söndag 11 september 2011

Vad händer när staten sviker ett omhändertaget barn?

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."
Så skrev Vanvårdsutredningens ordförande, Göran Johansson, när Vanvårdsutredningens delrapport publicerades 2010. Då hade 400 personer intervjuats. När Vanvårdsutredningen avslutas och överlämnas till regeringen den 29 september handlar det om över 1000 personer.

Sedan delrapporten publicerades 2010 har mycket hänt. Regeringen tillsatte en Upprättelseutredning som konstaterade att vanvård och försummelser av barn i samhällsvård även förekommer i nutid. Upprättelseutredningen konstaterade också att många kommuner fortfarande brister när det gäller att upptäcka och åtgärda vanvård.

Barnombudsmannen har publicerat två årsrapporter om den sociala barnavården. Den första om de statliga särskilda ungdomshemmen pekade på att det fanns allvarliga brister. Något som också Statens Institutionsstyrelse bekräftade på DN debatt när generaldirektören erkände att allvarliga fel begåtts. När Barnombudsmannen har följt upp detta med frågor till Statens Institutionsstyrelse och Socialdepartementet om de barn som drabbats har fått någon ursäkt eller kompensation för de fel de utsatts för kan ingen besvara vår fråga. Jag befarar att tystnaden måste tolkas som att de barn det handlar om varken har fått ursäkt eller kompensation.

I Barnombudsmannens årsrapport 2011 vittnade barn på HVB och familjehem om hur bestraffningssystem som strider mot barnkonventionen fortfarande tillämpas på många håll. Barn bestraffas exempelvis med att inte få träffa anhöriga.

Mot den bakgrunden är jag oroad över vilken signal det skickar när regeringen nu väljer att gå emot Upprättelseutredningens förslag om att ge ersättning till de barn som vanvårdats historiskt.

På hemsidan räknar regeringen upp alla åtgärder som nu vidtas för att stärka och skärpa lagstiftningen som omgärdar den sociala barnavården. Alla dessa åtgärder är mycket bra och rimliga, men kärnfrågan är: vad händer när regelverket sviks? När familjehemmen inte blir besökta? När barnet inte kommer till tals? När fel begås? Hur utkrävs ansvar för detta och vilken upprättelse får det barn som drabbas?

Det är mot denna bakgrund Barnombudsmannen i vårt remissvar ställde oss bakom Upprättelseutredningens förslag. Barnkonventionen är tydlig med statens ansvar för de barn som omhändertas i samhällsvård. Det ansvaret får det offentliga inte frånhända sig. Brister uppsikten och följs inte regelverket så måste det få konsekvenser. Att ge de som drabbades historiskt kompensation är därför inte bara en viktig upprättelse, det vore också en signal till ansvariga i nutid. Att svika ett omhändertaget barn är inte gratis.

Det är naturligtvis inte lätt att fastställa vilka som är berättigade till ekonomisk ersättning. Processen kring detta hade säkert inte blivit perfekt. Men det hade varit viktigt att göra det ändå. Erfarenheterna från Norge, Island, Irland, Australien och Kanada är att dessa processer har lagt grunden till någon form av försoning. Det har också skärpt debatten om det ansvar vi har i nutid för barn i samhällsvård.

Jag har pratat med några av de som länge teg om sin svåra barndom och som med stor möda valde att vittna inför Vanvårdsutredningen och jag befarar att regeringens beslut kan lägga sten på börda för en redan mycket utsatt grupp. Vägen till försoning riskerar att bli längre. Jag känner bedrövelse över detta.

Jag känner också - som jag nämnt - oro över hur detta uppfattas i nutid. Jag hoppas därför att regeringen klargör att invändningarna mot att möjliggöra upprättelse och kompensation från staten inte är principiella utan enbart tekniska. Med det menar jag att jag hoppas att regeringen vill möjliggöra för omhändertagna barn att åtminstone i framtiden kunna få upprättelse och skadestånd om det offentliga inte fullgör sina förpliktelser mot barnen.

* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen vill att lagstiftningen ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).

Vanvårdsutredningen avslöjar ett mörkt kapitel i vår historia. Men låt oss inte bli blinda inför vår egen samtid. Barn i samhällsvård är fortfarande i en mycket utsatt situation.

2 kommentarer:

  1. Det är skrämmande att fosterhem och andra HVB-hemmen inte har större tillsyn. På HVB-hemmen och andra behandlingshem borde det vara mycket större kontroll på personalens lämplighet.

    Det som oroar mig mycket är hur många barn som i dag bor hemma hos sina föräldrar med stöd från olika grupper som arbetar på socialkontoren och skolorna men barnen far ändå illa främst psykiskt. Ingen läxhjälp mm.
    Frågan är om dessa barn är de som kommer att begära skadestånd i en framtid för att socialen inte gjorde något radikalt för att hjälpa dem?

    Skulle små gruppboende med syskongrupper och anställda ”föräldrapar” som både är föredömen som vuxna, ger läxhjälp och lär barnen hur ett hem fungerar med matlagning, städning, tvätt, fritidsaktiviteter osv. Låt barnen komma till sina föräldrar som om dessa vore dagens ”stödfamiljer”. Barnen skall veta vilka föräldrarna är och känna dem men mådde nog bättre av att inte bo där för jämnan.

    Varför så få anmäler till socialen att barn inte har det bra kan nog bero på att inget händer, det gäller förskola, skola, tandläkare och privatpersoner. Jag vet en lärare som anmälde att mamman kom alkoholpåverkad till ett kvartssamtal – inget händer, mamman har tillsammans med barnet ramlat ihop så alkoholpåverkad att hon togs till tillnyktringsenheten. Inget händer. Barnet som nu börjat gymnasiet har varannan vecka bott hos denna mamma som också har en psykisk problematik och därtill missbrukar alkohol.

    Det är stora luckor i tomtebolyckan.

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Samverkan önskade jag att det fanns mellan socialtjänsten, HAB/BUP, LSS, skolorna med oss föräldrar - att alla samarbetar kring våra barn som mår dåligt av okunskapen där ute i omvärlden kring NPF!

    Förståelsen för olika beteende och diagnoser, då man omhändertar barn många gånger utan att ta hänsyn till dom olika beteendena och diagnoserna. Hur barn som haft det jobbigt hela sin skoltid, påverkas - stress - utbrändhet och så ett system runt oss som inte har kunskap, empati, förståelse eller ser en möjlighet till att hjälpa eller ens vilja att stötta, föräldrar som får leta reda på och kämpa en hård kamp för saker som är rättigheter enligt lag men som ej följs, föräldrar som blir ifrågasatta och måste "handleda och förklara - undervisa" myndigheter om funktionshinder (NPF -diagnoser) och ändå vill man inte förstå!!!

    Man ger inte rätt hjälp, man lyssnar inte och vad sker...jo, fler och fler unga hamnar galet och en del tar sin liv - för dom mäktar inte med det mera att inte få bli accepterade för den dom är, att inte duga och passa in i dagens samhälle!

    I skolorna utsätter man barnen dagligen för det som är deras funktionshinder - social interaktion utan stöd, utan hjälp och utan vuxna med kunskap...Men detta gör man inte med en blind, döv eller rullstolsbunden - VARFÖR? Då finns det resurser, förståelse och empati!

    Jag tycker inte det är okej att det är så stor okunskap ute i omvärlden kring våra barn med NPF - diagnos...så jag har gått med ett gäng mammor (pappor) som nu kämpar för att sprida kunskap och få till forskning runt detta, då det är våra barn, vår framtid som lider idag...

    http://kungoverlivet.wordpress.com

    Gilla oss gärna, stötta oss och sprid det vidare!!!

    SvaraRadera