måndag 20 april 2009

Att upptäcka barn som far illa

På morgonen deltog jag i en utbildning på Karolinska sjukhuset för blivande barnläkare om barn och våld. Utbildningen arrangeras av MIO-gruppen som gör ett otroligt viktigt arbete genom att med tydliga rutiner i vården tidigt fånga upp barn som har drabbats av våld i hemmet. Erfarenheten är att sjukvården missar svåra övergrepp mot barn som beror på avsiktligt våld - exempelvis barn som har skakats - om det inte finns rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras. Istället för att titta på föräldrarnas ekonomiska ställning eller sociala beteende är det enbart fakta som ska tala för om det behöver göras en fördjupad utredning. Med ökad kunskap bland personalen och bra rutiner upptäcks nu betydligt fler barn som drabbats av våld. Tidig upptäckt ökar förstås möjligheten för att barnet får rätt hjälp och kan också förhindra fortsatt barnmisshandel.

Från Barnombudsmannens sida berättade jag om hur barn och unga upplever mötet med akutsjukvården. Även om de allra flesta känner att de blir tagna på allvar så är det många som inte tycker att de blir lyssnade på. En åsikt som stämmer överens med de slutsatser som Statens Medicinsk Etiska Råd har dragit. Enligt rådet krävs en tydlig reglering av av underårigas ställning som synliggör barns behov och stärker barns ställning som patienter.

Som barnombudsman kan jag bara instämma i dessa slutsatser. Förutom tydligare lagstiftning, gärna inspirerad av vårt grannland Norge, behövs information till barn och unga som de kan förstå och fortbildning för personal i att tala med barn. Vården behöver också följa upp kontinuerligt hur barn och unga upplever mötet med vården. Här finns mycket inspiration att hämta från England.

Det handlar om utveckla en vård som är ännu mer barnvänlig. Ytterst handlar det om att barn ska ha förtroende för vården och våga prata om sin situation. Mycket kan upptäckas genom att studera de rent fysiska skadorna. Men ännu mer kommer fram, inte minst om de bakomliggande orsakerna, om barn vågar berätta.

4 kommentarer:

  1. Hej! Vill berätta att barn som jag haft insats för från socialförvaltningen och som har behandlats på sjukhus och sedan i öppenvården har blivit sämre på grund av HUR dessa "behandlat" barnet. Alltså är de också medskyldiga till att öka lidandet och att öka kostnaderna för samhället. Utan att vi orkar göra överklaganden så kommer detta inte fram. Vi orkar inte. Evidensbaserat är på tapeten. Ja, va bra! Då borde Ni som arbetar för barnens bästa ta mera del av de som har/får insatser och anhöriga och deras erfarenheter än att lära av "bara" forskare och dylika. Var finns helheten om inte i att ta del av verkligheten!

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt att ämnet kommit på agendan..igen!
    För det gör det ju med jämna mellanrum Jag förvånas över att alla dessa koloka iakttagelser och slutsatser inte minst det som lagstadgats inte mer än omsätts i vackra ord.."det man borde göra och hur det borde vara". Själva görandet uteblir. Har ett pågående färsk exempel där socialttjänstens agerande bidrar till att två flickor som utsatts av våld i nära relation systematiskt utsätts för handlingar som gör att de kommer i kris på kris på kris. Allt detta för att de som har ansvar för oss, ytterst, inte har planer för hur man gör i olika situationer, lägger ansvarsfrågor fel, kan inte arbeta i nätverk som krävs speciellt i sådana här svåra situationer. Barnperspektiv och brottsofferperspektiv har de hört om och läst om men ur "hur ska vi omsätta" dessa begrepp" och " vad innebär det att vara barn och brottsoffer?" där tar det stopp!! Det finns så mkt kunskap på området Barnombudsmannen kanske kan hjälpa till med detta lyfta frågorna ÖVERST på agendan!

    SvaraRadera
  3. Just nu pratas det mycket om att barn och ungdomar ska våga berätta om missförhållanden hemma. Senast i går kväll lyssnade jag på "Fråga barnen". På frågan om varför man inte vågar berätta, svarade dessa barn att de är rädda att det ska hända något dåligt, t ex att barnen ska tas bort från sin familj.
    En tonårig flicka vågade faktiskt berätta för mig, hennes kompis mamma, att hon regelbundet blev slagen i hemmet. Resultat: utan att fråga vad flickan ville, planerade socialen att placera henne i en jourfamilj mycket långt bort från familj/syskon, skola, vänner, fritidsaktiviteter. Flickan fick panik och sprang iväg från socialtjänstemännen och blev då efterlyst av polisen som några dagar senare fick tag i henne. På grund av att hon nu var klassad som "rymningsbenägen" placerades hon på en låst plats på ett behandlingshem. Är det så här vi i Sverige behandlar barn som är brottsoffer? Fungerar verkligen LVU i praktiken som något som är till för barnets bästa??
    /Kvinna som troligtvis inte skulle våga anmäla igen

    SvaraRadera
  4. Tack för starka och viktiga inlägg som understryker hur viktigt det är att barnet själv kommer till tals i mötet med vården/socialtjänsten och att barnet är delaktigt i planeringen av de insatser som planeras.

    SvaraRadera