tisdag 28 april 2009

Rådslag om ett säkrare internet

På förmiddagen deltog jag i ett rådslag om ett säkrare internet för barn och unga. Socialminister Göran Hägglund stod som inbjudare. På mötet lyfte jag fram de erfarenheter som barnombudsmannen har.

Vuxna hör av sig till barnombudsmannen om den oro de känner för Internet och barns datoranvändning. Föräldrar är oroliga för vad barnen kan råka se på nätet men också för att barn sitter många timmar framför datorn för att surfa.

Barn och unga berättar däremot inte om datoranvändning eller nätet när de hör av sig. Däremot berättar de om hur de kan drabbas av mobbning, övergrepp, hot och hur de ibland kan känna sig otrygga. Dessa berättelser gör sällan någon åtskillnad mellan situationer "i verkligheten" (IRL) eller på nätet. Barnen kopplar alltså inte problemen till tekniken i sig. Barnen skiljer tydligt på mediet och innehållet. Det är tydligt att de som vuxit upp med Internet under hela sin barndom tänker på kommunikation via nätet på ett lite annat sätt än vuxna. De är, som forskaren Elza Dunkels har beskrivit det, nätets infödda. Vi som är födda före 1980-talet vi är däremot nätets invandrare, med samma terminologi.

För oss som är nätinvandrare gäller det med andra ord att betänka två saker.

För det första: lika lite som vi kan övervaka allt som sker i trafiken på våra gator och vägar eller för den delen lägga ned den, lika lite kan vi kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Vi måste helt enkelt gilla läget och hitta bra strategier för att hantera de risker och faror som finns – antingen det är när våra barn cyklar IRL eller när de kommunicerar via datorn. Precis som de nätinfödda måste vi låta bli att haka upp oss på nätet och tekniken. Vi måste, precis som många barn faktiskt också gör, istället hitta kloka strategier för att hantera problemen.

För det andra: vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om. Det senare är viktigt inte minst om våra strategier för barns säkerhet ska nå framgång.

Det är lätt att beskriva vad datorn och kommunikation via nätet gjort möjligt. För barn med funktionshinder – allt från barn med dyslexi till svåra rörelsehinder har denna teknikutveckling revolutionerat tillvaron. Barn som känt sig isolerade eller ensamma har hittat nya vänner och samtalsgrupper. Barn håller koll på vänner.

Internet öppnar en värld utan geografiska gränser eller begränsningar. Det är fantastiskt. Men myntets framsida är också dess baksida. Det finns, tror man, upp till en miljon barnpornografiska bilder utlagda på nätet. Bakom varje bild döljer sig ett fruktansvärt övergrepp. Vi vet att pedofiler använder de största och vanligaste chattarna för att försöka få kontakt med killar och tjejer.

En annan problematik handlar om kränkningar, rasism och mobbning. Barn som drabbas i skolmiljön drabbas många gånger också virtuellt. Precis som all annan kommunikation i den infödda generationen görs inte heller på detta område någon åtskillnad mellan IRL och virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. På flera sätt är detta förödande. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen. Inte ens hemmet är tryggt. Publiken är mångfalt större – hundratals, ja tusentals andra barn kan få ta del av mobbningen. Och den som kränker har valet att göra det ansiktslöst, att vara anonym.

Avslutningsvis åter till frågan: vad handlar en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen om? Vilka bör vara våra strategier för att hantera Internets dåliga sidor? Jag har inga färdiga svar men däremot några tankar:

För det första: låt oss inse att de allra flesta barn redan har mött Internets avigsidor och har utvecklat bra motstrategier för att hantera nätets risker. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om det som kan vara farligt. Vi kan kort och gott lära en hel del på det här området av kloka barn.

För det andra: vuxenvärlden, vi som är invandrare i detta sammanhang, spelar ofta en mycket marginell roll i denna del av våra barns liv. Vi har sällan koll. Jag menar att detta är det enskilt viktigaste att förändra. I vår dialog med barn och unga – inte minst i vår senaste årsrapport - uttrycks mycket starka önskemål från barn att vuxenvärlden ska komma närmare rent allmänt i barns liv. Vara med. Lyssna. Förstå. Visa respekt. Och faktiskt också ibland sätta tydliga gränser. Föräldrar har ett ansvar för att barn surfar säkert. Som föräldrar måste vi veta att det våra barn gör på nätet är precis lika offentligt som det barnen gör i kön i skolmatsalen eller på ungdomsgården.

För det tredje: barn som råkar illa ute på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Att leva i social utsatthet, att vara mobbad och ensam, inte bli sedd eller bekräftad ökar risken att drabbas också på nätet. Barn som tar risker på andra håll är mer riskbenägna också på nätet. Barn som lever i trygga miljöer och med starkt stöd från familj och vänner kan förstås också råka illa ut på nätet, men riskerna är större för barn som lever i utsatta miljöer. Ska vi verkligen lyckas i en strategi för att öka barns säkerhet på nätet får vi därför inte fastna i att titta allmänt på Internet som kommunikationsverktyg. Då krävs en tydlig fokusering på barn som redan är i utsatta situationer och hur vi bäst kan hjälpa de barnen att skaffa sig strategier att hantera Internets avigsidor bland alla andra risker dessa barn utsätts för.

För det fjärde och till sist: det viktigt att hävda den lagstiftning som faktiskt gäller. Hets mot folkgrupp, sexuellt ofredande eller olaga hot är naturligtvis lika otillåtet oavsett var det än sker och skolornas likabehandlingsplaner ska motverka mobbning oavsett i vilken teknisk form detta kommer till uttryck.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar