Viktig milstolpe när barnkonventionen blir lag

Barnkonventionen ska bli svensk lag. I dag överlämnades Barnrättighetsutredningen till regeringen. Det vi nu bevittnar är en historisk milstolpe i arbetet för barns rättigheter och som barnombudsman och en av experterna i utredningen känner jag stor glädje. Att barnkonventionen blir lag innebär inte att vi går i mål. Tvärtom är det ett startskott och en början. Förändringen kommer inte att äga rum över en natt. Men med barnkonventionen som lag förbättras förutsättningarna för att förverkliga barnkonventionen i barns verklighet. Och det behövs!

De senaste åren har vi mött barn i många olika utsatta situationer. Vi har lyssnat på barn i samhällsvård, i ankomstboenden, HVB-hem, särskilda ungdomshem, psykiatrisk tvångsvård, arrest och häkte. Vi har hört barn som vräkts från sina hem. Barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Barn som utsatts för kränkningar, mobbning och diskriminering. Våra årsrapporter har avslöjat allvarliga kränkningar av barns grundläggande rättigheter. Läs årsrapporterna här! Genomgående har barn berättat om hur de saknat kunskap om sina mänskliga rättigheter och att det är svårt för barn att hävda sina rättigheter. Det gäller förstås särskilt för barn där vårdnadshavarna saknar förmåga att stödja barnet (eller till och med utsätter barnet).

Barnkonventionen kommer som lag att kunna ha betydelse i tre viktiga avseenden:

·    Bättre lagstiftning. Barnkonventionen får en stärkt formell ställning rättsligt. I Norge drev barnkonventionen som lag på en utveckling som stärkte barnkonventionens genomslag i övrig norsk lagstiftning. Samma utveckling kan redan nu delvis ses i Sverige. Förslaget till ny tvångsvårdslagstiftning (LVU-utredningen) och förslag om bland annat ett tydligt förbud mot isolering av barn i häkte (häktes- och restriktionsutredningen som idag presenterade en del förslag) har helt klart påverkats av ambitionen att göra barnkonventionen till lag. Läs mer om de glädjande förslagen från häktes- och restriktionsutredningen här.

·    Genomslag i domar och praxis. Med barnkonventionen som lag blir barnets rättigheter tydligare för rättsväsendets aktörer. Det kommer, som i Norge, att snabbt utvecklas rättspraxis som vägleder. När lagar ses över så kommer de successivt att få tydligare förarbeten där barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna kommentarer beaktas. Domstolarna får också en tyngre roll i de fall annan lagstiftning är bristfällig eller rent av i konflikt med barnkonventionen. Ett färskt exempel där det skulle kunna ha betydelse är utkastet till lagrådsremiss om begränsningar i möjligheterna att få uppehållstillstånd. Förvaltningsrätten i Göteborg anser exempelvis att det kan ifrågasättas om de föreslagna begränsningarna i rätten till familjeåterförening är förenligt med barnkonventionen och Europakonventionen. Förvaltningsrätten i Stockholm lyfter också samma problematik.

·    Genomslag i verksamhet för barn. Barnkonventionen som lag har en pedagogisk, signalgivande, effekt. Det tydliggör kraven på att professionella som arbetar med barn måste ha kunskap om barnkonventionen och verktyg att förverkliga den. Barnkonventionen som lag går före föreskrifter och förordningar och får på det sättet direkt betydelse i offentlig verksamhet. Med barnkonventionen som lag blir det också tydligare att barn själva behöver få kunskap om sina rättigheter.

Men barnkonventionen som lag tydliggör också vikten av att barn för att få sina rättigheter måste kunna slå larm när grundläggande rättigheter kränks. Det måste också gå att få upprättelse, att ställa krav på att rättigheterna faktiskt genomförs. Barnombudsmannen har granskat barns och ungas klagomöjligheter. Vi har kartlagt vilka möjligheter barn och unga har att klaga vid rättighetskränkningar. Läs mer om det i vår rapport ”Barns och ungas klagomöjligheter”.

I dag tänker jag på de många barn vi har mött de senaste åren. Flera barn har också direkt till Barnrättighetsutredningen berättat om sina erfarenheter och gett råd. Det känns stort att utredningen nu har gått i mål och att regeringen har fått utredningen på sitt bord. Efter en remissrunda kan barnkonventionen bli svensk lag, kanske 2017. Den dagen ska vi fira! Men dagen därpå är det hårt arbete som gäller. Förändring är något vi får jobba för, den sker inte med automatik, inte ens med barnkonventionen som lag.

Ett barnfientligt förslag

Varje dag drunknar i genomsnitt två barn på östra Medelhavet. Barn på flykt till och inom Europa utsätts för enorma risker. Det handlar om sjukdom, död, att skiljas från sina föräldrar, utsättas för exploatering, utpressning och övergrepp. I takt med att länder stänger lagliga vägar tvingas allt fler barn på flykt ta allt större risker för att undgå krig, konflikt och förföljelse. Tillsammans med mina europeiska kollegor, barnombuden i Europa, har vi nyligen i en rapport varnat för utvecklingen och vädjat till regeringarna i Europa att ta ansvar för den svåra situation flyktingarna befinner sig i. Det handlar om att skapa lagliga vägar och andra åtgärder för att skydda barn på flykt.

Tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Land efter land i Europa stänger gränser och försvårar för flyktingar att få skydd. Situationen för barn på flykt blir alltmer desperat. Barn fryser ihjäl på Europas stränder, barn huttrar utomhus i regn och iskyla på landremsor mellan gränskontroller och i Grekland fylls flyktinglägren.

Tyvärr är det djupt oroväckande att ta del av de förslag som presenteras även på hemmaplan. Jag har som barnombudsman genom åren svarat på flera hundra remisser från regeringen och andra myndigheter. Aldrig tidigare har jag behövt ha synpunkter på förslag som dessa:

·       Barn som flytt från krig ska inte få återförenas med sina föräldrar i Sverige.

·       Föräldrar som flytt från krig och skiljts från sina barn ska inte få återförenas med barnen i Sverige även om det saknas alternativa möjligheter för familjen att återförenas.  Det innebär att en laglig, säkrare, väg för barn till skydd stängs. Konsekvensen blir att fler barn riskerar att tvingas ut på en farlig flykt.

·       Bedömningen av barnets bästa sätts helt ur spel eftersom beslutsfattaren aldrig ska få komma till slutsatsen att ett barn behöver ges varaktigt skydd.

·       Särskilt ömmande omständigheter som grund för att få uppehållstillstånd för barn avskaffas.

·       Barn som har vittnat i rättegångar efter att ha utsatts för sexuell exploatering och människohandel ska inte kunna ges permanent uppehållstillstånd.

·       Statslösa barn som flytt från Syrien riskerar att förbli statslösa.

·       Enda kvarstående möjlighet att få permanent uppehållstillstånd går genom att skaffa sig arbete – en signal till ungdomar att inte fullfölja sin skolgång eller i värsta fall att utge sig för att vara vuxna.

Förslagen ingår i utkastet till lagrådsremissen ”Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige”. Lagrådsremissen saknar en analys av vilka konsekvenser åtgärderna får för barn. Det finns inte heller en analys av om förslagen är förenliga med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Hade analyser genomförts så hade slutsatsen enbart kunnat bli att lagrådsremissens förslag på flera punkter inte är förenliga med barnkonventionen. Där barnkonventionen talar om barn som särskilt skyddsvärda innebär flera av förslagen i lagrådsremissen tvärtom att barn riskerar att drabbas särskilt hårt. I det avseendet är lagrådsremissen ett direkt barnfientligt förslag.

Syftet med förslagen är enligt regeringen att minska antalet asylsökande då den aktuella situationen bedöms utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet.  Jag vill bestämt ta avstånd från retoriken. Den framstår som överdriven och kan bidra till oro och motsättningar. Den allmänna ordningen och säkerheten hotas inte av att Sverige erbjuder barn på flykt skydd eller möjlighet till familjeåterförening. Däremot känner jag och mina europeiska motsvarigheter mycket stor oro över en utveckling i Europa som innebär att respekten för grundläggande mänskliga rättigheter undermineras. Det är en utveckling som i förlängningen hotar oss alla. Läs Barnombudsmannens remissvar på utkastet till lagrådsremiss.

De ledare i Europa som just nu oavbrutet sneglar ängsligt på vissa inslag i opinionen bör nog istället oroa sig över hur deras insatser kommer att beskrivas i historieböckerna. Brist på humanitärt ledarskap har förekommit tidigare.

Jag läser i Dagens Nyheters arkiv från den 17 november 1938: Stora judiska flyktingskaror uppehåller sig i skogarna i förhoppning om att Holland ska öppna sina gränser för judisk invandring.

”Hollands regering har ännu inte fattat något slutgiltigt beslut i frågan utan avvaktar först Danmarks, Belgiens, Frankrikes, Englands och Schweiz ståndpunktstagande.”

.

 

Ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer?

I mars 2014, presenterade regeringen ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.”
På regeringens hemsida presenteras Vitboken så här:
”Romers situation i dag hänger samman med historien och den diskriminering som många romer under lång tid har utsatts för. Kunskap om historien och dess samband med dagens villkor för romer är därför viktig för regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen anser att en vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter.”
Ett kapitel i Vitboken ägnades särskilt åt de åtgärder som inneburit att romska barn inte fått likvärdig rätt till utbildning.
Bläcket har nätt och jämnt hunnit torka på Vitboken, vi skriver nu februari 2016.
I går presenterade den nationella utredaren Martin Valfridsson betänkandet Framtid sökes om utsatta EU-medborgare. Utredaren anser inte att kommuner ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång. En uppfattning som välkomnades av Sveriges kommuner och landsting: ”det är bra att det blir tydligt att det inte finns några krav att man ska erbjuda skolgång, sade Leif Klingelsjö, ansvarig för frågan på SKL.
Ibland blir det smärtsamt långt mellan högtidsord om mänskliga rättigheter och insikten om att dessa ord är förpliktigande på riktigt. Mänskliga rättigheter kan och får aldrig reduceras till vad någon beslutsfattare för tillfället råkar tycka eller vad som allmänt kanske råkar vara en populär ståndpunkt just nu. Mänskliga rättigheter handlar tvärtom om att ge den enskilde ett skydd mot nyckfulla beslutsfattare och tillfälliga opinioner.
Regeringens egen hemsida för mänskliga rättigheter beskriver tydligt vad mänskliga rättigheter är:
”De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen.”
Sverige har valt att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Det förpliktigar.
I betänkandet skriver Valfridsson: ”att Sverige skulle vara skyldig att erbjuda alla barn till föräldrar utan uppehållsrätt utbildning är att göra en för vidsträckt tolkning av barnkonventionens räckvidd”.
Han redovisar inte på vilken grund han gör ”sin” analys. Det förvånar inte, det handlar nämligen om hans eget tyckande, inte om barnkonventionens innehåll eller hur internationella experter tolkar barnkonventionen. Av barnkonventionens artikel 2 framgår att konventionsstaterna, utan åtskillnad av något slag, ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen. Barnrättskommittén, som uttolkar barnkonventionen, har understrukit att även barn som befinner sig i ett land utan tillstånd har rätt att åtnjuta vissa grundläggande rättigheter, som rätt till skolgång.”
Vad värre är, Valfridssons resonemang har testats förr av Sverige. En liknande retorik användes länge av skiftande regeringar vad gällde synen på papperslösa och gömda barns skolgång. Sverige utmärkte sig in i det längsta negativt tillsammans med ett litet fåtal länder i EU, närmare bestämt Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen, genom att inte bevilja alla barn rätten till utbildning. För detta fick Sverige vid upprepade tillfällen skarp kritik av FN:s barnrättskommitté. Till sist tog regeringen intryck. 2013 fick Sverige en lagstiftning som innebar att vi sällade oss till de 22 EU-länder som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Skollagen ändrades och fick ett tillägg i 29 kap 2§ 5 p om barn som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”.
I november 2014 kallade jag skolmyndigheterna till dialog om hur detta ska tolkas för barn till EU-medborgare som vistas i Sverige i mer än tre månader, dvs efter att deras uppehållsrätt har gått ut. I dialogen deltog myndigheternas rättschefer. Jag hade uppmärksammats på att barn som vistats i Sverige länge förvägrats skolgång i en del kommuner. Skolverkets chefsjurist konstaterade i en skrivelse till regeringen att ”Barn har enligt Barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt när denna rätt inträder i de fall barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta ekonomiskt som socialt utsatta vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”
Beskedet från Skolverkets och Skolinspektionens jurister var tydligt på vårt möte. Deras tolkning var att dessa barn omfattas skollagen, men att det däremot rådde osäkerhet kring barn som vistas kortare tid än tre månader eller som reser ut och in i landet vid upprepade tillfällen. Jag välkomnade det beskedet och ansåg med detta att svensk lagstiftning levde upp till de krav barnkonventionen ställer.
Utbildningsminister Gustaf Fridolin har i intervjuer lyft fram vikten av skolgång för alla barn. Sveriges radio, i oktober 2014 om EU-migranternas barn: ”Ja, därför tycker vi att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering av romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”
Det rimmar mycket illa med Valfridssons betänkande som i praktiken skulle leda till att enbart en enda grupp barn stängs ute från skolgång trots att de vistas länge i Sverige, nämligen romska barn till EU-medborgare.
Nu har regeringen tagit emot Valfridssons betänkande och lovat att återkomma när de analyserat innehållet. Det är bråttom med ett tillrättaläggande. I detta nu har Sveriges kommuner och landsting redan tolkat utredarens besked som att de kan strunta i barnkonventionen och i den tolkning av svensk lag som skolmyndigheterna gett uttryck för tidigare.
Vitboken över diskriminering av romer i Sverige är tjock så det räcker. Låt oss slippa ännu ett kapitel.

För svagt skydd mot barnäktenskap

Enligt uppgifter i Ekot har ett 70-tal gifta asylsökande barn kommit till Sverige och ankomstkommunerna under hösten. Statistiken är inte fullständig. Ekots granskning av de sex ankomstkommuner som tagit emot flest barn visar att fem av sex kommuner placerar barnet tillsammans med den vuxne som barnet är ”gift” med.

Det är oroväckande. Vi vet att barn på flykt är mycket sårbara för både människohandel och att bli föremål för tvångsäktenskap. Myndigheternas skydd mot detta får inte bara vara juridiskt. Skyddet måste också ha betydelse för barn i praktiken. Då kan inte myndigheterna förvänta sig att ett barn direkt efter ankomst till Sverige ska berätta för svenska myndigheter om barnet har blivit bortgift och hur barnet ser på sin situation. Då måste skyddsperspektivet vara i fokus och barnet ska inte placeras tillsammans med den vuxne i ankomstboendet.

En invändning har handlat om de få exceptionella fall där ett barn i ett barnäktenskap i sin tur har ett barn med en vuxen. Ska man även då agera? Ja, jag tycker att det är viktigt att även i dessa fall utgå från ett tydligt skyddsperspektiv och svensk lag som inte tillåter barnäktenskap. Självklart måste i dessa fall föräldrarnas kontakt med barnet i så fall lösas utifrån en bedömning av vad som då blir det lilla barnets bästa i varje given situation, oavsett om det handlar om vem barnet ska placeras hos eller hur kontakterna med båda föräldrar ska se ut.

Det är viktigt att vara tydlig med att barnäktenskap strider mot barnets rättigheter i barnkonventionen. Artikel 16 i barnkonventionen ger skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i barnets familjeliv. Barn har rätt att få vara barn tills de är 18 år. Barnrättskommittén rekommenderar starkt att konventionsstaterna granskar och vid behov ändrar sin lagstiftning och praxis för att öka minimiåldern för äktenskap, med och utan föräldrars, tillåtelse, till 18 år.

Sverige har tidigare fått kritik av FN:s barnrättskommitté för att skyddet för barn är för svagt. Det har funnits luckor i den svenska lagstiftningen. Enligt en undersökning från tidigare Ungdomsstyrelsen uppskattades ca 70 000 unga, varav flertalet är unga kvinnor, ha ett begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och val av partner.

Den 1 juli 2014 började en ny lagstiftning mot tvångsäktenskap att gälla. Som barnombudsman välkomnade jag de skärpningar som genomförts, även om de är otillräckliga. Barn kan inte längre få dispens för att gifta sig. Möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsades. En ny brottrubricering äktenskapstvång infördes också. Det är straffsanktionerat om någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse.

Jag är dock fortfarande kritisk mot att utredarens förslag om att ge barn starkare skydd mot att ingå äktenskap än vuxna inte infördes. I propositionen var huvudargumentet emot förslaget om att införa ett barnäktenskapsbrott att det ändå i praktiken nästan alltid handlar om tvång som därmed täcks av brottet äktenskapstvång. Det innebär dock att det fortfarande inte går att fälla någon som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap om barnet ”frivilligt” går med på detta och påtryckningarna på barnet handlar om ”tjat eller övertalningskampanjer”. Det är otillräckligt, menar jag. Det är också sannolikt att denna kvarstående lucka i lagstiftningen gör det svårt att bevisa att det handlat om mer ingripande tvång – äktenskapstvång - eftersom det kräver att det utsatta barnet i praktiken måste vittna om att nära anhöriga utsatt barnet för tvång.

Utredningens förslag om barnäktenskapsbrott innebar också att personer som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap skulle kunna fällas för detta. Med den reglering som gäller från och med 2014 kan en person som anordnat ett barnäktenskap där barnet deltar ”frivilligt” inte dömas till ansvar. För att förbygga och stävja barnäktenskap måste staten tydligare markera att det inte är acceptabelt att ta initiativ till eller anordna äktenskap för barn.

Luckan i lagstiftningen behöver täppas till, men ännu viktigare är att kommunerna ger barn skydd i praktiken.  Här finns uppenbarligen mer att göra.

 

Oacceptabelt svek mot flickors rättigheter

Kunskapen om hedersnormer har ökat, men uppenbarligen långt ifrån tillräckligt. Fortfarande sviker vuxenvärlden och myndigheter allt för ofta. Ett tydligt exempel på detta är de "oskuldskontroller" som TV4:s Kalla Fakta kunde berätta om i går. Att vårdgivare på detta sätt bidrar till upprätthållandet av hedersnormer är ett oacceptabelt svek mot flickors och kvinnors rättigheter.

Det strider också mot barnkonventionens artikel 16 (rätten till privatliv) och artikel 24 (sedvänjor skadliga för barns hälsa). FN:s barnrättskommitté har tidigare kritiserat bland annat Sydafrika för att inte gjort tillräckligt för att motverka oskuldskontroller utförda av läkare. Den kritiken kan uppenbarligen även behöva riktas mot Sverige.

Kalla Fakta inslaget har lett till starka fördömanden och tydliga besked om att "oskuldskontroller" strider mot lagen. Det är bra och det är viktigt att Socialstyrelsen förtydligar detta för vårdgivarna. Enligt en enkät som redovisades i Läkartidningen tidigare i år, 16/2015, så var många läkare beredda att hjälpa en ung kvinna som efterfrågar ett ”oskuldsintyg”. Enligt artikeln i Läkartidningen så saknar vården tydliga riktlinjer.

De läkare som säger sig vara beredda att bistå med intyg argumenterar i Läkartidningens artikel utifrån den utsatthet som den unga flickan befinner sig i. Men det resonemanget slår helt fel. Det är självklart viktigt att stödja en ung person som söker hjälp och bemöta personen empatiskt, men det får aldrig innebära att vårdgivaren går med på att grundläggande mänskliga rättigheter eller medicinsk etik åsidosätts. Handlar det om ett barn under 18 år så är läkaren dessutom skyldig att göra en anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att barnet far illa.

Det räcker inte med fördömanden efter inslaget i Kalla Fakta. Indignationen måste leda till en insikt om att det krävs skarpare åtgärder för att stärka skyddet för flickor (och i en del sammanhang pojkar) som förtrycks och får sina rättigheter åsidosatta på grund av hedersnormer.

I vårt arbete med rapporten Signaler om våld och övergrepp mot barn mötte vi barn och ungdomar med tung erfarenhet av hedersnormer. De berättade om en oerhörd ensamhet, om okunskap om vilken hjälp som finns att få och svårigheten att bli trodd när man som barn och ung ändå försöker söka hjälp och stöd. Barn som sökt hjälp kunde också berätta om hur myndigheter utsatt dem för stora risker genom att kontakta deras föräldrar.

Det krävs åtgärder på flera fronter. Barn måste tidigt få information om sina rättigheter. Föräldrar måste få information om vilka rättigheter barn har. Myndigheter måste ha kunskap och kompetens att möta barn (och vuxna förstås) som utsätts för hedersförtryck. Det kan också behövas ytterligare lagändringar för att stärka skyddet och täppa till luckor. Signalen ska vara tydlig: mänskliga rättigheter gäller lika för alla barn.

Flyktingbarnet och Sverige

I veckans Lilla Aktuellt berättade 13-åriga Elein om sin och familjens flykt från Syrien. Som alltid har Lilla Aktuellt en fin förmåga att berätta lågmält, försiktigt men ändå starkt och utan att undvika att beröra de svåra frågor som många barn just nu funderar på. Elein berättade om flykten. Om kompisar som dog i kriget. Hur svårt det är att vara barn och lämna sina vänner, sin bostad och tvingas välja ut vilken leksak som ska tas med när barnrummet överges.

Det gör fruktansvärt ont att lyssna på Eleins och andra barns berättelser från kriget.

Det är fasansfullt att se bilderna på de barn som drunknat och just i detta nu sköljs upp på Europas stränder.

Så jävlig är den tillvaro barnen och deras familjer lämnar bakom sig att flykten, hur farlig den än är, till sist blir det bästa alternativet.

Allt detta orkar och kan inte barn ta till sig, det kan knappt vi vuxna. Men det som till sist ändå måste berättas även i Lilla Aktuellt är att vi lever i en värld som plågas av krig. Krig och konflikter som leder till att människor, även barn, desperat flyr. Och de måste ha rätt att få skydd.

Situationen är svår i de drabbade länderna där en stor andel av befolkningen lever som internflyktingar, men även i grannländer dit miljontals människor sökt sitt skydd. I jämförelse med detta är det en liten andel som nu knackar på Europas dörr. Ta exemplet Syrien. Enligt UNHCR hade i mars i år 12,2 miljoner flytt sina hem. Hälften av dessa är barn. 7,6 miljoner av flyktingarna är kvar i Syrien. 4 miljoner har sökt skydd hos UNHCR i något av grannländernas flyktingläger. Enbart i ett läger, i Zaatarilägret i Jordanien bodde i mars mer än 83000 flyktingar från Syrien.

Det ska jämföras med Migrationsverkets prognos för 2015 över det totala antalet asylsökande till Sverige – inte bara från Syrien – som beräknas till 74000 personer. En prognos som har räknats ned. Allt fler av de asylsökande är ensamkommande barn. Hittills i år har 9000 ensamkommande barn sökt asyl i Sverige.

I går medverkade jag i en telefonkonferens som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson hade bjudit in till. Förutom Barnombudsmannen deltog Skolverket, Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting och länsstyrelserna. Bakgrunden till mötet är de svårigheter som kommuner, men även myndigheter upplever. Det nuvarande mottagningssystemet sägs inte vara anpassat till så många ensamkommande barn. Listan över praktiska problem och utmaningar kan göras lång.

Om detta tänker jag två saker.

Det första är: låt oss ha perspektiv. Låt inte byråkratisnacket förmedla en falsk bild av att inte Sverige skulle klara att ge barn på flykt en fristad. Det är klart att vi både kan och ska fixa det! I grunden får det aldrig ses som ett problem att unga människor på flykt vill söka sig till Sverige för att bygga en framtid.

Det andra är: låt oss med möjligheterna i fokus lösa de utmaningar som förvisso ändå finns. De ensamkommande barn jag har lyssnat på berättar att de önskar en trygg vuxen att vända sig till samt att få gå i skolan. Låt oss ha detta i fokus så kommer vi långt. På längre sikt handlar det om större reformer som möjliggör ett bättre mottagande. För detta krävs den nationellahandlingsplan som vi har efterlyst. Men på kort sikt är det viktigaste att vi gör det som Migrationsverkets generaldirektör efterlyser: att alla inblandade parter kavlar upp ärmarna och hjälps åt med att hitta lösningar här och nu som innebär att alla barn kan få plats i en kommun utan att fastna i en lång väntan.

Låt oss aldrig glömma vad det handlar om: det är inte volymer, siffror och statistik. Det är barn med namn, med en historia och en framtid.

Framgångsrikt Barnrättstorg i Almedalen

För femte året i rad stod Barnombudsmannen som arrangör för ett Barnrättstorg i Almedalen. Sedan ifjol är Allmänna Barnhuset och Barnrättsakademin medarrangörer. Syftet med Barnrättstorget är att myndigheter och organisationer ska lyfta viktiga och aktuella barnrättsfrågor.  Samverkan ska öka intresset och synligheten samtidigt som kostnaderna hålls nere. (Frågor och svar om Almedalen - läs här!)

Barnrättstorget 2015 blev framgångsrikt! 30 myndigheter och organisationer genomförde 36 seminarier. Torget samlade 1600 åhörare, vilket är 500 fler än ifjol.

Barnombudsmannen arrangerade fyra egna seminarier. På måndagen lyfte vi frågan om sociala insatsgrupper och berättade om vår rapport där barn och unga med egen erfarenhet har kommit till tals. Läs sammanfattning från seminariet och en debattartikel i Aftonbladet.

Onsdagens seminarium handlade om vår senaste årsrapport: Välkommen till verkligheten – om kränkningar i skolan. Här är årsrapporten och här kan du läsa en sammanfattning från seminariet.

Torsdagen och fredagen ägnade vi åt frågan om hur tillgänglig och känd socialtjänsten är för barn och unga. Barnombudsmannen har tillsammans med Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att ta fram information till barn och unga om socialtjänsten. Uppdraget kallas barntjänst på nätet. Bakgrunden till uppdraget är att barn och unga i våra tidigare årsrapporter beskrivit socialtjänsten som okänd och otillgänglig för barn. Här är årsrapporterna Bakom fasaden (2011), Signaler (2012). Från insidan (2013) och Bryt tystnaden (2014). Läs mer om seminarierna om barntjänst här!

Förutom våra egna seminarier och arrangörskapet av Barnrättstorget så medverkade Barnombudsmannen också i ett 20-tal seminarier, möten eller arrangemang där andra myndigheter eller organisationer stod som inbjudare. Jag deltog bland annat i Akademikerförbundet SSR:s seminarium om socialtjänsten - från kris till utveckling. I min inledning tog jag vår gemensamma debattartikel i Svenska Dagbladet som utgångspunkt. Här kan du se seminariet.

Som ni förstår var både jag och medarbetarna trötta, men nöjda när det var dags att ta båten hem efter en intensiv vecka. Planeringen av nästa års Barnrättstorg har dock redan börjat…