måndag 16 juni 2014

Vilken rätt har ett syskon?


I dag sänder Tendens i P1 ett program som handlar om omhändertagna barn och hur svårt det kan kännas när syskon förlorar kontakten med varandra. I det inslag som också delvis sändes i P1 morgon  berättar en flicka som är kvar hos sina biologiska föräldrar om den stora saknad hon känner efter sina mindre syskon. Syskon som hon tagit mycket ansvar för och nu känner stor oro för.

Det är ett starkt inslag och som barnombudsman känner jag igen den förtvivlan flickan förmedlar från flera av våra möten med barn i samhällsvård. Många barn önskar mer kontakt med sina syskon och de betonar hur viktigt de tycker att det är att syskon placeras tillsammans. Går inte det så önskar man få bättre stöd att hålla en bra kontakt. En pojke vi träffat, Marcus, berättar hur han och syskonen placerades på olika ställen och hur det har gjort att syskonen i dag inte känner varandra: ”min familj består av mina vänner bara (…) Om man ska placera så placera syskonen tillsammans för då har man i alla fall familjen kvar… även om man inte har sina föräldrar så har man fortfarande sina syskon.”

Självklart kan barn känna olika. Vi har också mött barn som inte önskar någon kontakt alls med sin biologiska familj, inte heller med syskonen. Men den forskning som finns visar att många barn, precis som Marcus, skulle önska mer kontakt än nu. Enligt svaren i forskningsprojektet Välfärd i samhällsvården? (Marie Sallnäs et al) så önskar mer än hälften av de placerade barnen mer kontakt med sina syskon. I tidningen Socionomen 6/2009 sammanfattar Marie Sallnäs och Tommy Lundström att det är ”anmärkningsvärt många som inte är nöjda med sina syskonkontakter”.

För många barn vi har mött är en bättre kontakt med syskon deras absolut viktigaste önskemål. Men vilken rätt har då barnen till detta? Med utgångspunkt i barnets bästa har föräldrar och vårdnadshavare rätt till umgänge, enligt lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Någon motsvarande rätt finns inte för syskon, även om Socialstyrelsens handbok lyfter fram att ”möjligheten att skapa och bevara kontakter mellan det placerade barnet och föräldrar, syskon och andra närstående är en prioriterad uppgift för socialtjänsten.”

Berättelser från barn och unga och den forskning som finns tyder dock på att verkligheten ofta skiljer sig från ”den prioriterade uppgift” som återges i handboken. LVU är inte någon rättighetslag ur ett barns perspektiv. Och eftersom syskon inte har formell rätt till umgänge så behöver inte heller inskränkningar i detta umgänge tydligt motiveras. Avsaknad av stöd till umgänge eller beslut om att hindra umgänge mellan syskon kan inte heller prövas.

Barnombudsmannens uppdrag är att lyssna på barn samt att bevaka och driva på att barnkonventionen genomförs. Både de brister som barnen själva har lyft fram i våra möten och de rättigheter som barnkonventionen ger barn i samhällsvård visar att Sverige har en hemläxa att göra på detta område.

När samhället tar över ansvaret för ett barn följer omfattande skyldigheter. Staten är enligt barnkonventionen skyldig att ge placerade barn särskilt skydd och stöd. Barnkonventionen är också tydlig med att barn har rätt att behålla sin identitet och sina släktförhållanden. När ett barn separeras från sin biologiska familj måste samhället försäkra att barnet behåller kopplingen och relationerna till föräldrar, syskon, släkt och andra närstående personer, såvida det inte står i kontrast till barnets intressen. (Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 om barnets bästa). Tolkningar av begreppet barnets bästa får, enligt FN:s barnrättskommitté, heller aldrig gå före eller åsidosätta barnets rätt att bli hörd eller några andra rättigheter i barnkonventionen.

Barnombudsmannen påpekade i våra årsrapporter om den sociala barnavården (2010 och 2011) att LVU behöver ses över ur ett barnrättsperspektiv. Regeringen tog intryck och en sådan översyn pågår just nu inom ramen för utredningen om tvångsvård. Det är min förhoppning att utredningen lägger förslag som även tydliggör barns rätt till syskonkontakter.

Men det räcker inte med en tydligare lag. Det krävs också mer kunskap. Det är anmärkningsvärt att det i Sverige saknas kunskap om hur vanlig syskonsplittring är och orsakerna för detta. Betydligt mer måste också göras för att rekrytera, utbilda och stödja familjehem. Staten måste också ta tydligt ansvar för att följa upp hur kommunerna sköter tillsynen av familjehem. Så sent som i februari i år konstaterade utredningen om tvångsvård i sitt delbetänkande att den statliga tillsynen i denna del är eftersatt.

Att inte frågan om syskonsplittring rönt större uppmärksamhet genom åren är en skrämmande tydlig illustration på att barns egna röster vägt lätt i debatten om den sociala barnavården. Det måste det bli ändring på. I april i år presenterade vi en rapport där familjehemsplacerade barn berättade om vilka frågor de vill ha och hur de vill komma till tals. Läsmer här!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar