tisdag 2 februari 2016

Ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer?

I mars 2014, presenterade regeringen ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.”
På regeringens hemsida presenteras Vitboken så här:
”Romers situation i dag hänger samman med historien och den diskriminering som många romer under lång tid har utsatts för. Kunskap om historien och dess samband med dagens villkor för romer är därför viktig för regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen anser att en vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter.”
Ett kapitel i Vitboken ägnades särskilt åt de åtgärder som inneburit att romska barn inte fått likvärdig rätt till utbildning.
Bläcket har nätt och jämnt hunnit torka på Vitboken, vi skriver nu februari 2016.
I går presenterade den nationella utredaren Martin Valfridsson betänkandet Framtid sökes om utsatta EU-medborgare. Utredaren anser inte att kommuner ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång. En uppfattning som välkomnades av Sveriges kommuner och landsting: ”det är bra att det blir tydligt att det inte finns några krav att man ska erbjuda skolgång, sade Leif Klingelsjö, ansvarig för frågan på SKL.
Ibland blir det smärtsamt långt mellan högtidsord om mänskliga rättigheter och insikten om att dessa ord är förpliktigande på riktigt. Mänskliga rättigheter kan och får aldrig reduceras till vad någon beslutsfattare för tillfället råkar tycka eller vad som allmänt kanske råkar vara en populär ståndpunkt just nu. Mänskliga rättigheter handlar tvärtom om att ge den enskilde ett skydd mot nyckfulla beslutsfattare och tillfälliga opinioner.
Regeringens egen hemsida för mänskliga rättigheter beskriver tydligt vad mänskliga rättigheter är:
”De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen.”
Sverige har valt att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Det förpliktigar.
I betänkandet skriver Valfridsson: ”att Sverige skulle vara skyldig att erbjuda alla barn till föräldrar utan uppehållsrätt utbildning är att göra en för vidsträckt tolkning av barnkonventionens räckvidd”.
Han redovisar inte på vilken grund han gör ”sin” analys. Det förvånar inte, det handlar nämligen om hans eget tyckande, inte om barnkonventionens innehåll eller hur internationella experter tolkar barnkonventionen. Av barnkonventionens artikel 2 framgår att konventionsstaterna, utan åtskillnad av något slag, ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen. Barnrättskommittén, som uttolkar barnkonventionen, har understrukit att även barn som befinner sig i ett land utan tillstånd har rätt att åtnjuta vissa grundläggande rättigheter, som rätt till skolgång.”
Vad värre är, Valfridssons resonemang har testats förr av Sverige. En liknande retorik användes länge av skiftande regeringar vad gällde synen på papperslösa och gömda barns skolgång. Sverige utmärkte sig in i det längsta negativt tillsammans med ett litet fåtal länder i EU, närmare bestämt Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen, genom att inte bevilja alla barn rätten till utbildning. För detta fick Sverige vid upprepade tillfällen skarp kritik av FN:s barnrättskommitté. Till sist tog regeringen intryck. 2013 fick Sverige en lagstiftning som innebar att vi sällade oss till de 22 EU-länder som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Skollagen ändrades och fick ett tillägg i 29 kap 2§ 5 p om barn som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”.
I november 2014 kallade jag skolmyndigheterna till dialog om hur detta ska tolkas för barn till EU-medborgare som vistas i Sverige i mer än tre månader, dvs efter att deras uppehållsrätt har gått ut. I dialogen deltog myndigheternas rättschefer. Jag hade uppmärksammats på att barn som vistats i Sverige länge förvägrats skolgång i en del kommuner. Skolverkets chefsjurist konstaterade i en skrivelse till regeringen att ”Barn har enligt Barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt när denna rätt inträder i de fall barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta ekonomiskt som socialt utsatta vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”
Beskedet från Skolverkets och Skolinspektionens jurister var tydligt på vårt möte. Deras tolkning var att dessa barn omfattas skollagen, men att det däremot rådde osäkerhet kring barn som vistas kortare tid än tre månader eller som reser ut och in i landet vid upprepade tillfällen. Jag välkomnade det beskedet och ansåg med detta att svensk lagstiftning levde upp till de krav barnkonventionen ställer.
Utbildningsminister Gustaf Fridolin har i intervjuer lyft fram vikten av skolgång för alla barn. Sveriges radio, i oktober 2014 om EU-migranternas barn: ”Ja, därför tycker vi att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering av romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”
Det rimmar mycket illa med Valfridssons betänkande som i praktiken skulle leda till att enbart en enda grupp barn stängs ute från skolgång trots att de vistas länge i Sverige, nämligen romska barn till EU-medborgare.
Nu har regeringen tagit emot Valfridssons betänkande och lovat att återkomma när de analyserat innehållet. Det är bråttom med ett tillrättaläggande. I detta nu har Sveriges kommuner och landsting redan tolkat utredarens besked som att de kan strunta i barnkonventionen och i den tolkning av svensk lag som skolmyndigheterna gett uttryck för tidigare.
Vitboken över diskriminering av romer i Sverige är tjock så det räcker. Låt oss slippa ännu ett kapitel.

2 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Det är beklämmande att barns rättigheter inte tas på större allvar. Delar!

    SvaraRadera
  2. Tack att ni har bemött denna vidriga betänkandet. Det känns att vi går bakåt i stället framåt gällande mänskliga rättigheter och barnfokus.
    Vänligen Soghra Bahmani

    SvaraRadera