Har precis träffat styrelsen för Sveriges barntandläkare. Tandläkarna har en unik möjlighet att tidigt upptäcka när barn far illa antingen det handlar om omsorgssvikt eller om barn som utsätts för våld och övergrepp. Men en förutsättning är att barnen kommer till tandläkaren och att tandläkarna har mod och kunskap att anmäla missförhållanden till socialtjänsten.
Flera av tandläkarna vittnade om att "täckningsgraden" sjunker, dvs att andelen barn som kommer till tandläkaren är lägre nu än tidigare. Det stora flertalet barn kommer på kontrollerna, men det finns en växande grupp som inte dyker upp. Uppföljningen av de här barnen skiljer sig också åt mellan landstingen. Ibland nöjer man sig med ett påminnelsebrev till vårdnadshavarna och sedan aktualiseras barnet igen först om två år när det är dags för nästa koll. Den mest aktiva åtgärden har på sina håll varit att skicka en faktura för uteblivet besök där barnet i värsta fall också har setts som betalningsansvarig.
Konsekvensen, förutom en eventuell ekonomisk skuld till landstinget, är att barnet blir utan tandvård. Varför kommer då inte föräldrarna med sitt barn på utsatt tid? Erfarenheten från den nordiska konferensen om barn i utsatta situationer och tandvård är att det kan handla om allt från okunskap till allvarlig omsorgssvikt och i värsta fall svåra övergrepp mot barnet som vårdnadshavaren vill dölja. Det som krävs är under alla omständigheter en tydlig uppföljning från tandvårdens sida. Vad beror det på att barnet förnekas tandvård? Om barnet, trots upprepade försök, inte ges tillgång till tandvård är det viktigt att detta anmäls till sociala myndigheter.
Barntandläkarna och jag kunde förstås enas om att det här är en viktig och relativt bortglömd fråga. Tandvården ska ses som en del av det skyddsnät barn som far illa har för att upptäckas och ges stöd. Vi återkommer med ett gemensamt initiativ i frågan!
