Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.
I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.
Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.
Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!
