fredag 20 november 2009

Barnkonventionen 20 år: att leva som man lär

Jag är precis tillbaka på kontoret efter en intensiv dag. Först diskussion i TV4s morgonsoffa om barnkonventionen tillsammans med Malin Alfvén och Leo Razzak och därefter en heldag på nätverket för barnkonventionens hearing med regeringsföreträdare.

Ett hundratal barn från hela landet hade samlats i riksdagen för att fråga ut regeringen. Barnen hade förberett sig väl. Tyvärr var det endast Maria Larsson från regeringen som kom till utfrågningen. Inför en fullsatt förstakammarsal svarade hon utförligt och noga på frågor om alla möjliga politikområden. Även om Maria gjorde ett riktigt bra jobb så hade hon behövt fler kollegor på plats.

Via tv-länk från regeringskonferensen i Frösundavik utfrågades sedan Göran Hägglund och Jacques Barrot, vice ordförande i kommissionen samt Marta Santos Pais, FNs generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn. Barnen höll sitt tidsschema men regeringskonferensen försenades med följd att frågestunden krympte från den halvtimma som barnen hade blivit utlovade. En konsekvens av detta blev att inte alla barn hann ställa sina frågor.

Det är lite nervöst att ha förberett en fråga till en tung makthavare och många av barnen satt också som på nålar och väntade på sin tur att få fråga. När det sedan aldrig blev tillfälle att ställa frågan blir det givetvis ett rejält antiklimax och rätt så stor besvikelse för de barn som inte hanns med.

Tydligare kan det knappast heller illustreras att vi har en bit kvar i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vid nästa "jubileum" hoppas jag innerligt att beslutsfattarna väljer att ta den tid de utlovat till att lyssna på barnen. Det blir ju faktiskt smått obegripligt att låta just den punkten stryka på foten till förmån för att istället lyssna på när andra vuxna talar om vikten av att låta - ja just det - barn komma till tals.

Nästa år hoppas jag att vi får se betydligt fler statsråd delta på barnens utfrågning. Det vinner inte bara barnen på. Maria Larsson tog med sig flera bra frågor tillbaka till Socialdepartementet efter att ha lyssnat på barnens kloka funderingar.

Ytterst handlar det om att förverkliga barnkonventionen i praktiken. Att våra makthavare lever som de lär.

3 kommentarer:

  1. Hej!
    jag skrev en lång kommentar och är en kämpande mamma, som undrar när myndigheter och högt uppsatta ska börja LYSSNA. Ser inte att min kommentar blivit godkänd och undrar varför?

    Skrev under den och ser att andra som skrivit som anonyma fått godkänt, jag skrev verkligen från hjärtat och nämnde både likabehandlingslagen och barnkonvetionen som inte verkar följas i dagens skolor då det kommmer till våran barn inom NPF diagnoser!

    Inte ens skollagen följs och vad gör NI betydelsefulla personer åt detta?

    Ska man som förälder verkligen behöva kämpa så för ens barns rättigheter?
    Ska ens barn behöva må så dåligt så dom inte vill leva längre pga. skolan innan man ens får hjälp?
    Ska vi föräldra gå under i våran kamp för kunskpa, förståelse, acceptans och respekt för våran funktionsnedsättande barn?

    //Mia

    SvaraRadera
  2. Hej Mia!

    Du kommer att få ett personligt svar från oss. Vi har som policy att inte publicera det som är väldigt privat på webben. Det du tar upp i ditt inlägg ovan är inte okej. Jag har mycket kontakt med barn- och elevombudet och Skolinspektionen och de har i uppgift att se till barnets rättigheter efterlevs i skolan.

    Jag har också föreslagit att Skollagen skärps på flera sätt så att barns rättigheter, inte minst barn med funktionsnedsättning, stärks. Läs mer om detta på vår hemsida!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Tackar för svar och väntar på det personliga svaret. Intressant att få veta vad ni gör eller kan göra för att funktionsnedsatta barn ska få ett värdefullt liv i skolmiljön.

    Och varför man som förälder måste bråka och kämpa så för en rättighet?

    Det finns många föräldrar som skriver om sin kamp i bloggar och på forum, föräldrar som knappt själva orkar hålla ihop pga. av att man blir helt överkörd av skolan och utagerad, fast vi föräldrar är dom som känner och kan våra barn bäst! Varför ska det vara så svårt att LYSSNA?
    Att höra vad som sägs eller berättas är en sak men att verkligen lyssna är det inte många som kan eller gör inom skolmiljön.

    Med dessa barn måste man arbeta uti från ett inifrån perspektiv inget annat:

    inifrån perspektiv
    bör man vara:
    • lyhörd
    • flexibel
    • öppen för förändringar
    • inte rädd att ändra sig
    • beredd att inte alltid ha rätt

    Som lärare måste man ha dessa kunskaper och jobba individuellt då det gäller barn inom NPF diagnoser. Man kan inte arbeta efter en kollektiv mall och utifrån perspektiv.

    utifrån perspektiv
    • bestämd
    • ha respekt med sig
    • auktoritär
    • envis
    • inte tveka
    • principfast

    Vad tar skolpolitikerna för ansvar?
    Frågan är om det är så här det ska gå till och att föräldrar och barn ska bli behandlad som nu, vad kan skolpolitikern göra åt detta, hur kan man jobba för att göra det bättre? Skolorna pratar om skolplikt men skolorna har också skyldigheter. Istället för förståelse, stöd och hjälp blir många anmälda för icke fullgjord skolplikt. Många föräldrar är det som får kämpa och bråka för sina barns rättigheter enligt lagarna. Varför inte LYSSNA istället?

    Alla borde ha rätten till undervisning efter individens starka och svaga sidor, oavsett funktionsnedssättning!

    //Mia

    SvaraRadera