I januari 2008 skrev Barnombudsmannen till migrationsminister Tobias Billström och framförde att det inte är rimligt att föräldrar tvingas lämna sina barn, i synnerhet spädbarn, och resa till sitt hemland eller annat land för att där ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning.
Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.
Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.
