Förslag från den viktigaste barnutredningen på decennier

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något”

Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen.

Lite tillspetsat kan man säga att resultatet av bland annat detta möte blev den utredning om tvångsvård för barn och unga som i dag, fyra år senare, lämnade över 1300 sidor med förslag till barnminister Åsa Regnér.

Tvångsvårdsutredningen är på många sätt en milstolpe. Det är första gången som en utredning på djupet har granskat hur barnets rättigheter genomgående kan skyddas när ett barn är omhändertaget.

För mig som barnombudsman känns det högtidligt. Jag tänker på alla våra möten med barn och unga som är omhändertagna. Jag kommer aldrig att glömma när flera av barnen och ungdomarna mötte riksdagens socialutskott, Socialstyrelsen och statsråd i regeringen. Det barnen berättade för oss kom med i Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011.  En viktig rekommendation i den rapporten var just att tvångsvården av barn och unga måste ses över ur ett rättighetsperspektiv.

Vi fick som vi ville, en utredning tillsattes. Det är naturligtvis inte enbart vår förtjänst. Utredningen om att stärka de placerade barnens rättigheter ska också ses som en viktig del av upprättelsen till de som vanvårdades som barn. Löftet till dem handlade om att göra mer för att förhindra och åtgärda allvarliga brister och vanvård av de barn som är i samhällsvården i nutid.

Det tog fyra år, men nu är utredningen om tvångsvård alltså klar och förslagen ligger på regeringens bord. På det stora hela tycker jag att tvångsvårdsutredningen lägger bra och genomtänkta förslag. Vår expert i utredningen, Anna Karin Hildingson Boqvist, har i hög grad bidragit till detta och det är positivt att utredningen har tagit intryck av Barnombudsmannens rapporter och de möten utredningen, med vårt stöd, har haft med barn och unga.

Behovet av reformer är stort. I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida om att barn med samhället som förälder löper extrema överrisker att som vuxna drabbas av missbruk, självmord, förtidspensionering och socialbidragsberoende. I artikeln, som jag skrivit tillsammans med Heike Erkers från Akademikerförbundet SSR samt flera av Sveriges ledande professorer och forskare inom områden som rör social barnavård, betonar vi hur viktigt det är att förslagen från utredningen inte dras i långbänk. Tvångsvårdsutredningen innebär det bästa tillfället på flera decennier att få till stånd reformer som kan betyda något.

Här nedan kommenterar jag utredningens förslag på några viktiga områden:

Målsättningen med vården och barnets rättigheter

Barnombudsmannen har varit kritisk mot att lagstiftningen inte beskriver vilka rättigheter omhändertaget och placerat barn har. Det är inte heller tydligt vad vården ska leda till för barnet. Här föreslår utredningen flera viktiga förändringar.

Särskilt viktigt är förslaget att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter i den nya LVU. Det föreslås också ett nytt kapitel med bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Följande krav föreslås:

Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Krav på tvångsvården Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglas av kontinuitet.

Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.

Vården ska bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.

Barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Varje punkt känns viktig och relevant utifrån de erfarenheter som barn och unga har förmedlat till oss.

Omsorg med kvalitet/kompetenskrav

Barnombudsmannen har i flera rapporter lyft fram behovet av att tydliggöra och skärpa de kompetenskrav som ställs på verksamma i samhällsvård. Utredningen beskriver att dagens allmänt hållna regler om kompetens hos föreståndare och personal vid HVB medför risker vad gäller vårdens kvalitet. Här föreslås att Socialstyrelsen ska utreda förutsättningarna för en eftergymnasial grundutbildning för personal på HVB samt vilka författningsändringar som kan behövas för stärkta krav på kompetens inom institutionsvården. Utredningen föreslår också ett program för forskning och utveckling om innehåll och kvalitet i samhällsvård för barn och unga. Det läggs också förslag om stöd till en evidensbaserad praktik för en god kvalitet inom socialtjänsten.

Jag välkomnar ambitionen och inriktningen, men beklagar att utredningen inte är tydligare. Nu kommer det att dröja ytterligare ett par år innan Socialstyrelsen kan presentera förslag med de konkreta skärpningar som behövs.

Utredningen föreslår också åtgärder mot den flora av hemmasnickrade metoder, inte minst för gränssättning, som används på HVB. Här är förslaget att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att leda ett arbete för en gemensam kunskapsgrund och samsyn bland verksamhetsansvariga och personal på HVB om gränssättande åtgärder som en del av en god vård. Inom ramen för uppdraget ska befintlig kunskap om olika typer av gränssättande åtgärder, etiska aspekter på dem samt forskning om resultatet av att använda dem sammanställas.

Rätten till information

Utredningen föreslår att bestämmelsen om barnets rätt att få och ge information lyfts fram och tydliggörs i den nya LVU. Barnombudsmannen ser positivt på de förtydliganden som utredningen vill ska ske. Vi delar utredningens bedömning att det krävs en bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar.

Barn i gränslandet mellan social barnavård och psykiatri

Vi har i våra årsteman om social barnavård och psykisk ohälsa vid flera tillfällen mött barn med psykisk ohälsa som har bollats mellan olika institutioner utan att få det stöd de behövt. Det är tydligt att det saknas en integrerad vårdform som kan ge stöd till barn med ett stort psykiatriskt vårdbehov samtidigt som de vårdas på HVB med stöd av LVU. På den här punkten föreslår utredningen att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda förutsättningar och former för en integrerad och mer specialiserad dygnsvård som samlat kan möta behov av vård med stöd av LVU och hälso- och sjukvård, främst psykiatrisk vård.

Utredningen föreslår också att ett vägledande kunskapsstöd tas fram till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen om vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Det är ett viktigt förslag!

Rätt till skydd och stöd när vårdnadshavare inte samtycker

Barnombudsmannen har föreslagit att barn bör kunna få vissa stödinsatser även utan vårdnadshavares samtycke, det som ibland kallas för mellantvång. I dag står socialtjänsten bakbunden i situationer när ett barn behöver stöd, vårdnadshavarna motsätter sig detta och kraven för ett omhändertagande inte är uppfyllda. Här tar utredningen ett steg i rätt riktning genom att föreslå att socialnämnden, utan vårdnadshavarens samtycke, får besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson. Det föreslås också att barn över 16 år ska ha rätt att beviljas vård utanför det egna hemmet utan vårdnadshavarens samtycke.

Barnombudsmannen välkomnar detta steg, men hade gärna sett att utredningen öppnat för att barn under 15 år kan beviljas fler typer av insatser utan samtycke från vårdnadshavare.

Rätten till utbildning

I flera av Barnombudsmannens årsrapporter har vi lyft problematiken med att barn i samhällsvård inte får sina rättigheter tillgodosedda vad gäller rätten till utbildning. Bristerna är djupgående och allvarliga.

Två svenska registerstudier visar att 60 procent av pojkarna, som varit i social dygnsvård i mer än 5 år, antingen saknar betyg från åk 9 eller har låga eller ofullständiga betyg. Det är oerhört bekymmersamt eftersom vi vet att inget är så utslagsgivande för ett barns framtid som just barnets skolresultat.

De svaga resultaten speglar inte en påtagligt lägre kognitiv förmåga. Låga grundskolebetyg har inga samband med föräldrars missbruk och psykisk ohälsa och inte heller med ålder vid placering eller placeringstid. Det som forskningen däremot enhälligt funnit är att lärare, och andra vuxna som är viktiga för barnet, ofta har pessimistiska förväntningar på ett placerat barns skolgång.

Det är bra att utredningen beskriver de brister som finns vad gäller de placerade barnens rätt till utbildning. Men de åtgärder som föreslås är otillräckliga.

Utredningen föreslår att regeringen bör överväga behovet av fortsatt stöd för att stärka skolresultaten för barn och unga i samhällsvård. Utgångspunkten är den samverkan som i dag finns i ett antal kommuner inom SkolFam. Utredningen gör också bedömningen att Statens institutionsstyrelse och ansvariga skolmyndigheter bör ”följa” om de särskilda ungdomshemmen genom samverkan med närliggande skolor kan säkerställa att barn och unga kan uppfylla kriterierna för godkänt betyg i ett ämne eller en kurs.

Dessa förslag är helt otillräckliga. Vår uppfattning är att det krävs större tydlighet. Samtliga barn som placeras måste få stöd att klara skolan. Samverkan mellan skola och familjehem, SkolFam, måste finnas i alla kommuner. Barn placerade på de statliga särskilda ungdomshemmen måste ges samma rätt till utbildning som andra barn.

Rätt till hälso- och sjukvård

Barnombudsmannen välkomnar de förslag som utredningen lägger i syfte att stärka de placerade barnens rätt till hälso-  och sjukvård.

Tvångsvårdsutredningen betonar att när barn och unga placeras utanför det egna hemmet är det särskilt viktigt att utredningen innehåller tillräcklig information om barnets utveckling, fysiska och psykiska status samt tandstatus. Syftet är att upptäcka tecken på ohälsa och säkerställa att barnet får den hälso- och sjukvård som alla barn har rätt till. Utredningen föreslår en ny bestämmelse i SoL om socialnämndens ansvar att begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB inleds för ett barn eller en ung person. Landstingets skyldighet att därefter erbjuda barnet eller den unge en hälsoundersökning ska regleras i en särskild lag om hälsoundersökning av barn och unga utanför det egna hemmet.

De statliga särskilda ungdomshemmen

Tvångsåtgärder

Utredningen lägger flera förslag som handlar om de särskilda befogenheter som gäller vid de statliga särskilda ungdomshemmen.

Det föreslås att särskilda befogenheter istället ska kallas för skyddsåtgärder och att det ska förtydligas i lagstiftningen att dessa åtgärder bara får användas om nyttan av åtgärden överväger det intrång och de skaderisker som åtgärden kan innebära. Skyddsåtgärder får heller aldrig användas bestraffande. Utredningen lägger också förslag som innebär att fler skyddsåtgärder ska rapporteras till IVO och bli möjliga att överklaga till förvaltningsrätten. Barnet eller den unge föreslås också ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder.

Det föreslås också en ny bestämmelse som innebär att SiS kvalitetssäkringsarbete särskilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skyddsåtgärder.

Utredningen föreslår att avskiljning, det som barn och ungdomar ofta kallar för isolering, ska finnas kvar som befogenhet men differentieras i två olika nivåer: avskiljning i ett rum med öppen dörr och avskiljning i ett rum med låst dörr. Vid en avskiljning med öppen dörr ska personal finnas närvarande i rummet under hela den tidsperiod som avskiljningen pågår. Vid en avskiljning med låst dörr ska barnet eller den unge stå under fortlöpande uppsikt av personal. Barnet eller den unge ska också ha möjlighet att själv tillkalla personal. Den tid som ett barn eller en ungdom får vara avskild ska minskas från 24 timmar till en timme för båda nivåerna. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett nytt beslut om avskiljning med öppen dörr under ytterligare högst en timme fattas.

Det föreslås också att SiS ska få i uppdrag att årligen särskilt rapportera användningen av avskiljning med låst dörr under en tre-årsperiod. SiS rapportering av åtgärden samt IVO:s tillsyn på området ger regeringen underlag för att bedöma om avskiljning kan förbjudas.

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning, en visitation av barnets eller den unges bostadsrum samt en avskiljning med öppen eller låst dörr. Samtalet ska både syfta till att barnet eller den unge ska få information om vad som var anledningen till att åtgärden behövde tillgripas och ge möjlighet för barnet eller den unge att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Syftet ska vara att ge kunskap för undvika att en liknande situation uppkommer igen samt utröna vilka alternativa handlingsstrategier som kan behöva utarbetas.

En annan fråga som Barnombudsmannen uppmärksammat handlar om möjligheten till utevistelse även för barn på låsbara enheter. Här föreslår utredningen att en bestämmelse införs som innebär att den som vårdas på en låsbar enhet ska ges möjlighet att vistas utomhus, ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning.

Avskiljning oförenligt med barnkonventionen

Utredningen framhåller att det inte finns några som helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn, att avskiljning ska ske i undantagsfall och att tiden kraftigt ska begränsas. Barnombudsmannen anser dock inte att det är tillräckligt.

Barnombudsmannen är kritiska mot att avskiljning som tvångsåtgärd fortsatt föreslås vara tillåten på särskilda ungdomshem. Vår expert i utredningen har också lämnat ett särskilt yttrande på denna punkt.

Det står inte i överensstämmelse med barnkonventionen och den tolkning som görs av densamma av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) Användningen av avskiljning om än för korta perioder är inte heller i överensstämmelse med FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige i sin senaste granskning att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Kommittén påpekade också att detsamma ska gälla för avskiljningar. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingade metoder inom vården.

I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén rekommenderar Sverige att förbjuda isolering av underåriga personer i häkte, arrester och särskilda ungdomshem.

Barnombudsmannen anser att det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vi kan därför inte acceptera ett förslag som innebär att Sverige inte säkerställer barns mänskliga rättigheter såsom de har tolkats av barnrättskommittén samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har ett ansvar för att säkerställa de rättigheter som konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas metoder för att bedriva ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att staten tar ett ansvar för att utveckla metoder för att genomföra vården på ett sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt utbildar personal i att använda sådana metoder.

Vårdnadsöverflyttning och adoption

Barnombudsmannen har i flera sammanhang betonat vikten av att öka förutsättningen för långsiktighet och stabilitet för barn som har sin trygghet och anknytning till familjehemmet.

Här lägger utredningen flera förslag som vi välkomnar:

Det föreslås att en ny bestämmelse förs in i den nya lagen om att, vid prövning av om vård enligt nuvarande 2 § LVU i familjehem kan upphöra, ska barnets bästa vara avgörande. Vid bedömningen ska det bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet.

Utredningen föreslår också att bestämmelserna i SoL och LVU ska kompletteras med att frågan om vårdnadsöverflyttning, efter att barnet varit placerat i samma familjehem under tre år, årligen ska övervägas i samband med rapporteringen om barnets vård.

Vad gäller adoption föreslås att Socialtjänsten bör ha kunskap om reglerna om adoption för att kunna bidra till samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa.

Slå larm och få upprättelse

Utredningen föreslår att det utreds hur barn och unga kan ges tillgång till oberoende stöd för att deras rättigheter ska tillgodoses genom inrättandet av en regional barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks.

Barnombudsmannen anser att det är ett intressant förslag. Behovet av en instans dit barn i samhällsvård kan vända sig för att få oberoende stöd är otvetydigt. Det är vår erfarenhet efter att under lång tid ha mött många barn som är omhändertagna och placerade. Om lösningen är regionala ombud, en oberoende funktion kopplad till IVO eller ett förstärkt mandat för Barnombudsmannen behöver utredas närmare.

 

Rätten till utbildning gäller alla barn

Min erfarenhet både av att ha arbetat med barns rättigheter internationellt och i Sverige är att få rättigheter är viktigare för barn än just rätten att få gå i skolan. I de mest svåra och utsatta situationerna så skänker skolgången barnet framtidshopp, trygghet och normalitet. Det är därför en trygg skola är en av de första åtgärderna som hjälporganisationer arbetar med att få på plats direkt efter svåra katastrofer. Barn väljer inte sin livssituation. Även barn vars föräldrar lever gömda och papperslösa under lång tid i ett land som Sverige är oerhört sårbara. Även för dessa barn är möjligheten att få gå i skolan viktig.

I sommar är det två år sedan Sverige fick en lagstiftning som gav alla barn rätt att gå i skolan. Beslutet trädde i kraft tre år efter att utredningen om skolgång för alla barn hade överlämnats till den dåvarande regeringen.

Bakgrunden till beslutet var den tuffa kritik som Sverige tidigare fått utstå, inte minst från FN:s barnrättskommitté. Det blev till sist besvärande att Sverige tillsammans med ett litet fåtal andra EU-länder (Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen) hade en lagstiftning som inte beviljade alla barn rätt till utbildning.

Nu har Sverige till sist fått en lagstiftning som innebär att vi sällat oss till de övriga 22 EU-länderna som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Som barnombudsman välkomnade jag beslutet samtidigt som jag betonade att det blir viktigt att analysera hur lagstiftningen får genomslag i praktiken.

Tidigare granskningar från EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter - European Union Fundamental Rights Agency (FRA) – har  nämligen visat att det sällan räcker med en bra lagstiftning om den kringskärs på annat sätt. FRA har i en rapport från november 2011 granskat situationen för gömda och papperslösa migranter i Europa. På sidorna 85-93 granskas särskilt just barns rätt till utbildning. I rapporten beskrivs att det finns flera hinder som i praktiken kan leda till att barn inte kan utnyttja rätten till utbildning.

Knappt två år efter att den nya lagstiftningen trädde i kraft är det naturligtvis ännu alldeles för tidigt att utvärdera dess effekt i praktiken. Det finns flera omständigheter som kan leda till att barn inte går i skolan trots att lagen ger dem rätt till detta. Det kan handla om att berörda barnfamiljer inte känner till att denna möjlighet nu finns eller en rädsla hos föräldrarna för att familjen ska ”bli upptäckt” av andra myndigheter om barnen går i skolan. Ett annat möjligt hinder är brist på kunskap, vilja eller ambitioner hos en del kommuner.

Som barnombudsman har jag känt oro över situationen för barn till EU-migranter som vistats länge i Sverige utan att få gå i skolan. Enligt Skolverket ska barn till EU-migranter i de fall barnen har vistats här längre än tre månader och familjen inte har tillstånd att vara här ses som papperslösa och därmed också ha rätt till utbildning i enlighet med den nya lagstiftningen. Men i de fall kommunerna gör tolkningar som innebär att dessa barn förvägras rätten att gå i skolan har de barn som drabbas svårt att hävda sin rätt. Barnen och deras föräldrar har i praktiken små eller obefintliga möjligheter att genom en anmälan till Skolinspektionen få kommunens agerande rättsligt prövat. 

Det var bland annat mot bakgrund av detta som jag i november kallade bland annat Skolverket och Skolinspektionen till dialog. Jag ville se om det fanns luckor i lagstiftningen, eller om det snarare handlade om att myndigheterna behöver tydliggöra och informera kommunerna mer om lagstiftningen.

Skolverket gav i dialogen besked om att lagstiftningen är tydlig när barnen har vistats här mer än tre månader. Detta bör kommunerna redan känna till. Samtidigt påpekade Skolverket att det i vissa situationer ändå är oklart när kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning inträder, och att detta behöver förtydligas. Den osäkerheten handlar framförallt om de barn vars föräldrar vistas här vid upprepade tillfällen, och som i praktiken är här under lång tid. I en skrivelse som skickades till utbildningsdepartementet uttryckte Skolverket det så här:

”Skolverket ser allvarligt på det uppkomna läget. Barn har enligt barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt att det är tydligt när denna rätt inträder i de fall då barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta såväl ekonomiskt som socialt utsatta, vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”

Skolverkets skrivelse ligger på regeringens bord och det är viktigt att både skolmyndigheter och kommuner får ytterligare besked utöver den vägledning som den nya lagstiftningen trots allt redan ger.

Den svåra situationen för EU-migranternas barn kräver lösningar på flera plan. Självfallet måste EU agera för att mänskliga rättigheter tillgodoses i alla medlemsländer. Här krävs ytterligare ansträngningar för att motverka det utanförskap och den omfattande diskriminering som minoriteter utsätts för i en del av EU:s medlemsländer. Samtidigt kan vi inte bortse från vårt ansvar för de barn som befinner sig i vårt land mer än tillfälligt.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) slår fast att alla barn som vistas i ett land, utan åtskillnad har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och internationella konventioner förpliktigar.

Ordningsvakter och barn i utsatta situationer

Jag har som många andra sett filmen när en ordningsvakt ingriper mot ett litet barn med hela sin kroppstyngd. Om ordningsvakten gjort sig skyldig till ett brott utreds just i detta nu. Som barnombudsman får jag inte kommentera en pågående rättsutredning i ett enskilt fall, däremot är det mitt uppdrag att på en generell nivå bevaka och driva på så att myndigheter lever upp till de krav barnkonventionen ställer.

För några år sedan uppmärksammade jag frågan om ordningsvakters ingripande mot barn. Inte sällan möter ordningsvakter barn som befinner sig i en utsatt situation. Det kan handla om barn som är i hemlöshet på grund av svåra hemförhållanden med våld och försummelse, barn som upplever sig få bristande stöd i social barnavård eller av andra orsaker befinner sig i miljöer och situationer som kan vara svåra. Inte sällan är dessa barn extra sårbara i mötet med myndighetspersoner. Det innebär att myndighetspersoner måste kunna ingripa med stor skicklighet och metoder som tar hänsyn till att det handlar om barn. Enligt barnkonventionen får barn aldrig utsättas för våld, hot om våld eller övergrepp. Barnet har rätt till full respekt för sin värdighet och fysiska och personliga integritet. Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet.  

Jag har i dag kontaktat rikspolischef Dan Eliasson för att följa upp den förändring av utbildningen av ordningsvakter som kom till 2012 efter att Barnombudsmannen i en skrivelse uppmärksammat polisen på möjliga brister. Tidigare ingick inget moment i utbildningen om barnkonventionen eller de särskilda krav som måste ställas när ordningsvakter ingriper mot barn. Det gör det numera. För att bli godkänd ska en ordningsvakt ”kunna redogöra för vad som särskilt ska beaktas vid ingripande mot barn”.

Min fråga till Dan Eliasson är om denna förändring i utbildningen har utvärderats och om han tycker att ytterligare åtgärder behövs i grund- samt fortbildningen av ordningsvakter.

Barnets rättigheter måste få starkare genomslag i utlänningsärenden

Sverige har genom att ratificera barnkonventionen lovat att följa och respektera konventionen. Det har dock inte visat sig tillräckligt. I utlänningslagstiftningen och i dess tillämpning har barnets rättigheter i vissa avseenden getts en svagare innebörd än i barnkonventionen.
När barnkonventionen blir lag innebär det ett starkare tryck på att se över att befintlig lagstiftning och praxis lever upp till barnkonventionen. Det finns då skäl att se över utlänningslagstiftningen och dess tillämpning för att ge barnets rättigheter ett tydligare genomslag.
Jag tänker på flera situationer där barn är berörda där lagstiftningen och/eller tillämpningen av lagstiftningen inte ger tillräckligt skydd i dag:

• Portalparagrafen i utlänningslagstiftningen om att ”barnets bästa särskilt ska beaktas” är svagare än barnkonventionens formulering att barnets bästa ska ”komma i främsta rummet”. Handläggare hos Migrationsverket skulle också behöva få mer utbildning och stöd för att leva upp till de krav som FN:s barnrättskommitté ställer på hur en barnets bästa-bedömning ska utföras.
• Barn som tvångsomhändertas av socialtjänsten för att föräldrarna inte klarar att ta hand om dem på ett bra sätt, men som sedan utvisas med samma föräldrar för att dessa inte har skäl för uppehållstillstånd.
• Barn som kan ha egna specifika asylskäl men som inte får komma till tals i asylprocessen för att fokus är på föräldrarnas grund för att få uppehållstillstånd.
• Barn som bott länge med sina familjer i Sverige och har byggt upp sina liv här, men som gömt sig för myndigheterna, och ska utvisas till ett land som de kanske aldrig har besökt.
• Barn som är hemmahörande i Sverige och skiljs från en förälder som tvingas resa tillbaka till hemlandet för att söka asyl.
• Barn som inte får återförenas med sina familjer. Detta kan exempelvis bero på att barn som saknar stöd av en vuxen inte har någon egen rätt att sätta igång en process i ett familjeåterföreningsärende.
• Ensamkommande barn som inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i mottagandet. Det handlar om brister i information, tillgång till god man, utbildning och brister i stödinsatser.
• Barnets rätt till information och skydd i samband med avvisning och utvisning som direkt eller indirekt rör barnet.

Vi för regelbundet samtal med Migrationsverket om hur barnrättsperspektivet kan stärkas i verksamheten. Nu senast på ett möte om barn i utsatta situationer och återvändandefrågor. Det finns skäl att fördjupa dialogen. Vilka förändringar behöver ske när barnkonventionen blir lag? Vilka förändringar kan göras redan i dag för att stärka barnrättsperspektivet?

 

.

FN:s tortyrkommitté ska granska den omänskliga isoleringen av barn i Sverige

Om en vecka granskas Sverige av FN:s tortyrkommitté i Genève. Det sätt Sverige isolerar barn och unga i arrest och häkten är att jämställa med omänsklig och förnedrande behandling och har tidigare lett till mycket skarp internationell kritik. 

En översikt som en arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten lät ta fram ifjol visade att Sverige avviker från jämförbara länder genom det sätt som barn under 18 år systematiskt isoleras i arrest och häkte.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik från flera håll bland annat från FN:s barnrättskommitté och FN:s och Europarådets tortyrkommittéer för vårt sätt att bemöta och behandla barn som frihetsberövats misstänkta för brott. Denna kritik har politiker och ansvariga myndigheter tidigare inte tagit på tillräckligt stort allvar. 

Upprepade satsningar och projekt i Kriminalvårdens regi har inte åtgärdat det som är det grundläggande problemet – att isolering av barn och unga är tillåten och sker närmast systematiskt.

Min förhoppning är att Barnombudsmannens granskning från 2013 av situationen för barn i arrest och häkte och den intensiva debatt som har följt efter vår rapport till sist ändå ska leda till skarpa åtgärder i form av ett förbud mot isolering av minderåriga i arrest och häkte. Det borde i alla fall bli det självklara svaret från regeringen när Sverige inom kort återigen kritiseras av FN:s tortyrkommitté.

I Barnombudsmannens rapport konstaterade vi att Sverige regelmässigt utsätter frihetsberövade barn för isolering i 22 eller mer av dygnets 24 timmar och att det saknas tidsgränser för hur lång tid detta kan pågå. Det innebär att Sverige rutinmässigt utsätter frihetsberövade barn för det som FN:s specialrapportör mot tortyr anser kan likställas med ”tortyr eller grym, omänsklig, förnedrande behandling”. Enligt rapportören strider isolering av minderåriga mot artikel 16 i FN:s tortyrkonvention samt artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Sverige är på många sätt en väl fungerande rättsstat men när det gäller barn har vi upptäckt allvarliga brister. Frihetsberövade barn behandlas inte som barn utan som vuxna. I arresten kan barn sitta isolerade upp till fyra dygn, i häktet på obestämd tid. Det kan ge starka och bestående skador på både den psykiska och fysiska hälsan för ett barn. Barnombudsmannen ser det som självklart att Sverige följer FN:s specialrapportör mot tortyrs krav och upphör att isolera barn under utredningstiden.

Att hållas isolerad kan också allvarligt äventyra rättssäkerheten för de här barnen. Ångest och depression påverkar barnets möjlighet att genomföra meningsfulla samtal med sin försvarare och vid förhör.

Barnombudsmannen mötte och lyssnade på över trettio barn som var eller har varit isolerade. Deras berättelser var på många sätt samstämmiga. ”Man tappar verklighetsuppfattningen.”, ”Man blir konstig, kall och avstängd.”, ”Längtan efter familjen är det svåraste.”
 

Vår rapport diskuterades i riksdagens justitieutskott och den dåvarande ordföranden Morgan Johansson (numera som bekant justitieminister) kallade isoleringen av barn för ”en skam för Sverige”.

Den förra regeringen begärde i regleringsbrevet för 2014 att Kriminalvården mot bakgrund av vår rapport särskilt ska ”redovisa omfattningen av isoleringsbrytande åtgärder för unga häktade med respektive utan restriktioner”.  Även Åklagarmyndigheten gavs i uppdrag i sitt regleringsbrev för 2014 att redovisa omfattningen av restriktioner och i vilken utsträckning åklagare fattar beslut om att unga häktade ska ges tillstånd att ha kontakt med närstående och andra under häktningstiden.

Det är helt klart att den här typen av politisk tydlighet är nödvändig om myndigheterna ska prioritera insatser för att bryta isoleringen av barn och unga i arrest och häkte. Men det som har skett så här långt är ändå otillräckligt. Det krävs ett tydligt förbud i lagstiftningen mot att isolera barn och unga. Vår åsikt att barn och unga aldrig bör tillåtas vara isolerade delades också av den arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten som våren 2014 gav förslag till riksåklagare Anders Perklev.

I vår rapport från 2013 krävde Barnombudsmannen:

• Frihetsberövande före rättegång ska ses som en sista utväg när det gäller barn

• Säkerställ att statistik förs över bland annat antal insättningar av barn i arrest

• Inför tidsgränser för arrest och häkte

• Inget barn ska placeras i arrest i dess nuvarande utformning

• Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden

• Restriktioner ska individualiseras för barn

• Alla barn ska ha tillgång till en offentlig försvarare från det första förhöret

• Inrätta ett oberoende barnombud

Rapporten Från insidan, barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte

Läs mer om Barnombudsmannens arbete med barn som misstänks för brott och ladda ner rapporten här.

Fattigdom tema på europeiskt möte med barnombud

I år är temat för mötet den effekt fattigdom har på förverkligandet av barnets rättigheter.  Sammanlagt 43 ombud från 35 europeiska länder möttes i Edinburgh, Skottland, på det 18:e mötet med ENOC, European Network of Ombudspersons for Children.

Det årliga mötet med alla barnombud i Europa inleddes starkt.  Barn från flera länder i Europa berättade i korta filmer om hur tiderna av ekonomisk åtstramning påverkat deras liv. Från Grekland berättades om kampen för att hjälpa föräldrar att få mat på bordet. Barn med funktionsnedsättning från England berättade om hur deras talträning skrotats och hur det isolerat dem. Från Skottland gavs exempel på hur barn i familjehem inte längre får stöd för att kunna besöka sina biologiska föräldrar och vilken sorg det innebär. Flera av filmerna kommer att gå att se på nätet från och med nästa år.

I diskussionen som följde gav vi exempel från våra möten med barn i Sverige i arbetet med Pejling och Dialog. Vi berättade om barn som blivit vräkta utan att få information och utan att någon från sociala myndigheter följde upp med barnen hur det blev för dem. Vi berättade också om hur barn kan uppleva tillfälliga  boenden som ordnas av sociala myndigheter. Barn har berättat för oss om hur vräkningar och tillfälliga boenden påverkar hela livet. Det har lett till skolavhopp eller sänkta betyg, rädsla, isolering och försämrad hälsa.

På det årliga mötet med barnombuden i Europa gavs också tillfälle för ombuden att dela erfarenheter med varandra om pågående arbete. Både Danmark och Sverige berättade om de rapporter vi gjort där barn med psykisk ohälsa fått komma till tals om sin situation. Våra rapporter väckte stor uppmärksamhet. Flera barnombud var förvånade över hur relativt vanligt det är med bältning av barn i psykiatrisk tvångsvård. Det väckte också starka reaktioner när ombuden förstod att tillsynsmyndigheten i Sverige tills nu inte pratar med barn som är föremål för psykiatrisk tvångsvård i samband med sina inspektioner.

Ett viktigt fokus för ombuden är barns delaktighet och rätt att komma till tals. Vi delade med oss av erfarenheterna från Unga direkt, det sätt vi låter barn och unga komma till tals i vårt arbete. I detta sammanhang var det också inspirerande att ta del av många goda exempel, inte minst från Skottland där ett stort arbete har gjorts för att samtliga barn ska få kunskap om sina rättigheter och ges möjlighet att få inflytande över viktiga frågor i deras liv.

Riktigt spännande var också att ta del av hur barnombudet i Skottland fått nya och starkare befogenheter i en ny lagstiftning som ger ombudet möjlighet att också granska enskilda fall. Tidigare hade Skottlands barnombud en lagstiftning som mycket liknar den vi har Sverige. Även i övrigt sker viktiga framsteg. Den svenska regeringens beslut att inkorporera barnkonventionen applåderades liksom Danmarks besked om att man avser att ge barn i Danmark rätt att klaga till FN:s barnrättskommitté genom att ratificera det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen.

Peter Newell från Global Initiative to End all Corporal Punishment of Children berättade om kampen mot barnaga. Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga 1979. I och med att Argentina i oktober i år fattade beslut om att förbjuda barnaga så har nu sammanlagt 40 länder följt Sveriges exempel. Arbetet går starkt framåt i Sydamerika som kan bli den första kontinenten där alla länder har förbjudit barnaga. I Europa bromsas arbetet av några länder där det krävs större insatser om en förändring ska ske. Fortfarande finns det parlamentariker i Europa som ser det som rimligt att barn har ett svagare skydd mot våld än vad vuxna har.

När resväskan packas för hemfärd är det bestående intrycket att det finns en oerhörd kraft just nu i arbetet för barnets rättigheter. Aldrig har ombuden för barn varit fler i Europa. Frågan om barnets rättigheter är tydligt placerad på EU:s, Europarådets och medlemsstaternas agendor. Samtidigt saknas inte utmaningar. Kanske är de också större än på mycket länge. Det senare illustrerades övertydligt när representanten från Ukraina berättade om hur barn påverkats av kriget.