onsdag 25 juni 2014

Tid för rättvisa

Det är en oerhört dyster bild av rättssäkerheten för små barn som presenteras på DN debatt i dag av Kattis Ahlström och Magnus Lindgren. Enligt rapporten från Bris och Tryggare Sverige så klaras knappt en av tio anmälningar om våld mot barn under sex år upp. Rapporten visar också att det är stora skillnader mellan polismyndigheterna.

Författarna föreslår bland annat att ärenden som rör barn ska prioriteras genom att barnförhör genomförs inom två veckor, att inblandade har rätt kompetens och att förhör genomförs grundligt.

Samtliga dessa krav är viktiga och berättigade. De fanns också med i den rapport Barnombudsmannen presenterade 2012: ”Tid för rättvisa”. Men det finns starka skäl att återigen upprepa kraven på att brott riktade mot barn ska prioriteras högre av våra beslutsfattare.

Barnombudsmannens krav på att lagstifta om en särskild tidsfrist för det första barnförhöret avvisades så sent som ifjol av en statlig utredning om tidsfrister i ärenden med unga målsäganden. Det innebär att det fortfarande finns skäl att efterlysa en tydlig markering från beslutsfattarna om att dessa brott ska hög prioritet och bedrivas så skyndsamt det är möjligt. I vår enkät till åklagarkammarna svarade nästan alla kammare att den främsta anledningen till att tidsfristen inte hålls är resursbrist antingen hos polisen eller inom den egna kammaren. Med andra ord, til syvende og sidst handlar det om hur högt dessa brott mot barn prioriteras. Och ska prioriteringen förändras hos polis och åklagare krävs tydlighet från våra politiker. Allt kan inte vara lika viktigt samtidigt.

Vår rapport byggde på en enkät till Sveriges 32 allmänna åklagarkammare. Syftet var att ta reda på hur barns rättigheter tillgodoses i åklagarväsendets hantering av ärenden där barn misstänks vara utsatta för vålds- eller sexualbrott.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) betonar starkt barnets rätt till skydd mot våld och övergrepp. Bekämpandet av våld mot barn, särskilt sådant våld som förekommer i barnets nära relationer, är en angelägenhet för många aktörer i samhället. I rättsprocessen har Åklagarmyndigheten en central roll. När ett barn misstänks vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp i nära relationer är det i princip alltid en åklagare som är förundersökningsledare och därmed leder och ansvarar för förundersökningen.

Resultatet av vår enkät tyder, precis som rapporten från Bris och Tryggare Sverige, på att brott mot barn inte ges högsta prioritet. Vår granskning från 2011 visade att en femtedel av åklagarkamrarna inte når upp till ambitionen att alltid ha en åklagare närvarande vid barnförhör. Enligt åklagarna beror det framförallt på tidsbrist och prioriteringar. Respekten för lagstadgade och föreskrivna tidsgränser är ett annat mått på hur högt dessa brott kommer i prioritetsordningen. Två femtedelar av kamrarna håller bara ibland den av Åklagarmyndigheten rekommenderade tidsgränsen mellan förundersökningens inledning och det första förhöret med barnet.

Hur väl den lagstadgade tidsgränsen hålls mellan att det finns en skäligen misstänkt och beslut fattas i åtalsfrågan varierar över landet. Drygt två tredjedelar av kamrarna håller bara tidsfristen ibland. En grundläggande förutsättning för att barnet ska få upprättelse och en rättssäker utredning inom rättsväsendet är att dessa ärenden ges hög prioritet. Men många gånger är det inte möjligt för åklagaren att ensam påskynda utredningsåtgärder, som att hålla förhör, eftersom flera aktörer är inblandade. Drygt två femtedelar av kamrarna hör inte alltid den skäligen misstänkte innan en förundersökning läggs ned. Trots att den misstänktes vittnesmål kan vara avgörande för att utredningen ska ge en så sann bild av händelseförloppet som möjligt. Endast fem kammare (16 procent) svarar att den misstänktes försvarare alltid närvarar genom medhörning vid åtminstone ett av barnförhören för att kunna ställa frågor. Barnombudsmannen ställer sig frågande till detta eftersom det innebär att barnets vittnesmål riskerar att få ett lägre bevisvärde.

Många av kamrarna verkar omedvetna om att de enligt Åklagarmyndighetens handbok bör informera barnet när en förundersökning läggs ned eller åtal inte väcks. För att säkerställa barnets rätt till information bör tydligare riktlinjer och rutiner kommuniceras till kamrarna om vem som ansvarar för att barnet får information. Det är vanligt att barn inte själva anmäler brottet och därmed inte omfattas av den lagstadgade informationsplikten. Vi hävdar därför att barn har en nackdel gentemot vuxna brottsoffer.

Få kammare anlitar barnpsykologisk/-psykiatrisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättningar ska förhöras. Två av 32 kammare (6 procent) uppger att de alltid anlitar expertis. Detta är anmärkningsvärt eftersom tillgång till den kompetens som dessa yrkesgrupper besitter borde kunna höja bevisvärdet på förhöret avsevärt. Flera kammare uppger att de saknar rutiner och former för samverkan. Det är inte tillfredsställande att hinder för att anlita all nödvändig expertis finns i utredningar om vålds- och sexualbrott mot barn.

Barnombudsmannen anser att en av de grundläggande förutsättningarna – kanske till och med den viktigaste – för att kunna öka rättssäkerheten för barn som brottsoffer är att de som handskas med förundersökningarna har utbildning och kunskap om barnets rättigheter. Vid nästan en tredjedel av kamrarna har inte alla åklagare som handlägger dessa ärenden särskild utbildning för det.

Barnombudsmannen anser också att det är av vikt att alla miljöer så långt det är möjligt anpassas utifrån barnets förutsättningar. Vår granskning från 2011 visade att bara en dryg tredjedel av kamrarna då hade barnanpassade förhörsrum, väntrum och separata lokaler för förhör av barn.

Analysen av enkätresultaten ledde fram till ett antal förslag från Barnombudsmannen. I vår rapport föreslog vi att regeringen borde initiera en utredning angående möjligheten att lagstifta om:
  • Att en åklagare alltid ska närvara via medhörning vid barnförhör.
  • En tidsgräns för hur lång tid som får förflyta efter det att förundersökningen har påbörjats eller övertagits av åklagare och det första förhöret med barnet.
  • Att alltid höra den som är skäligen misstänkt i dessa ärenden innan en förundersökning läggs ner. Att den misstänktes försvarare ska ha möjlighet att närvara genom medhörning vid åtminstone ett  av barnförhören och därmed få möjlighet att ställa de frågor som barnets berättelse ger upphov till. Regeringen bör utreda vilka hinder som finns för att få till stånd närvaro av försvaret via medhörning och hur dessa hinder kan överkommas, utan att processen fördröjs.
  • En informationsskyldighet för åklagare vid beslut om att lägga ner en förundersökning eller att inte väcka åtal i ett ärende som rör misstänkta vålds- och sexualbrott mot barn i nära relationer.
  • Att anlita barnpsykologisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättning ska höras.
Den rapport från Bris och Tryggare Sverige som presenteras på DN debatt i dag visar att rättssäkerheten för brottsutsatta barn fortfarande lämnar mycket att önska. Nu behövs skarpa åtgärder och tydliga prioriteringar. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar