torsdag 14 oktober 2010

Sagt och gjort - vikten av revision!

I Mjölby har kommunpolitikerna låtit utvärdera hur kommunen tillämpar barnkonventionen vid beslut. Revisorernas granskning visade på ett enastående uselt resultat. Och därför vill jag faktiskt ge Mjölby beröm! Det är nämligen faktiskt precis det här som krävs. Politiker ska inte nöja sig med att äta tårta när fina beslut fattas om barnkonventionen. Precis som i Mjölby måste politikerna låta revisorer granska besluten och politikerna måste våga se vad som hänt i verkligheten. Först med fakta framme kan beslutsfattarna sedan bestämma om målen behöver vässas för att barnkonventionen ska användas och betyda något på riktigt i besluten och i förlängningen förstås också för kommunens barn. Och till syvende og sidst är det enbart det sista som räknas.

År 2000 fattade kommunfullmäktige i Mjölby ett beslut att alla nämnder skulle använda en checklista när man fattar beslut för att säkerställa barnens bästa. Nu konstaterar alltså revisorerna att beslutet inte är känt och att ingen nämnd använder sig av checklistorna. Det påpekas också att det saknas en kommungemensam metod för säkerställande av barnperspektiv när det fattas beslut.

Kommunstyrelsen i Mjölby har mot den bakgrunden fattat beslut att alla nämnder ska uppmärksammas på fullmäktiges beslut från 2000 och att nya förtroendevalda ska utbildas. I beslutet står också att Kommunledningskontoret ska följa det arbete Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Barnombudsmannen håller på med för att barns rättigheter ska beaktas i kommunernas beslutsprocesser på ett bättre sätt. Alldeles utmärkt!

måndag 11 oktober 2010

Barn och vårdnadstvister

Jag medverkade i TV4 nyhetsmorgon i morse för att kommentera hur barn kan drabbas av svåra vårdnadstvister. Diskussionen handlade både om internationella bortföranden av barn och ärenden i Sverige där tvisten avgörs i domstol.

År 2008 fick UD kännedom om ungefär 100 fall av internationella vårdnadstvister. Av dessa handlade ca 80 om bortförande eller kvarhållande av barn. Dessa tvister kan få mycket svåra konsekvenser för barnet. Tidsfaktorn - hur snabbt tvisten kan lösas - är avgörande både för om ärendet ska lösas positivt och för barnet. För ett barn är veckor och månader lång tid. I en del fall tvingas barnet också leva gömd utan tillgång till utbildning. Som barnombudsman är jag därför positiv till att en utredning nu föreslagit att en särskild myndighet ska få i uppdrag att försöka bidra till att lösa dessa ofta svåra och komplexa fall.

Diskussionen i Nyhetsmorgon handlade också om svåra vårdnadstvister i Sverige som avgörs i domstol och där en förälder tilldöms ensam vårdnad. Till att börja med kan det vara bra att lyfta fram att de allra flesta barn i Sverige - tre av fyra - lever med båda sina föräldrar. Det är också viktigt att se att de allra flesta separationer inte innebär konflikter runt barnen. Av de föräldrar som separerade 2009 har föräldrarna gemensam vårdnad i 97 procent av fallen.

Det kan jämföras med 80-talet då bara 37% av föräldrarna hade gemensam vårdnad efter en separation. Bakom den här dramatiska förändringen ligger det faktum att pappor i dag tar betydligt större ansvar och är mer delaktiga i sina barns uppväxt än tidigare. En annan faktor är också att samhället betonar vikten av barnets rätt till båda sina föräldrar. En rad reformer har också understrukit detta de senaste decennierna.

I morse fördjupade vi oss dock i de fall där separationen trots allt slutar i en tvist i domstol. När dessa ärenden prövas är utgångspunkten gemensam vårdnad. Men prövningen ska ytterst avgöras utifrån vad som är barnets bästa. Och det är en viktig markering. En förälder som brukat våld mot barnet eller i familjen är inte en lämplig vårdnadshavare. På samma sätt måste domstolen pröva vårdnadsfrågan utifrån barnets bästa vid svåra missbruksproblem eller där föräldrarnas totala oförmåga till samarbete omöjliggör ett tryggt och normalt liv för barnet.

Om en förälder väljer att föra bort ett barn innan en domstol hunnit avgöra frågan om gemensam eller ensam vårdnad gör sig den föräldern skyldig till egenmäktighet med barn. För detta brott kan föräldern dömas. I diskussionen hävdas ibland att den föräldern då med automatik också skulle förlora vårdnaden om barnet. Det kan låta bestickande, men jag köper inte resonemanget. Självfallet är detta agerande något som en domstol ser som besvärande och negativt när vårdnadsfrågan prövas. Men även i fall där detta har skett måste, menar jag, vårdnadsfrågan alltid prövas ordentligt utifrån barnets bästa.

Bakgrunden till förälderns agerande kan exempelvis vara förekomsten av våld i familjen eller annan - som det visar sig - berättigad oro för barnets utveckling. Föräldern kan alltså dömas för egenmäktighet samtidigt som en domstol efter en prövning av alla fakta i ärendet ändå kan komma till slutsatsen att det är barnets bästa att den föräldern får ensam vårdnad. Logiken kan tyckas svår, men alternativet att bortse från vad som faktiskt är barnets bästa för att istället "skipa rättvisa" mellan de två inblandade föräldrarna vore enligt mig orimligt.

Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om perspektivet i vårdnadstvister flyttades från föräldrarnas "rätt" till barnets "rätt". Föräldrar som är i konflikt med varandra har inte alltid förmåga att skilja på sina egna och sitt barns behov. Det är därför Barnombudsmannen välkomnade riksdagsbeslutet från 2006 om att barn ska få eget biträde i mål om vårdnad, boende och umgänge. Sedan dess har bollen legat hos regeringen som har fått i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett konkret förslag. Vi väntar på förslaget!