Somalia är mer än vart tredje barn undernärt.
Regeringen om svältkatastrofen i Afrikas horn

I detta helvete väntar just nu tusentals barn på att få återförenas med sina föräldrar i Sverige. Det finns också barn i Sverige som väntar på sina föräldrar. För varje dag som går ökar risken för att familjer inte hinner bli återförenade i tid.

I samband med att den nya instansordningen infördes för några år sedan skärptes i praktiken kraven på asylsökande - inklusive barn - att kunna styrka sin identitet. Den första domen i den riktningen kom redan i oktober 2009, dvs för två år sedan. Svenska myndigheter kräver giltig passhandling, men eftersom Somalia saknat en central fungerande myndighet sedan 1991 kan inte pass utfärdas. Och utan pass, ingen familjeåterförening. Ett moment 22 för de barn det handlar om.

I nuläget har 1500 barn DNA-testats för att påvisa släktskapet med sina föräldrar, men det anses inte heller tillräckligt. Dörren är stängd. Det innebär för att tala klartext att Sverige omöjliggör för somaliska barn att återförenas med sina familjer. Något som står i strid med internationell humanitär rätt och de krav barnkonventionen ställer.

Migrationsverket har lyft frågan till regeringen vid tre tillfällen. Barnombudsmannen har också tagit upp frågan med Justitiedepartementet. De enda som kan agera i detta läge är regering och riksdag.

Nu är det bråttom. För de barn som inte får återförenas med sina familjer är varje vecka och varje månad en avgrundslång tid av väntan. Lagstiftningen måste ses över utan dröjsmål.

Barn och föräldrar måste kunna få sin anknytning prövad och beviljad. Allt annat vore en skamfläck för Sverige - i nutid.



tisdag 23 augusti 2011

Kriminalvården och Åklagarmyndigheten kallas till dialog om barn i häkte

Antalet häktade barn har mer än tredubblats sedan 1998. Trots skarp kritik från bland annat Europarådets tortyrkommitté kvarstår allvarliga brister vad gäller de häktade barnens rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Nu krävs att regeringen tar kritiken på allvar och agerar.

Det var några av huvudpunkterna i min artikel på DN-debatt i går. "Sveriges behandling av häktade barn oacceptabel"

Jag följer nu upp debattartikeln med att kalla Kriminalvården och Åklagarmyndigheten till myndighetsdialog med Barnombudsmannen senare i höst. Förutom att diskutera situationen för häktade barn ska jag också fråga vilka åtgärder de tänker vidta för att leva upp till de krav som ställs på alla myndigheter i och med den strategi för barnkonventionens genomförande som riksdagen antog ifjol.

Justitieminister Beatrice Ask har kommenterat hur regeringen ser på kritiken. Inslaget som sändes i Ekot 17.45 i går börjar 9.48 in i sändningen. Ekot med Justitieminister Beatrice Ask

I inslaget betonar Ask vikten av att förebygga att barn överhuvudtaget behöver misstänkas för brottslighet. Det instämmer jag naturligtvis i. De senaste åren har Barnombudsmannen också haft den sociala barnavården i fokus och lagt förslag till hur den kan förbättras. Men faktum kvarstår. Vad ska hända med de barn som trots allt misstänks för grova brott?

I det sammanhanget är jag oroad över tre saker: den explosionsartade ökningen av antalet häktade barn, bristerna i barnets rättssäkerhet och att häktesmiljön i nuläget är så nedbrytande att framtida återanpassning av barnet försvåras.

* Tredubblingen av häktade barn. Denna ökning sker trots att forskningen inte kan påvisa motsvarande ökning i barn- och ungdomskriminalitet och trots att lagstiftningen är tydlig (23§ LUL samt 24 kap 4§ RB) att den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl och att häktning enbart får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.

Ökningen sker också trots att Sverige får mycket skarp internationell MR-kritik och att barnkonventionen i artikel 37 ställer krav på att staterna enbart använder häktning som sista utväg och att det ska finnas effektiva barnanpassade alternativ. Något som alltså saknas i Sverige för de brottsmisstänkta barn över 15 år där det görs en bedömning att de måste frihetsberövas för att säkra förundersökningen.

Förslag till åtgärd: Regeringen måste begära uttömmande information från relevanta myndigheter om skälen till att så många barn placeras i häkte och varför restriktioner används i så hög utsträckning. Vi behöver helt enkelt fler fakta på bordet för att förstå vad ökningen beror på.

* Rättssäkerheten. Europarådets tortyrkommitté uppmärksammade Sverige på att barn i häkte inte informerats om sina rättigheter och att de blivit förhörda utan föräldrar, socialtjänst eller advokat närvarande. Jag har besökt häkten och mött barn som har upplevt detta och som inte heller vet om att de restriktioner barnet har kan överklagas. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg beskriver situationen som oacceptabel och något som samfundet också har påpekat.

Förslag till åtgärd: Varje polisarrest och häkte måste ha tydliga rutiner som säkerställer barnets rättsäkerhet, ex tillgång till advokat vid förhör. Barn bör också få tydlig information om sina rättigheter.

* Häktet är en nedbrytande och olämplig miljö för barn. Det svenska häktningssystemet är ovanligt i Västeuropa. Andra länder har restriktioner men de tillämpas inte så ofta eller är inte så omfattande eller så långvariga som i Sverige. Forskning visar att häktning med restriktioner är så psykiskt belastande att det orsakar depression och anpassningsstörning. Detta gäller för vuxna. För barn är åtgärderna så ingripande att Europarådets tortyrkommitté kallar isoleringen för "a draconian measure" i sin kritik av Sverige.

Detta i kombination med att många häkten inte klarar av att tillgodose de grundläggande rättigheter barn har enligt barnkonventionen är något som Sverige måste ta på allvar. Barn döms i normalfallet aldrig till fängelse - om den rättsliga prövningen visar att barnet är skyldig till det brott det misstänks för - utan till någon form av vård. I praktiken kommer tiden i häktet på grund av att den är så nedbrytande att riskera att minska chanserna att den framtida vården och återanpassningen blir framgångsrik.

Förslag till åtgärd: Regeringen måste ta initiativ till att utreda hur ett barnanpassat alternativ till de nuvarande häktena kan se ut. En sådan översyn måste också granska vilka restriktioner som ska få användas mot barn och hur negativa effekter av sådana ingrepp kan kompenseras.

tisdag 16 augusti 2011

Mobbad elev får fortfarande skulden

Glåporden haglade över pojken i fjärde klass: Dampunge, cp-unge, psykopat. När skolan skulle förklara situationen för Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen löd skolans svar: "Han kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt beteende".

Enligt skolan är det med andra ord pojkens eget fel att han blir mobbad.

En genomgång som Svenska Dagbladet gjort av alla anmälningar till Barn- och elevombudet under 2010 visar på ett tydligt mönster. I två av tre fall lägger skolan skulden på offret. Skolan vill att den som utsatts för mobbning också ska be om ursäkt eller ta gemensamt ansvar med mobbaren för den situation som uppstått.

Detta är en dubbel kränkning av de barn som drabbats. Att vara utsatt för mobbning i skolan är oerhört plågsamt. Många tusentals barn far fruktansvärt illa och känner stor oro för att gå till skolan. Om vuxna när de får kännedom om detta ingriper genom att ifrågasätta det drabbade barnet eller ännu värre genom att lägga skulden på det barn som blir plågat så är det naturligtvis förödande. De glåpord mobbarna kastar över barnet riskerar då att verkligen upplevas som sanna - det är mig det är fel på.

Det var ett viktigt steg framåt när lagstiftningen skärptes och Barn- och elevombudet infördes. Då tydliggjordes att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning. Elever som drabbats fick också någonstans att vända sig för att kunna få upprättelse. Men det faktum att skadestånd utdömts i enbart 66 fall av 3215 anmälda visar att lagen behöver skärpas. De attityder skolorna ger uttryck för i SvD:s granskning visar också att mycket återstår att göra.

När Bengt Hansell på Ekot intervjuade mig i september 2004 då jag var Sverigechef på Rädda Barnen så konstaterade jag och Rädda Barnen redan då innan den nya lagstiftningen infördes att de flesta mobbade barn även i fortsättningen skulle bli utan ersättning och att lagstiftningen riskerade att bli tandlös. Nu visar utvärderingarna dessvärre att vi fick rätt.

Lagstiftningen måste skärpas. Eleverna har skolplikt och måste infinna sig i skolan. Då måste också skolhuvudmännen ha ett strikt ansvar för att se till att skolmiljön är trygg. Nolltolerans mot mobbning ska gälla inte bara i teorin utan också i elevernas verklighet.

söndag 24 juli 2011

Sorg och bestörtning

Jag har med stor sorg och bestörtning tagit del av rapporteringen från Norge. Det är ohyggligt att våld och terror avsiktligen har riktats mot barn och ungdomar. Jag känner starkt med alla anhöriga och drabbade.

Jag har varit i kontakt med min norska motsvarighet Reidar Hjermann som tillsammans med sina kollegor hos Barneombudet nu gör ett viktigt arbete.

Det är viktigare än någonsin att vi alla tillsammans kämpar för ett öppet och demokratiskt samhälle där barns och ungdomars mänskliga rättigheter respekteras.

söndag 15 maj 2011

Vad lär vi oss av barnen som samhället svek?

Vanvårdsutredningen borde vara obligatorisk läsning för beslutsfattare i den sociala barnavården. Ingen hörde deras röster som barn när de utsattes för våld, övergrepp och försummelser. Det offentliga ingrep för att skydda dem som barn men resultatet blev motsatsen, en katastrof.

Om detta må vi berätta - och dra slutsatser.

I dag är sista dagen att ge synpunkter på hur de drabbade ska kunna få någon form av upprättelse. En viktig del av detta är också att titta framåt. Att göra allt vad vi förmår för att inte upprepa historiska misstag och göra samhällsvården av i dag betydligt säkrare.

Barnombudsmannens remissvar på Upprättelseutredningen (Barnen som samhället svek, SOU2011:9) kommer att publiceras på vår webb i helhet imorgon. Men jag kan redan nu avslöja att vi på några punkter vill gå lite längre:

* Barnombudsmannen vill att de som drabbats av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården även efter 1980 fram till i dag bör ha rätt till ersättning om de uppfyller kraven.
* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen håller med utredningen om att lagstiftningen måste ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).
* Barnombudsmannen anser att det ska vara en lagstadgad skyldighet att erbjuda barn och unga enskilda samtal samt att de ska ha rätt att byta socialsekreterare om kontakten inte fungerar.

I Barnombusdmannens remissvar påminner vi också om den slutsats som utredaren i Vanvårdsutredningen, Göran Johansson, betonade i utredningens sammanfattning:

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."

Barnombudsmannen har stora förhoppningar om att riksdag och regering har dragit lärdom.

torsdag 12 maj 2011

Skolfråga av stor betydelse

I går presenterade Barnombudsmannen hur landets samtliga socialnämnder följer upp de omhändertagna barnens rätt till utbildning. Vår undersökning visar på mycket stora brister. Bara var tredje socialnämnd har fattat beslut om hur de barn som är omhändertagna och placerade i social barnavård ska få den utbildning de har rätt till. Det är mycket bekymmersamt. Social forskning visar att utbildning är den faktor som har störst betydelse för de omhändertagna barnens framtidsutsikter. De få kommuner som på allvar engagerar sig och noga följer upp utbildningen för de barn som är omhändertagna har också kunnat notera betydande framgångar. Avgörande i exempelvis SkolFam i Helsingborg - som nått häpnadsväckande resultat - har varit tydliga och höga förväntningar, positivt stöd och noll negativ feedback till de barn det handlar om.

I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.

Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.

Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.

Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.

torsdag 28 april 2011

Hur skyddar vi barnen mot övergrepp?

Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro har gjort en viktig insats genom att berätta om hur de utsattes för sexuella övergrepp som barn. Deras berättelse visar hur svårt ett utsatt barn har att be om hjälp och hur man som barn ofta drabbas av skuld- och skamkänslor. Genom att förebilder inom idrottsrörelsen lyfter på locket och startar debatten får de barn som är utsatta i dag hjälp att förstå att man som barn är utsatt för ett brott där den vuxne alltid bär ansvaret.

Under 2009 anmäldes omkring 4500 fall av sexualbrott mot barn under 15 år. Det finns ett stort mörkertal vad gäller sexuella övergrepp mot barn. I undersökningar där unga vuxna tillfrågats framkommer att mer än hälften av alla övergrepp aldrig blir kända för omvärlden. Det som Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro vittnar om - hur man som utsatt förtränger och skjuter undan det som hänt - är alltså en mycket vanlig reaktion.

För några år sedan publicerade psykoterapeuten Christina Back och överläkaren Carl Göran Svedin en studie där ca 30 barn som utsatts för dokumenterade övergrepp in i det längsta valde att inte berätta. I boken som riktar sig till professionella inom socialtjänst, rättsväsendet, terapeuter och pedagoger som arbetar med barn i utsatta situationer ges en del svar på varför barn behåller det svåra för sig själva och vad som krävs för att barn ska våga berätta och be om hjälp.

Centralt är barnets känsla av skuld och skam. Det är därför så oerhört viktigt att ge barn i allmänhet och i synnerhet barn som är i utsatta situationer stöd i att förstå att skulden och ansvaret helt ligger hos den vuxne förövaren. Barn måste tidigt få veta vilka rättigheter man har och var man kan söka hjälp och stöd om man behöver.

Barnombudsmannen har lyft fram några viktiga förslag till förändringar:

* Barn måste känna till sina rättigheter. Barnrättskommittén i Genève har kritiserat Sverige för att barn inte får kunskap om sina rättigheter i skolan. Det är en viktig skyddsfaktor och det är inte okej att bara var fjärde barn känner till att barn har rättigheter.

* Barn måste veta vart de kan vända sig om de är utsatta. Bris-hjälplinje måste bli mer känd bland barn och organisationen behöver resurser för att kunna öka öppethållandet.

* Idrottsrörelsen måste ha tydlig policy som får genomslag också lokalt. Det pågår ett ambitiöst och bra arbete inom Riksidrottsförbundet. Det är viktigt att den nya policy som har utarbetats, bland annat i dialog med Barnombudsmannen, får betydelse och används även av en lokal förening på den lilla orten. Viktiga frågor för varje förening att tänka på är vem är ansvarig i föreningen? Vet tränare/ledare hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa i föreningen? Hur informerar man barn och unga om rättigheter/skydd mot våld och övergrepp? Hur ska man agera när ett barn har drabbats?

fredag 15 april 2011

Lex Sarah i förskolan

Förskolan är oftast en trygg och bra plats för barnen. Men vad händer när det inte är fallet? Vem har insyn och vem uppmärksammar och åtgärdar i så fall bristerna? Under det senaste året har flera reportage avslöjat missförhållanden i förskolan. Mest uppmärksammat blev Rapports granskning som visade att flera kommuner inte alltid tar sitt tillsynsansvar på allvar.

I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.

Barnkonventionen ställer med andra ord krav. I dag tas förhoppningsvis ett viktigt steg i rätt riktning för att öka säkerheten även för de små barnen som inte själva har så lätt att göra sina röster hörda. Vid lunchtid överlämnar Utredningen om Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (U 2010:03) sitt betänkande till utbildningsminister Jan Björklund. Mycket talar för att utredningen innehåller förslag som innebär att Lex Sarah även gäller i förskolans värld.

Det välkomnar jag i så fall. Men det räcker inte. I samband med den nya skollagen föreslog Barnombudsmannen ansvaret för barnens säkerhet skulle förtydligas. Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:

"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper.

Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar. Barnombudsmannen anser också att Skolinspektionen ska utöva tillsyn även över fristående förskolor, inte enbart kommunala som nu är fallet. Det finns inget skäl att undanta delar av förskoleverksamheten från statlig tillsyn, i synnerhet inte när kraven på ett fullgott pedagogiskt innehåll också växer i förskolan.

fredag 18 mars 2011

Kränkande och oacceptabelt

"Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar".
Enligt uppgifter i Helsingborgs Dagblad gjorde kommunalrådet Charlotte Wachtmeister detta uttalande inför cirka 30 politiker och tjänstemän när Svalövs kommun hade ekonomiberedning i måndags. Det var när de ökande kostnaderna för barn med särskilda behov i skolan diskuterades som uttalandet gjordes. Läs artikeln här

Som barnombudsman känner jag djup olust inför detta direkt felaktiga och mot barnen mycket kränkande uttalande. Barnkonventionen och svensk lagstiftning ställer tydliga krav på att barn med särskilda behov ska få det stöd de behöver. Att makthavare som har ansvar för att säkerställa detta uttrycker sig på det sätt som Helsingborgs Dagblad återger är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

Barnen och deras föräldrar måste få en ursäkt.

Barnkonventionen ger skydd mot familjesplittring

Jag får just nu många frågor om ett fall där två små barn, enligt uppgift, riskerar att avvisas ensamma till ett land där de inte kan språket och trots att deras mamma fortfarande finns i Sverige. Barnens situation har bland annat engagerat barnläkare Lars H Gustafsson och Marie Köhler.

Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Det betyder naturligtvis inte att enskilda fall är utan intresse för oss, tvärtom! Genom att följa hur beslut påverkar enskilda barn får Barnombudsmannen kunskap om vilka eventuella brister som finns i Sveriges efterlevnad av barnkonventionen. Den kunskapen använder vi i myndighetens uppdrag att bevaka och driva på barnkonventionens genomförande i Sverige. Med utgångspunkt från våra analyser kallar vi kontinuerligt myndigheter, kommuner och landsting till dialog och när det är nödvändigt ger vi regering och riksdag förslag på författningsändringar.

Vad gäller då i situationer där barn riskerar att avvisas ensamma och skiljas från sina föräldrar?

Barnombudsmannen har vid flera tillfällen tagit upp frågan om denna typ av familjesplittring med Migrationsverkets ledning. Detta för att förtydliga hur Barnombudsmannen ser på de krav barnkonventionen ställer på Sverige och för att undersöka om det eventuellt finns brister i den svenska lagstiftningen som behöver täppas till. I den dialogen har vi fått tydliga besked från Migrationsverket att barnkonventionens krav i detta avseende respekteras.

Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.

Barnrättskommittén som i juni 2009 lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.

I det svar regeringen skickade till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."

Regeringen betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Det råder med andra ord ingen tvekan om att Sverige både är förpliktigad och har för avsikt att efterleva barnkonventionen.

I klartext betyder detta att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall där detta är till barnets bästa. Om det skulle visa sig att detta inte respekteras i praktiken finns det skäl för Barnombudsmannen att på nytt ta upp frågan med ansvariga myndigheter och i förlängningen regering och riksdag.

torsdag 10 mars 2011

Utöka myndigheters möjlighet att anmäla tjänstefel i socialtjänsten

Som barnombudsman tycker jag att det är viktigt att bland annat Socialstyrelsen får möjlighet att polisanmäla misstänkta tjänstefel om socialtjänsten visar upprepad underlåtenhet att agera till barns skydd.

Socialstyrelsen riktade i går kritik mot Mjölby kommun för att inte ha utrett sjukvårdens misstankar om misshandel av en tvååring. Barnet avled senare. Socialstyrelsen ser allvarligt på omsorgs- och socialnämndens passivitet och kommer nu att granska hur nämnden handlägger anmälningar.

Enligt pressmeddelandet från Socialstyrelsen kom ett barn i tvåårsåldern till akutmottagningen på Universitetssjukhuset med en splittrad fraktur på armen. Läkaren misstänkte att skadan kunde ha uppkommit genom misshandel och gjorde en skriftlig och muntlig anmälan till socialförvaltningen i Mjölby kommun. Socialtjänsten beslutade samma dag att inte inleda någon utredning. Inte heller gjorde Socialtjänsten någon polisanmälan eller kallade till samråd med berörda myndigheter. Socialnämnden i Mjölby har tidigare fått kritik för brister i samverkan.

Ett par veckor efter att socialförvaltningen fått läkarens anmälan om att denne misstänkte att barnet utsatts för misshandel kom tvååringen återigen till akuten, nu med hjärtstopp. Barnet avled till följd av den misshandel det utsatts för.

Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Däremot är det mitt uppdrag att på ett generellt plan föreslå eventuella förändringar i lagar och förordningar som jag anser nödvändiga för att stärka barnets rättigheter.

Jag är mycket bekymrad över de fall där en socialnämnd får upprepad kritik från tillsynsmyndigheter och där liknande typ av försummelser upprepas. I sådana fall och i ärenden där tjänstemän på grund av försummelse och passivitet underlåter att agera till skydd för ett utsatt barn måste det vara möjligt för myndigheter som exempelvis Socialstyrelsen att vända sig till Polisen för att få utrett om någon ansvarig tjänstemän har begått tjänstefel. Eftersom den nuvarande sekretesslagstiftningen i många fall lägger hinder i vägen för berörda myndigheter att anmäla tjänstefel till Polisen bör regeringen ta initiativ till att se över lagstiftningen.

tisdag 1 februari 2011

Barnfattigdomen blir farligare

I dag presenterade Rädda Barnen den årliga rapporten om barnfattigdom i Sverige. Rapporten visar att klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer i Sverige ökar. Totalt lever 10000 fler barn i fattiga familjer 2008 än året innan.

Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18

I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.

Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.

Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.

En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.

Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.

Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.

Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?

fredag 28 januari 2011

Skolan är en otrygg arbetsplats

I dag presenterade Skolverket utvärderingen av metoder mot mobbning. Som väntat visar rapporten att mobbning i skolan är ett omfattande och mycket allvarligt problem. Knappt var tionde barn utsätts för mobbning i skolan (7-8 procent). 13000 barn är mobbade under lång tid. Det leder till ett oerhört lidande och konsekvenserna kan i en del fall bli livslånga.

Som barn har du inget val, det råder skolplikt. Du kan inte undvika dina plågoandar. Det ställer mycket höga krav på vuxenvärlden. Vi har en skyldighet att agera för att förebygga och åtgärda mobbning. Den fråga många har ställt sig är: men hur gör vi detta på bästa sätt?

Skolverkets utvärdering av metoder kan mot den bakgrunden komma som en kalldusch. Skolvärlden har väntat på facit. Vilken metod är bäst? Hur ska vi gå till väga? Utvärderingen ger svar, men visar inte på någon enkel patenterad lösning. Utvärderingen ger ingen manualbaserad metod rakt av godkänt. Skolverket vill helt enkelt inte rekommendera något färdigt koncept.

Jag tror att det är klokt. Precis som i den dialog jag och Barn- och Elevombudet hade med tio kommuner så betonas istället vikten av att skolan har en systematisk strategi. Skolhuvudmannens och skolledningens ansvar och engagemang lyfts fram. Vikten av att involvera elever, utvärdera och följa upp betonas också. Vikten av vuxennärvaro - inte minst på raster - är en annan slutsats. Personal som är motiverad och utbildad och väl fungerande antimobbningsteam är också viktigt.

Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara "vakter" mot mobbning.

Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha "löst" mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan. Skolstyrelsen i kommunen har också ett stort ansvar. Det räcker inte att följa upp hur väl rektorn håller budget. Elevernas skolresultat och elevernas trygghet och välbefinnande är också viktiga "nyckeltal" att hålla koll på.

I den kommundialog om mobbning och kränkande behandling som jag anordnade tillsammans med Barn- och Elevombudet i maj ifjol så enades kommunerna om en rad rekommendationer. Helt enkelt goda tips till andra kommuner om vad som är viktigt i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Läs dokumentationen här

måndag 24 januari 2011

Vem tar ansvar för förskolebarnens säkerhet?

I Svenska Dagbladet i dag rapporteras det om ett barn som skållades svårt av varmt vatten på en förskola i Täby. Artikeln i SvD

Föräldrarna har nu polisanmält förskolan för att klara ut vem som egentligen bär ansvar för barnets skada. I reportaget skyller den privata förskolan och kommunen på varandra. Enligt Svenska Dagbladet säger kommunens utbildningschef att kommunens ansvar begränsar sig till tillsyn av pedagogiken på de privata förskolorna.

Som barnombudsman varken kan eller får jag kommentera det enskilda ärendet. Men problemet kring vem som egentligen har ansvar för förskolebarnens säkerhet och arbetsmiljö är principiellt intressant. Det tycks vara långt ifrån solklart.

Skyddet för de små barnen är inte tydligt reglerat i arbetsmiljölagen. En allvarlig olycka som drabbar ett barn på en förskola kan överhuvudtaget inte anmälas till Arbetsmiljöverket. Men skyddet är inte heller reglerat i den nu gällande skollagen.
Och frågan är om det blir tillräckligt tydligt med den nya skollagen som träder i kraft i sommar?

Barnombudsmannen har under ett flertal år påtalat bristen att barn i förskolan inte omfattas av arbetsmiljölagen. Barnombudsmannen anser, precis som Utredningen om arbetsmiljölagen (SOU 2006:44), anförde, att det finns vissa brister i tillsynen över bland annat barnens hälsa och säkerhet i skolan. Utredningen ansåg dock inte att det var lämpligt att åtgärda bristerna med en utvidgning av arbetsmiljölagen till barn i förskolan utan menade att arbetsmiljöarbetet i förskolan kan regleras i skollagen. Barnombudsmannen var mot den bakgrunden starkt kritisk mot att Skollagsberedningen inte tog med detta i förslaget till ny skollag.

I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Problemet är att det är svårt för myndigheter att fastställa normer när lagstiftningen brister.

Barnombudsmannen föreslog därför att den nya skollagen skulle förtydliga ansvaret för barnens säkerhet:
”Huvudmannen för förskola och fritidshem ansvarar för att förebygga ohälsa och olycksfall under utbildningen. Huvudmannen ansvarar även i övrigt för en god arbetsmiljö, såväl inomhus som utomhus. Huvudmannen är skyldig att i förskola och fritidshem bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete.”

Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper. Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar.

torsdag 20 januari 2011

Fler barn berörs av vräkning

Under 2010 blev 632 barn i Sverige berörda av vräkning. Det är exakt 632 barn för många.

Regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas. Mot den bakgrunden är det dystert att antalet barn som är berörda av vräkning ökar jämfört med 2009. Det innebär också att den tidigare nedåtgående trenden nu har brutits.

Jag är mycket bekymrad över att fler barn berörs av vräkningar. Även om många av ansökningarna om vräkning till sist inte verkställs innebär processen onödigt lidande och oro för de barn och familjer som det berör. Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.

Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.

onsdag 5 januari 2011

Barn i media - tar branschen ansvar?

För drygt ett år sedan skrev jag på DN debatt om medieföretagens ansvar för barnets bästa när barn medverkar i media. Bakgrunden var min oro för att barn exploateras i sk reality-program. Min slutsats då som nu är att branschen måste ta ett eget ansvar. Ett sätt att visa detta ansvar är att branschen låter uppdatera de etiska reglerna för press, radio och tv så att barn får ett starkare skydd. Ytterst handlar det dock alltid om vilket omdöme som journalister, produktionsbolag och ansvariga utgivare visar.

DN debatt om barn i media

Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.

Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.

Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från
"fundamentala barnpsykologiska principer när barn och unga medverkar i TV-program".
Som en följd överväger den brittiska regeringen därför att skärpa lagstiftningen för barns medverkan i media vilket i så fall skulle få konsekvenser även för svenska tv-kanaler som har Storbritannien som sin bas.

Skärpt lagstiftning i Storbritannien?

Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.

Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.

tisdag 4 januari 2011

Flyktingbarnen och nån-annan-ismen

Flera hundratals ensamkommande asylsökande barn väntar i veckor och månader på att få en kommunplats. Sverige lever inte upp till barnkonventionen. Som barnombudsman har jag varit mycket kritisk mot att Migrationsverket och Sveriges kommuner bollar ansvaret för barnens situation mellan sig. Situationen är oacceptabel och nu krävs att både myndigheter och kommuner förmår ta ansvar.

För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.

Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!

Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.

Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.

Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.

Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.

Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:
"För att alla ensamkommande barn och ungdomar i Omars situation skall få ett värdigt mottagande bör regeringen skyndsamt tillsätta den utredning som man signalerat är på väg och som innebär en översyn av hela mottagningssystemet".

En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!

I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.

Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.

Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.