onsdag 25 juni 2014

Förhindra könsstympning kräver mer än ord

Kvinnlig könsstympning har varit förbjudet i svensk lagstiftning sedan 1982. Sedan lagen skärptes 1999 så kan en person som bor i Sverige dömas för brott mot lagen, även om könsstympningen har utförts utomlands.

Lagen är tydlig, men det har länge stått klart att det funnits allvarliga brister i tillämpningen. På papperet har barn haft ett starkt skydd, men i verkligheten har dessa barn varit osynliga och bortglömda. Enbart två personer har dömts för brottet på 32 år. Insatserna för att upptäcka barn i riskzon har varit bristfälliga, likaså åtgärderna för att ge barn som redan blivit utsatta stöd.

Nu förs åter en intensiv debatt i frågan efter att ett 60-tal könsstympade flickor har upptäckts i Norrköping. Det är välkommet, men vi måste göra allt för att undvika att insatserna blir kortlivade projekt denna gång.

Barnombudsmannen samlade 2001 flera myndigheter, frivilligorganisationer och vårdföreträdare till ett rundabordssamtal om könsstympning. Vårt initiativ bidrog till att regeringen tog initiativ till ett projekt som startade 2003 och som resulterade i en nationell handlingsplan mot könsstympning. Trots dessa insatser uppmärksammas nu brister i kunskap och rutiner hos centrala verksamheter. Det påminner om hur diskussionen fördes för mer än tio år sedan. 

Den stora skillnaden mot tidigare är att ingen i dag egentligen med fog kan påstå att kunskap saknas. Den finns att ta del av för alla som önskar. Vi har de fakta vi behöver för att agera. Det som brister är snarare modet att ta upp ett känsligt ämne samt tydliga rutiner som i praktiken kan göra skillnad i barns verklighet. Särskilt viktigt är det att detta kommer på plats i vården, skolan och rättsväsendet.

Personal på mödra- och barnavårdscentraler, barnsjukhus och ungdomsmottagningar måste ha kunskap om vad de i sitt arbete kan göra för att upptäcka och stödja redan könsstympade flickor och de måste våga fråga. Personalen måste också leva upp till de krav som anmälningsplikten ställer.

Skolan och inte minst elevhälsovården är oerhört viktig. I Norrköping var det i samtal med barn om deras rättigheter i barnkonventionen som frågan om rätten till kroppslig integritet kom upp. I det sammanhanget väcktes också diskussionen om könsstympning i ett naturligt sammanhang. Trots att skollagen ställer krav på att barn ska få kunskap om sina rättigheter så berättar många barn i svåra situationer för oss att de aldrig har fått denna kunskap, än mindre fått diskutera vad det kan innebär för dem själva. I den meningen är inte barn som utsatts för, eller riskerar att utsättas för, könsstympning unika. Denna brist på dialog om rättigheter drabbar också barn som på annat sätt blivit utsatta för våld, övergrepp eller omsorgssvikt. Genom att veta om sina rättigheter och var hjälp finns att få ges barn redskap att ställa krav på att rättigheterna efterlevs och de får möjlighet att berätta om sin situation.

Som barnombudsman är jag också bekymrad över att få har dömts i Sverige för att ha utfört eller låtit få utfört en stympning av barn. Erfarenheter från Frankrike visar att domar kan ha effekt. Där ledde publicitet i medierna till att tabut kring att diskutera sedvänjor som stympar flickors kroppar bröts. Det öppnade för fler att ta avstånd öppet och föräldrar som inte ville att deras barn skulle utsättas kunde använda hotet om rättslig påföljd som argument mot sedvänjan.

Barnkonventionen är tydlig med att alla effektiva och lämpliga åtgärder ska vidtas för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Betydligt mer måste göras om dessa ord ska bli verklighet. I den rapport som Barnombudsmannen skickade till FN:s barnrättskommitté i början av året valde vi därför att åter uppmärksamma frågan om könsstympning.





3 kommentarer:

  1. Till dig som kommenterade detta blogginlägg måndagen den 19 oktober 2015. Kommentarer med personuppgifter kan vi inte publicera här på bloggen. Skicka ditt inlägg anonymt eller skicka ditt brev till info@barnombudsmannen.se så kan en handläggare läsa och besvara ditt brev.

    SvaraRadera
  2. Manlig omskärelse är ett sällsynt vedervärdigt kulturarv från långt före Kristi födelse.

    Hur kan man i en urgammal antik traditions namn i dagens Sverige rättfärdiga en irreparabel stympning av pojkar?
    Som försvar för manlig omskärelse framförs ofta medicinska skäl, dock utan någon som helst dokumentation som pekar på att ingreppet bör göras vid späd ålder.

    Under antiken när hygienen inte var den bästa kunde omskärelse kanske vara motiverad ur infektionssynpunkt.
    Men argumenten idag för omskärelse på grund av ökad cancer-risk och sexuellt överförda sjukdomar haltar betänkligt.

    1) Pojkar har knappast något sexliv före vuxen ålder.

    2) God hygien i dagens samhälle gör att risken för cancer knappast är större än för oomskurna män.
    I det fall den skulle vara förhöjd i vuxen ålder, då får givetvis den enskilde ynglingen ta ställning till att låta sig omskäras på sin myndighetsdag.
    Och i konsekvensens namn; varför opereras inte också alla kvinnobröst bort med hänvisning till den ökade cancer-risken...!?

    Så, manlig omskärelse, denna barbariska rit från antiken måste självfallet förpassas till historiens skräpkammare...

    När kommer BO att följa finska barnombudsmannens exempel och föreslå lagstiftning mot all form av könsstympning?

    SvaraRadera
  3. För 15 år sedan sade Barnombudsmannen i sitt remissvar till promemoria Ds 2000:5: "På sikt bör omskärelse av pojkar utan medicinsk grund förbjudas i Sverige". Sedan dess har inte mycket hänt och man frågar sig varför?

    Låt oss slå fast att manlig omskärelse är ett sällsynt vedervärdigt kulturarv från tiden långt före Kristi födelse. Hur kan man i dagens Sverige med hänvisning till en urgammal tradition rättfärdiga en irreparabel stympning av gossebarn?

    Som försvar för manlig omskärelse framförs ofta medicinska skäl, dock utan någon som helst dokumentation som pekar på att ingreppet måste göras vid späd ålder. I svunna tider när hygienen inte var den bästa kunde omskärelse kanske vara motiverad ur infektionssynpunkt.
    Men argumenten idag för omskärelse på grund av ökad cancer-risk och sexuellt överförda sjukdomar haltar betänkligt.

    1) Pojkar har knappast något sexliv före vuxen ålder.

    2) God hygien i dagens samhälle gör att risken för cancer knappast är större än för oomskurna män. I det fall den skulle vara förhöjd i vuxen ålder, då får givetvis den enskilde ynglingen ta ställning till att låta sig omskäras på sin myndighetsdag.
    Och i konsekvensens namn; varför opereras inte också alla kvinnobröst bort med hänvisning till den ökade cancer-risken...!?

    Därför, manlig omskärelse, denna barbariska rit från antiken måste självfallet förpassas till historiens skräpkammare...

    Så, när kommer BO att följa finska barnombudsmannens exempel och föreslå lagstiftning mot all form av könsstympning?

    SvaraRadera