tisdag 21 juli 2009

Ledande forskare om isolering av barn

I lördags skrev sju av landets ledande forskare i socialt arbete ett tänkvärt debattinlägg i Svenska Dagbladet: "isolering hjälper inte utsatta barn".
Läs artikeln!

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?


Viktiga frågor som det finns skäl att återkomma till, inte minst vid den hearing om den sociala barn och ungdomsvården som jag inbjudit till i slutet av augusti.

3 kommentarer:

  1. Isolering? Hur är det möjligt i en tid då vi är upplysta. Förvånande att höra, läsa och förstå att det är så barn kan bli behandlade. Tack för inlägg. Anne-Marie

    SvaraRadera
  2. SiS särskilda ungdomshem räddade mitt liv

    Det är med vrede och sorg jag tar del av mediernas nattsvarta rapportering om Statens institutionsstyrelse, SiS, särskilda ungdomshem. Jag var nämligen själv på väg in i missbruk, prostitution och kriminalitet redan
    som 13-åring. Hade jag inte fått komma till SiS hade jag inte levt idag. Nu utbildar jag mig till socionom och hoppas kunna ge tillbaka något av allt det jag fick.

    Det som har gjort mig förtvivlad i rapporteringen är att medierna inte en enda gång berättat vilka ungdomar det är som kommer till SiS.

    Jag har varit på samma ungdomshem som Maria som medierna låtit komma till tals gång på gång i rapporteringen om hur hemskt det är hos SiS. De flesta ungdomar hos SiS har haft en barndom kantad av övergrepp men många av dem har också själva gjort sig skyldiga till grymma handlingar och de kan vara mycket aggressiva och självdestruktiva. De behöver vård.

    I dagarna har flickan och pojken som dödade en jämnårig 15-årig kompis i Stureby placerats hos SiS. Pojken som lämnade två flickor att dö på
    Hallandsåsen kom till SiS. Pojkarna som sparkade ihjäl 16-årige Riccardo Campogiani på Kungsholmen kom till SiS. Jag menar inte att demonisera mig själv eller alla dessa ungdomar men jag önskar att även den här bilden kommer fram.

    Jag vet inte om jag har haft tur men jag har blivit fantastiskt bemött av personalen hos SiS och jag har varit på flera olika ungdomshem.

    Under en period var jag mycket aggressiv och utagerande. Jag försökte skära personalen med glasbitar. Jag skrek och vrålade okvädningsord. Jag kastade porslin och stolar. Jag har varit med om att personalen har varit tvungna
    att avskilja mig eller isolera mig som en del vill kalla det. Det klart att det var obehagligt, men i mitt fall har personalen haft dörren på glänt och försökt prata mig lugn. Efteråt har vi haft långa samtal om det som hände
    och varför personalen var tvungna att ta till den här yttersta skyddsåtgärden.

    Man får inte glömma att många av de barn och ungdomar som vårdas hos SiS i andra europeiska länder skulle ha suttit i fängelse där de skulle ha varit isolerade i sina celler större delen av dygnet.

    Men det jag egentligen vill berätta är om allt det jag har fått hos SiS. Jag har fått psykologsamtal, traumaterapi och metoder för att hantera min ilska. Jag har också kunnat reparera en trasslig skolgång med usla betyg. Jag har gått i SiS egen skola. På fritiden fick vi åka till fjällen och lära oss åka snowboard, vi fick paddla kanot, rida hästar, bada och åka till stan med personal och fika för att bara nämna några av alla aktiviteter. Det har gått så bra för mig att jag nu kan plugga på Socialhögskola.

    Det finns säkert ett och annat rötägg bland SiS personal som missbrukar sina befogenheter även om jag inte träffat på dem, men jag tycker att all personal inom SiS ska ha en eloge för att de sköter ett av de mest komplicerade arbeten vi har i vårt samhälle. Och jag hoppas att jag en dag när jag är färdig socionom ska kunna ge tillbaka lite av allt det jag fick.
    SiS räddade mitt liv.

    Anina (lever med skyddad identitet pga utsatthet från min familj), 24 år fd barn och ungdom hos SiS, Nu socionomstuderande

    SvaraRadera
  3. Tack för inläggen! Det Anina berättar om är också viktigt. Det måste också sägas att ungdomsvården betyder oerhört mycket för många barn. Min kritik har inte gällt detta. Tvärtom - eftersom ungdomsvården är så fundamentalt viktig så måste den följas upp noga. Det jag - och ungdomarna i expertrådet - har lyft fram är vikten av att barn i ungdomsvården behandlas rättssäkert. De regler som finns för när barn kan isoleras måste respekteras och dessa myndighetsbeslut måste noga dokumenteras. Sedan tycker jag att det bör ifrågasättas i grunden om isolering hör hemma inom ungdomsvården. Den åtgärd som är tänkt som ett absolut undantag tenderar - visar erfarenheten - att praktiseras ofta.

    SvaraRadera