Det är knappast någon nyhet att barn som har haft en tuff start i livet och där samhället har blivit tvungen att ingripa och placera barnen inte alltid har strålande framtidsutsikter. Forskningen visar tydligt på kraftigt förhöjda risker för de här barnen att få mycket dåliga skolresultat och en väsentligt lägre utbildningsnivå. Riskerna är också betydligt större för att barnen senare i livet drabbas av missbruk, sjukdom och arbetslöshet.
När samhället omhändertar ett barn tar man på sig ett oerhört stort ansvar. Peter Danielsson som är kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg skriver i ett brev om hur han ser på kommunens ansvar:
"Vid en familjehemsplacering tar samhället över ansvaret för barnets utveckling. Det innebär ett ansvar för att ge honom eller henne samma chanser i livet som vilken förälder som helst skulle ge sitt barn. Utbildning är den faktor som är allra viktigast för hur det går för barnet senare i livet, och det är också en faktor som är möjlig att påverka."
Jag kan bara instämma. Och de mycket goda resultat som Helsingborg har uppnått talar för sig själva. Två år efter skolsatsningen visar eleverna en signifikant högre kognitiv prestationsförmåga. Läshastigheten och medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester har förbättrats. Relationer med andra har också förbättrats.
Barn som tidigare ofta vantrivdes i skolan och ibland upplevdes som mycket störande i klassrummet trivs nu istället och är på plats långt innan lektionerna ska börja.
Nu sprids Helsingborgs-modellen till fler kommuner. Som barnombudsman har jag i vårt remissvar på den nya skollagen föreslagit att alla barn som placeras ska ha rätt till samma typ av stöd oavsett var i Sverige de råkar bo.
Läs mer om mitt besök i Helsingborg
