söndag 24 maj 2015

Rätten till utbildning gäller alla barn

Min erfarenhet både av att ha arbetat med barns rättigheter internationellt och i Sverige är att få rättigheter är viktigare för barn än just rätten att få gå i skolan. I de mest svåra och utsatta situationerna så skänker skolgången barnet framtidshopp, trygghet och normalitet. Det är därför en trygg skola är en av de första åtgärderna som hjälporganisationer arbetar med att få på plats direkt efter svåra katastrofer. Barn väljer inte sin livssituation. Även barn vars föräldrar lever gömda och papperslösa under lång tid i ett land som Sverige är oerhört sårbara. Även för dessa barn är möjligheten att få gå i skolan viktig.

I sommar är det två år sedan Sverige fick en lagstiftning som gav alla barn rätt att gå i skolan. Beslutet trädde i kraft tre år efter att utredningen om skolgång för alla barn hade överlämnats till den dåvarande regeringen.

Bakgrunden till beslutet var den tuffa kritik som Sverige tidigare fått utstå, inte minst från FN:s barnrättskommitté. Det blev till sist besvärande att Sverige tillsammans med ett litet fåtal andra EU-länder (Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen) hade en lagstiftning som inte beviljade alla barn rätt till utbildning.

Nu har Sverige till sist fått en lagstiftning som innebär att vi sällat oss till de övriga 22 EU-länderna som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Som barnombudsman välkomnade jag beslutet samtidigt som jag betonade att det blir viktigt att analysera hur lagstiftningen får genomslag i praktiken.

Tidigare granskningar från EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter - European Union Fundamental Rights Agency (FRA) – har  nämligen visat att det sällan räcker med en bra lagstiftning om den kringskärs på annat sätt. FRA har i en rapport från november 2011 granskat situationen för gömda och papperslösa migranter i Europa. På sidorna 85-93 granskas särskilt just barns rätt till utbildning. I rapporten beskrivs att det finns flera hinder som i praktiken kan leda till att barn inte kan utnyttja rätten till utbildning.

Knappt två år efter att den nya lagstiftningen trädde i kraft är det naturligtvis ännu alldeles för tidigt att utvärdera dess effekt i praktiken. Det finns flera omständigheter som kan leda till att barn inte går i skolan trots att lagen ger dem rätt till detta. Det kan handla om att berörda barnfamiljer inte känner till att denna möjlighet nu finns eller en rädsla hos föräldrarna för att familjen ska ”bli upptäckt” av andra myndigheter om barnen går i skolan. Ett annat möjligt hinder är brist på kunskap, vilja eller ambitioner hos en del kommuner.

Som barnombudsman har jag känt oro över situationen för barn till EU-migranter som vistats länge i Sverige utan att få gå i skolan. Enligt Skolverket ska barn till EU-migranter i de fall barnen har vistats här längre än tre månader och familjen inte har tillstånd att vara här ses som papperslösa och därmed också ha rätt till utbildning i enlighet med den nya lagstiftningen. Men i de fall kommunerna gör tolkningar som innebär att dessa barn förvägras rätten att gå i skolan har de barn som drabbas svårt att hävda sin rätt. Barnen och deras föräldrar har i praktiken små eller obefintliga möjligheter att genom en anmälan till Skolinspektionen få kommunens agerande rättsligt prövat. 

Det var bland annat mot bakgrund av detta som jag i november kallade bland annat Skolverket och Skolinspektionen till dialog. Jag ville se om det fanns luckor i lagstiftningen, eller om det snarare handlade om att myndigheterna behöver tydliggöra och informera kommunerna mer om lagstiftningen.

Skolverket gav i dialogen besked om att lagstiftningen är tydlig när barnen har vistats här mer än tre månader. Detta bör kommunerna redan känna till. Samtidigt påpekade Skolverket att det i vissa situationer ändå är oklart när kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning inträder, och att detta behöver förtydligas. Den osäkerheten handlar framförallt om de barn vars föräldrar vistas här vid upprepade tillfällen, och som i praktiken är här under lång tid. I en skrivelse som skickades till utbildningsdepartementet uttryckte Skolverket det så här:

”Skolverket ser allvarligt på det uppkomna läget. Barn har enligt barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt att det är tydligt när denna rätt inträder i de fall då barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta såväl ekonomiskt som socialt utsatta, vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”

Skolverkets skrivelse ligger på regeringens bord och det är viktigt att både skolmyndigheter och kommuner får ytterligare besked utöver den vägledning som den nya lagstiftningen trots allt redan ger.

Den svåra situationen för EU-migranternas barn kräver lösningar på flera plan. Självfallet måste EU agera för att mänskliga rättigheter tillgodoses i alla medlemsländer. Här krävs ytterligare ansträngningar för att motverka det utanförskap och den omfattande diskriminering som minoriteter utsätts för i en del av EU:s medlemsländer. Samtidigt kan vi inte bortse från vårt ansvar för de barn som befinner sig i vårt land mer än tillfälligt.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) slår fast att alla barn som vistas i ett land, utan åtskillnad har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och internationella konventioner förpliktigar.



tisdag 10 februari 2015

Ordningsvakter och barn i utsatta situationer

Jag har som många andra sett filmen när en ordningsvakt ingriper mot ett litet barn med hela sin kroppstyngd. Om ordningsvakten gjort sig skyldig till ett brott utreds just i detta nu. Som barnombudsman får jag inte kommentera en pågående rättsutredning i ett enskilt fall, däremot är det mitt uppdrag att på en generell nivå bevaka och driva på så att myndigheter lever upp till de krav barnkonventionen ställer.

För några år sedan uppmärksammade jag frågan om ordningsvakters ingripande mot barn. Inte sällan möter ordningsvakter barn som befinner sig i en utsatt situation. Det kan handla om barn som är i hemlöshet på grund av svåra hemförhållanden med våld och försummelse, barn som upplever sig få bristande stöd i social barnavård eller av andra orsaker befinner sig i miljöer och situationer som kan vara svåra. Inte sällan är dessa barn extra sårbara i mötet med myndighetspersoner. Det innebär att myndighetspersoner måste kunna ingripa med stor skicklighet och metoder som tar hänsyn till att det handlar om barn. Enligt barnkonventionen får barn aldrig utsättas för våld, hot om våld eller övergrepp. Barnet har rätt till full respekt för sin värdighet och fysiska och personliga integritet. Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet.  

Jag har i dag kontaktat rikspolischef Dan Eliasson för att följa upp den förändring av utbildningen av ordningsvakter som kom till 2012 efter att Barnombudsmannen i en skrivelse uppmärksammat polisen på möjliga brister. Tidigare ingick inget moment i utbildningen om barnkonventionen eller de särskilda krav som måste ställas när ordningsvakter ingriper mot barn. Det gör det numera. För att bli godkänd ska en ordningsvakt ”kunna redogöra för vad som särskilt ska beaktas vid ingripande mot barn”.

Min fråga till Dan Eliasson är om denna förändring i utbildningen har utvärderats och om han tycker att ytterligare åtgärder behövs i grund- samt fortbildningen av ordningsvakter.

fredag 21 november 2014

Barnets rättigheter måste få starkare genomslag i utlänningsärenden

Sverige har genom att ratificera barnkonventionen lovat att följa och respektera konventionen. Det har dock inte visat sig tillräckligt. I utlänningslagstiftningen och i dess tillämpning har barnets rättigheter i vissa avseenden getts en svagare innebörd än i barnkonventionen.
När barnkonventionen blir lag innebär det ett starkare tryck på att se över att befintlig lagstiftning och praxis lever upp till barnkonventionen. Det finns då skäl att se över utlänningslagstiftningen och dess tillämpning för att ge barnets rättigheter ett tydligare genomslag.
Jag tänker på flera situationer där barn är berörda där lagstiftningen och/eller tillämpningen av lagstiftningen inte ger tillräckligt skydd i dag:
  • Portalparagrafen i utlänningslagstiftningen om att ”barnets bästa särskilt ska beaktas” är svagare än barnkonventionens formulering att barnets bästa ska ”komma i främsta rummet”. Handläggare hos Migrationsverket skulle också behöva få mer utbildning och stöd för att leva upp till de krav som FN:s barnrättskommitté ställer på hur en barnets bästa-bedömning ska utföras.
  • Barn som tvångsomhändertas av socialtjänsten för att föräldrarna inte klarar att ta hand om dem på ett bra sätt, men som sedan utvisas med samma föräldrar för att dessa inte har skäl för uppehållstillstånd.
  • Barn som kan ha egna specifika asylskäl men som inte får komma till tals i asylprocessen för att fokus är på föräldrarnas grund för att få uppehållstillstånd.
  • Barn som bott länge med sina familjer i Sverige och har byggt upp sina liv här, men som gömt sig för myndigheterna, och ska utvisas till ett land som de kanske aldrig har besökt.
  • Barn som är hemmahörande i Sverige och skiljs från en förälder som tvingas resa tillbaka till hemlandet för att söka asyl.
  • Barn som inte får återförenas med sina familjer. Detta kan exempelvis bero på att barn som saknar stöd av en vuxen inte har någon egen rätt att sätta igång en process i ett familjeåterföreningsärende.
  • Ensamkommande barn som inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i mottagandet. Det handlar om brister i information, tillgång till god man, utbildning och brister i stödinsatser.
  • Barnets rätt till information och skydd i samband med avvisning och utvisning som direkt eller indirekt rör barnet.
Vi för regelbundet samtal med Migrationsverket om hur barnrättsperspektivet kan stärkas i verksamheten. Nu senast på ett möte om barn i utsatta situationer och återvändandefrågor. Det finns skäl att fördjupa dialogen. Vilka förändringar behöver ske när barnkonventionen blir lag? Vilka förändringar kan göras redan i dag för att stärka barnrättsperspektivet?

 

.

söndag 26 oktober 2014

FN:s tortyrkommitté ska granska den omänskliga isoleringen av barn i Sverige

Om en vecka granskas Sverige av FN:s tortyrkommitté i Genève. Det sätt Sverige isolerar barn och unga i arrest och häkten är att jämställa med omänsklig och förnedrande behandling och har tidigare lett till mycket skarp internationell kritik. 

En översikt som en arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten lät ta fram ifjol visade att Sverige avviker från jämförbara länder genom det sätt som barn under 18 år systematiskt isoleras i arrest och häkte.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik från flera håll bland annat från FN:s barnrättskommitté och FN:s och Europarådets tortyrkommittéer för vårt sätt att bemöta och behandla barn som frihetsberövats misstänkta för brott. Denna kritik har politiker och ansvariga myndigheter tidigare inte tagit på tillräckligt stort allvar. 

Upprepade satsningar och projekt i Kriminalvårdens regi har inte åtgärdat det som är det grundläggande problemet – att isolering av barn och unga är tillåten och sker närmast systematiskt.

Min förhoppning är att Barnombudsmannens granskning från 2013 av situationen för barn i arrest och häkte och den intensiva debatt som har följt efter vår rapport till sist ändå ska leda till skarpa åtgärder i form av ett förbud mot isolering av minderåriga i arrest och häkte. Det borde i alla fall bli det självklara svaret från regeringen när Sverige inom kort återigen kritiseras av FN:s tortyrkommitté.

I Barnombudsmannens rapport konstaterade vi att Sverige regelmässigt utsätter frihetsberövade barn för isolering i 22 eller mer av dygnets 24 timmar och att det saknas tidsgränser för hur lång tid detta kan pågå. Det innebär att Sverige rutinmässigt utsätter frihetsberövade barn för det som FN:s specialrapportör mot tortyr anser kan likställas med ”tortyr eller grym, omänsklig, förnedrande behandling”. Enligt rapportören strider isolering av minderåriga mot artikel 16 i FN:s tortyrkonvention samt artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Sverige är på många sätt en väl fungerande rättsstat men när det gäller barn har vi upptäckt allvarliga brister. Frihetsberövade barn behandlas inte som barn utan som vuxna. I arresten kan barn sitta isolerade upp till fyra dygn, i häktet på obestämd tid. Det kan ge starka och bestående skador på både den psykiska och fysiska hälsan för ett barn. Barnombudsmannen ser det som självklart att Sverige följer FN:s specialrapportör mot tortyrs krav och upphör att isolera barn under utredningstiden.

Att hållas isolerad kan också allvarligt äventyra rättssäkerheten för de här barnen. Ångest och depression påverkar barnets möjlighet att genomföra meningsfulla samtal med sin försvarare och vid förhör.

Barnombudsmannen mötte och lyssnade på över trettio barn som var eller har varit isolerade. Deras berättelser var på många sätt samstämmiga. ”Man tappar verklighetsuppfattningen.”, ”Man blir konstig, kall och avstängd.”, ”Längtan efter familjen är det svåraste.”
 
Vår rapport diskuterades i riksdagens justitieutskott och den dåvarande ordföranden Morgan Johansson (numera som bekant justitieminister) kallade isoleringen av barn för ”en skam för Sverige”.

Den förra regeringen begärde i regleringsbrevet för 2014 att Kriminalvården mot bakgrund av vår rapport särskilt ska ”redovisa omfattningen av isoleringsbrytande åtgärder för unga häktade med respektive utan restriktioner”.  Även Åklagarmyndigheten gavs i uppdrag i sitt regleringsbrev för 2014 att redovisa omfattningen av restriktioner och i vilken utsträckning åklagare fattar beslut om att unga häktade ska ges tillstånd att ha kontakt med närstående och andra under häktningstiden.

Det är helt klart att den här typen av politisk tydlighet är nödvändig om myndigheterna ska prioritera insatser för att bryta isoleringen av barn och unga i arrest och häkte. Men det som har skett så här långt är ändå otillräckligt. Det krävs ett tydligt förbud i lagstiftningen mot att isolera barn och unga. Vår åsikt att barn och unga aldrig bör tillåtas vara isolerade delades också av den arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten som våren 2014 gav förslag till riksåklagare Anders Perklev.

I vår rapport från 2013 krävde Barnombudsmannen:

• Frihetsberövande före rättegång ska ses som en sista utväg när det gäller barn
• Säkerställ att statistik förs över bland annat antal insättningar av barn i arrest
• Inför tidsgränser för arrest och häkte
• Inget barn ska placeras i arrest i dess nuvarande utformning
• Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden
• Restriktioner ska individualiseras för barn
• Alla barn ska ha tillgång till en offentlig försvarare från det första förhöret
• Inrätta ett oberoende barnombud

Rapporten Från insidan, barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte

Läs mer om Barnombudsmannens arbete med barn som misstänks för brott och ladda ner rapporten här.

fredag 24 oktober 2014

Fattigdom tema på europeiskt möte med barnombud

I år är temat för mötet den effekt fattigdom har på förverkligandet av barnets rättigheter.  Sammanlagt 43 ombud från 35 europeiska länder möttes i Edinburgh, Skottland, på det 18:e mötet med ENOC, European Network of Ombudspersons for Children.

Det årliga mötet med alla barnombud i Europa inleddes starkt.  Barn från flera länder i Europa berättade i korta filmer om hur tiderna av ekonomisk åtstramning påverkat deras liv. Från Grekland berättades om kampen för att hjälpa föräldrar att få mat på bordet. Barn med funktionsnedsättning från England berättade om hur deras talträning skrotats och hur det isolerat dem. Från Skottland gavs exempel på hur barn i familjehem inte längre får stöd för att kunna besöka sina biologiska föräldrar och vilken sorg det innebär. Flera av filmerna kommer att gå att se på nätet från och med nästa år.

I diskussionen som följde gav vi exempel från våra möten med barn i Sverige i arbetet med Pejling och Dialog. Vi berättade om barn som blivit vräkta utan att få information och utan att någon från sociala myndigheter följde upp med barnen hur det blev för dem. Vi berättade också om hur barn kan uppleva tillfälliga  boenden som ordnas av sociala myndigheter. Barn har berättat för oss om hur vräkningar och tillfälliga boenden påverkar hela livet. Det har lett till skolavhopp eller sänkta betyg, rädsla, isolering och försämrad hälsa.

På det årliga mötet med barnombuden i Europa gavs också tillfälle för ombuden att dela erfarenheter med varandra om pågående arbete. Både Danmark och Sverige berättade om de rapporter vi gjort där barn med psykisk ohälsa fått komma till tals om sin situation. Våra rapporter väckte stor uppmärksamhet. Flera barnombud var förvånade över hur relativt vanligt det är med bältning av barn i psykiatrisk tvångsvård. Det väckte också starka reaktioner när ombuden förstod att tillsynsmyndigheten i Sverige tills nu inte pratar med barn som är föremål för psykiatrisk tvångsvård i samband med sina inspektioner.

Ett viktigt fokus för ombuden är barns delaktighet och rätt att komma till tals. Vi delade med oss av erfarenheterna från Unga direkt, det sätt vi låter barn och unga komma till tals i vårt arbete. I detta sammanhang var det också inspirerande att ta del av många goda exempel, inte minst från Skottland där ett stort arbete har gjorts för att samtliga barn ska få kunskap om sina rättigheter och ges möjlighet att få inflytande över viktiga frågor i deras liv.

Riktigt spännande var också att ta del av hur barnombudet i Skottland fått nya och starkare befogenheter i en ny lagstiftning som ger ombudet möjlighet att också granska enskilda fall. Tidigare hade Skottlands barnombud en lagstiftning som mycket liknar den vi har Sverige. Även i övrigt sker viktiga framsteg. Den svenska regeringens beslut att inkorporera barnkonventionen applåderades liksom Danmarks besked om att man avser att ge barn i Danmark rätt att klaga till FN:s barnrättskommitté genom att ratificera det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen.

Peter Newell från Global Initiative to End all Corporal Punishment of Children berättade om kampen mot barnaga. Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga 1979. I och med att Argentina i oktober i år fattade beslut om att förbjuda barnaga så har nu sammanlagt 40 länder följt Sveriges exempel. Arbetet går starkt framåt i Sydamerika som kan bli den första kontinenten där alla länder har förbjudit barnaga. I Europa bromsas arbetet av några länder där det krävs större insatser om en förändring ska ske. Fortfarande finns det parlamentariker i Europa som ser det som rimligt att barn har ett svagare skydd mot våld än vad vuxna har.
När resväskan packas för hemfärd är det bestående intrycket att det finns en oerhörd kraft just nu i arbetet för barnets rättigheter. Aldrig har ombuden för barn varit fler i Europa. Frågan om barnets rättigheter är tydligt placerad på EU:s, Europarådets och medlemsstaternas agendor. Samtidigt saknas inte utmaningar. Kanske är de också större än på mycket länge. Det senare illustrerades övertydligt när representanten från Ukraina berättade om hur barn påverkats av kriget.

tisdag 14 oktober 2014

Att ta ansvar för barn i familjehem


Ikväll visade TV4:s Kalla fakta en dokumentär om sorgliga brister i skyddet av barn i familjehem. Det är inga nyheter, men dessa reportage måste fortfarande göra oss lika förbannade. Inget ansvar är större än när staten griper in och omhändertar ett barn. Det barnet har rätt till trygghet. Och det ansvaret får vi inte svika.

Samtidigt är det viktigt att inte låta vår upprördhet gå ut över alla de många familjehem som varje dag bidrar till att tända nytt hopp i barns liv. Som öppnar sina dörrar, sina familjer, ger trygghet och bidrar till utveckling. Vi måste tala mycket mer om hur vi kan rekrytera fler familjehem och hur vi kan stödja de familjer som finns där för barn som behöver en plats för en kort tid eller för ett helt liv.

Vi måste också tala om de duktiga socialsekreterare som lyssnar på det barn det handlar om, som ser barnets rättigheter och som gör stor skillnad. När det fungerar bra är det unika möten. De barn jag lyssnat på berättar om individer med namn, de fanns där och de kommer aldrig att glömmas bort. Men vilka förutsättningar får den sociala barnavården? När är det en prioriterad politisk fråga? I vår rapport Signaler berättar vi om hur socialtjänsten i grunden måste reformeras för att frigöra den energi och den kraft som behövs i arbetet för barn och unga.

Och vi måste förstås tala om det som Kalla fakta handlade om, hur vanvård och missförhållanden ska upptäckas, åtgärdas och inte minst förebyggas. Jag tror att det i grunden handlar om två viktiga saker: att lyssna och att utkräva ansvar.

Utanför Vanvårdsutredningens kontor väntade grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders kvinnor och män, tålmodigt på sin tur att berätta. Äntligen skulle det offentliga Sverige lyssna på vad de hade att berätta. När de var barn lyssnade ingen.

Det misstaget gör vi alltför ofta om även i nutid. Barn i samhällsvård måste känna till sina mänskliga rättigheter. Och de måste veta var de kan få hjälp om något är fel. Samtidigt har en hel del reformer genomförts. Barn ska få information. De ska få tala enskilt med en socialsekreterare. Socialnämnderna ska ha planer för att upptäcka och åtgärda missförhållanden.

Vanvårdsutredaren Göran Johansson påpekade klokt att det även historiskt har funnits en hel del bra skrivningar, men att det inte hjälper långt om inget händer när regelverket bryts. Det är en viktig poäng som gäller även idag. Barn som är placerade måste därför ha möjlighet att ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit  i sitt ansvar. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå. Det måste kosta att svika de placerade barnen.

Självklart måste även en hel del annat göras:

  • Placerade barns rättigheter måste tydliggöras i lagstiftningen. Det som LVU-utredningen har i uppdrag att föreslå inom kort.
  • Staten måste ta ett nationellt ansvar för att kommunerna sköter tillsynen av familjehemmen. Barn i familjehem måste ha samma möjlighet att komma till tals som barn placerade på HVB. Vi behöver få en bättre nationell bild av hur barn upplever sin situation och fler verktyg för att säkra en trygg vård. Nationella brukarundersökningar där barn i familjehem kommer till tals behöver genomföras regelbundet.
  • De företag som ger konsulentstöd till familjehem - det som Kalla fakta tog upp - måste få ett tydligt regelverk. Det ska precis som LVU-utredningen nyligen föreslog krävas tillstånd och kommunerna som anlitar konsulentstöd måste ha tydliga avtal. Det som är kommunens uppgift - själva myndighetsutövningen - får aldrig överlåtas. I tillägg till detta tycker jag också att minst samma krav ska ställas på konsulentfirmorna som på familjehem vad gäller registerutdrag och grundläggande utbildning.







måndag 29 september 2014

Haveriutredningar värda namnet lex Bobby

Statskontoret har granskat Lex Bobby och ger en bitvis svidande kritik av arbetet. Rapporten "Sorgen finns det inga ord för" överlämnades till regeringen i dag.

Kritiken handlar om att för få fall har granskats, att analyserna är för grunda och att dialogen med berörda har uteblivit. Rapporterna från Socialstyrelsen har inte spridits till berörda och har upplevts ha litet värde av de som trots allt har läst. Vi instämmer i kritiken, men kan också konstatera att lagstiftningen kritiserades på dessa punkter redan när den infördes.
En av de kritiska var Staffan Jansson, den barnläkare som ursprungligen drev på för att Sverige skulle göra haveriutredningar när barn utsatts för dödligt våld.I den diskussion som uppstod efter att flickan Yara dog i Karlskrona konstaterade Staffan Jansson och flera andra experter att lagen som den blev utformad inte bidrar till att dra lärdomar som kan skydda barn i framtiden. DN: Lex Bobby lyckas inte skydda utsatta barn.

Ska lex Bobby bidra till att upptäcka och åtgärda maskor i skyddsnätet för barn måste lagen och hur den används förändras. Vi instämmer i de förslag som Statskontoret lägger, men anser att de behöver preciseras ytterligare.  Vi vill se en förändring på fyra punkter:
  1. Utred varje enskilt fall. Gör en utredning och en rapport i varje enskilt fall. Det synliggör lokala brister (som då kan åtgärdas), exempelvis i samverkan mellan skola, sjukvård, polis och socialtjänst. Dessa rapporter som går mer på djupet kommer också att ge ett bättre underlag till den generella analysen på nationell nivå.
  2. Granska fler fall där barn far illa. Haveriutredningar bör göras även när barn skadas allvarligt till följd av brott eller när ett barn tar sitt liv. Utredningar i dessa situationer skulle ge oss ökad kunskap om vad det är vuxenvärlden missar. (Jag skrev om detta på DN debatt ifjol tillsammans med Åsa Landberg: "Ett barns självmord är alltid ett haveri".)
  3. Fördjupa analysen och tala med de tjänstemän som varit inblandade. Låt även nyckelpersoner i den drabbade personens närhet erbjudas möjlighet att få komma till tals. De kan ha värdefull kunskap om luckor i skyddsnätet som myndigheterna inte har vetskap om.
  4. Bredda kompetensen i haveriutredningarna och säkerställ att inte socialtjänst, skola, sjukvård och rättsväsende utreds var för sig.
Internationella erfarenheter visar att det finns mycket att lära av haverikommissioner. Skyddet för barn kan stärkas. Framtida tragedier kan undvikas. Men det kräver en förändring av Lex Bobby, Att använda ett barns namn för en lag förpliktigar. Det måste bli haveriutredningar värda namnet. Jag hoppas att regeringen tar Statskontorets rapport på stort allvar.