torsdag 3 september 2015

Flyktingbarnet och Sverige

I veckans Lilla Aktuellt berättade 13-åriga Elein om sin och familjens flykt från Syrien. Som alltid har Lilla Aktuellt en fin förmåga att berätta lågmält, försiktigt men ändå starkt och utan att undvika att beröra de svåra frågor som många barn just nu funderar på. Elein berättade om flykten. Om kompisar som dog i kriget. Hur svårt det är att vara barn och lämna sina vänner, sin bostad och tvingas välja ut vilken leksak som ska tas med när barnrummet överges.

Det gör fruktansvärt ont att lyssna på Eleins och andra barns berättelser från kriget.

Det är fasansfullt att se bilderna på de barn som drunknat och just i detta nu sköljs upp på Europas stränder.

Så jävlig är den tillvaro barnen och deras familjer lämnar bakom sig att flykten, hur farlig den än är, till sist blir det bästa alternativet.

Allt detta orkar och kan inte barn ta till sig, det kan knappt vi vuxna. Men det som till sist ändå måste berättas även i Lilla Aktuellt är att vi lever i en värld som plågas av krig. Krig och konflikter som leder till att människor, även barn, desperat flyr. Och de måste ha rätt att få skydd.

Situationen är svår i de drabbade länderna där en stor andel av befolkningen lever som internflyktingar, men även i grannländer dit miljontals människor sökt sitt skydd. I jämförelse med detta är det en liten andel som nu knackar på Europas dörr. Ta exemplet Syrien. Enligt UNHCR hade i mars i år 12,2 miljoner flytt sina hem. Hälften av dessa är barn. 7,6 miljoner av flyktingarna är kvar i Syrien. 4 miljoner har sökt skydd hos UNHCR i något av grannländernas flyktingläger. Enbart i ett läger, i Zaatarilägret i Jordanien bodde i mars mer än 83000 flyktingar från Syrien.

Det ska jämföras med Migrationsverkets prognos för 2015 över det totala antalet asylsökande till Sverige – inte bara från Syrien – som beräknas till 74000 personer. En prognos som har räknats ned. Allt fler av de asylsökande är ensamkommande barn. Hittills i år har 9000 ensamkommande barn sökt asyl i Sverige.

I går medverkade jag i en telefonkonferens som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson hade bjudit in till. Förutom Barnombudsmannen deltog Skolverket, Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting och länsstyrelserna. Bakgrunden till mötet är de svårigheter som kommuner, men även myndigheter upplever. Det nuvarande mottagningssystemet sägs inte vara anpassat till så många ensamkommande barn. Listan över praktiska problem och utmaningar kan göras lång.

Om detta tänker jag två saker.

Det första är: låt oss ha perspektiv. Låt inte byråkratisnacket förmedla en falsk bild av att inte Sverige skulle klara att ge barn på flykt en fristad. Det är klart att vi både kan och ska fixa det! I grunden får det aldrig ses som ett problem att unga människor på flykt vill söka sig till Sverige för att bygga en framtid.

Det andra är: låt oss med möjligheterna i fokus lösa de utmaningar som förvisso ändå finns. De ensamkommande barn jag har lyssnat på berättar att de önskar en trygg vuxen att vända sig till samt att få gå i skolan. Låt oss ha detta i fokus så kommer vi långt. På längre sikt handlar det om större reformer som möjliggör ett bättre mottagande. För detta krävs den nationellahandlingsplan som vi har efterlyst. Men på kort sikt är det viktigaste att vi gör det som Migrationsverkets generaldirektör efterlyser: att alla inblandade parter kavlar upp ärmarna och hjälps åt med att hitta lösningar här och nu som innebär att alla barn kan få plats i en kommun utan att fastna i en lång väntan.

Låt oss aldrig glömma vad det handlar om: det är inte volymer, siffror och statistik. Det är barn med namn, med en historia och en framtid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar