tisdag 4 mars 2014

10 punkter som stärker barns rättigheter!


Hur är det ställt med barns mänskliga rättigheter i Sverige?

Hur är det att vara omhändertagen som barn i samhällsvård? Hur blir det med din rätt att gå i skolan, få bra hälsovård och blir du hörd som barn om det du tycker är viktigt när du bor i familjehem eller på HVB? Vad händer om man som barn blir frihetsberövad i arrest och häkte? Blir man lyssnad på som barn om man kommer som ensamkommande asylsökande? När föräldrar skiljer sig och bråkar om vårdnaden, vem ser till barnets bästa?

I en rad viktiga frågor kommer FN:s barnrättskommitté att granska hur Sverige lever upp till de krav barnkonventionen ställer. Granskningen och utfrågningen av regeringen äger rum i början av nästa år. Experterna i FN:s barnrättskommitté har redan nu inlett sina förberedelser. De har fått ett underlag av regeringen (2012). Men även frivilligorganisationer har nu i år skickat in sina alternativa rapporter med kommentarer. Barnombudsmannen som är en statlig myndighet med uppdrag att bevaka barnkonventionens efterlevnad i Sverige har nu skickat en kompletterande rapport med vår bedömning av de utmaningar Sverige står inför.  Rapporten finns på engelska här!

I juni kommer jag att träffa barnrättskommittén för att svara på frågor om hur jag som barnombudsman ser på barnets rättigheter i Sverige.

Sverige brukar få både ris och ros av barnrättskommittén. Vi är ett rikt land med höga ambitioner och barnrättskommittén är inte sen med att applådera de viktiga framsteg som gjorts i Sverige för att varje barn ska få sina mänskliga rättigheter respekterade. Inte minst brukar lagstiftningen som förbjuder vuxna från att slå barn lyftas fram som ett föredöme. På det stora hela är Sverige ett bra land för de allra flesta barn att växa upp i.

Samtidigt är barnrättskommittén tydlig med att varje land ska jämföras med sig självt och att även ett land som Sverige har utmaningar. Barnrättskommittén har då särskilt pekat på brister i rättigheterna för barn i utsatta situationer där barnets intresse kan stå i konflikt med föräldraintresset. Barnrättskommittén brukar också ge rekommendationer till Sverige som handlar om barnets rätt att komma till tals och bli hörd.


Barnombudsmannens analys bygger på samtal med barn i utsatta situationer

I Barnombudsmannens tilläggsrapport till barnrättskommittén lämnar vi en beskrivning och en analys av de områden som Barnombudsmannen uppmärksammat. Vår utgångspunkt är de rekommendationer som Sveriges regering fick från barnrättskommittén i samband med den granskning kommittén genomförde 2009. Vår rapport är också avsedd att komplettera den presentation som ges i Sveriges femte periodiska rapport 2012 om barnkonventionens genomförande.

I Barnombudsmannens rapport redogör vi för de frågor som barn och unga har uppmärksammat oss på sedan 2009, tillämpningen av lagstiftningen med utgångspunkt i barnkonventionen samt utvecklingen av arbetet med barnkonventionens genomförande i kommuner, landsting och statliga myndigheter.

Barnombudsmannen har de senaste åren systematiskt lyssnat på barn i utsatta situationer. Vi har organiserat expertgrupper med barn som upplevt våld eller övergrepp, varit omhändertagna av samhället eller upplevt utanförskap. Vi har besökt barn på de statliga särskilda ungdomshemmen, i transitboenden för ensamkommande asylsökande barn, i hem för vård eller boende samt i häkten och polisarrester.

Den sammantagna bild som tecknas är att barn i utsatta situationer får sina rättigheter åsidosatta i två fundamentala avseenden. Det handlar dels om barnets rätt att komma till tals och bli lyssnad på och dels om barnets rätt att kunna få sin sak prövad och ges upprättelse när rättigheter kränks. I våra senaste årsrapporter har Barnombudsmannen återgett hur barn i utsatta situationer vittnar om att de inte vet om sina rättigheter och att de tycker sig ha små möjligheter att komma till tals i frågor som är oerhört viktiga för dem. Särskilt allvarligt är att myndigheter som ska utgöra ett viktigt skydd i regel är okända eller otillgängliga för barn. Det gäller socialtjänsten men även tillsynsmyndigheter och domstolar.

Tio punkter där Barnombudsmannen vill se förändring

Barnombudsmannens rapport innehåller en bred genomgång av situationen för barnets mänskliga rättigheter i Sverige och en lång rad förslag lämnas i rapporten. Här följer exempel på tio punkter där vi önskar se en förändring:

1. Gör barnkonventionen till svensk lag

Barnombudsmannen anser att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lag, kombinerat med en fortsatt transformering. Trots att Sverige har genomfört flera åtgärder för att genomföra barnkonventionen sedan den ratificerades i 1990, kvarstår många av de brister och förslag till åtgärder som barnrättskommittén återkommande betonat i sina rekommendationer till Sverige. I de fall där barnkonventionens artiklar arbetats in i svensk lagstiftning kan den få betydelse för tillämpningen i enskilda fall.  Däremot har barnkonventionen fortfarande begränsad betydelse vad gäller områden där lagstiftningen inte anpassats till barnkonventionen. I utredningar och förarbeten hänvisas ibland till barnkonventionens sammanfattade innehåll, men det är ofta otydligt vilken praktisk betydelse detta är avsett att få. I förarbeten beskrivs lagstiftarens intentioner med lagen och det skulle vara av yttersta vikt för rättstillämpningen att barnkonventionen i större utsträckning påverkar tillämpningen av lagstiftningen.

Sveriges folkrättsliga åtagande när det gäller barnkonventionen är inte bara en fråga för lagstiftaren, utan i högsta grad en fråga för det allmänna i form av myndigheter och domstolar samt på lokal och regional nivå. Trots att Sverige är folkrättsligt bundet av barnkonventionen genom ratificering, tycks principen om fördragskonform tolkning inte tillämpas i någon större utsträckning vid landets domstolar i relation till barnkonventionen. Däremot förekommer argument för att barnkonventionen inte ska beaktas eftersom den inte är svensk lag.

Genom att göra barnkonventionen till svensk lag skulle man säkerställa att den även tillämpas i praktiken, det vill säga vid åtgärder och beslut i domstolar, statliga myndigheter och inom kommuner och landsting. En inkorporering av konventionen i svensk lag skulle också ha betydelse vid en konflikt mellan nationell lagstiftning och konventionen. Barnkonventionen skulle sannolikt åberopas av parterna i större utsträckning och tjänstemän, jurister och beslutsfattare på olika nivåer skulle tvingas öka sin kunskap om barnkonventionen för att kunna använda den som ett juridiskt redskap.

Om barnkonventionen görs till svensk lag ökar förutsättningarna för att barnkonventionen beaktas och tillämpas även när det gäller områden där svensk lag inte har anpassats till konventionen. Om domstolar och myndigheter tillämpade barnkonventionen i enskilda fall, skulle detta dels kunna bidra till en utveckling av rättspraxis med utgångspunkt i barnkonventionen, dels bidra till att identifiera luckor i lagstiftningen som därmed kan regleras. Barnkonventionens självständiga roll som rättskälla skulle tydliggöras och stärkas, inklusive barnrättskommitténs allmänna kommentarer och dess uttalanden. Det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om en internationell klagomekanism, som träder i kraft våren 2014, kommer också att kunna bidra till ny praxis och därmed vara ett viktigt tolkningsinstrument.

Barnombudsmannen anser att en inkorporering av barnkonventionen ska ske i kombination med en fortsatt transformering.  Även om barnkonventionen inkorporeras i svensk lag finns det inget som hindrar att Sverige går längre i sitt genomförande genom befintlig lagstiftning eller genom att stifta nya lagar till barns fördel.

En inkorporering av barnkonventionen skulle få betydelse både för det enskilda barnet men också när det gäller synen på barn i samhället i stort. Barnombudsmannen anser att detta skulle öka möjligheterna för att konventionen genomförs i sin helhet. Det enskilda barnets rättsskydd skulle stärkas, samtidigt som barnets roll som rättighetsbärare med egna, specifika rättigheter skulle tydliggöras. Det skulle också bli tydligare att lagstiftning som rör barn måste utgå från ett barnrättsperspektiv och att svensk lagstiftning ska tolkas utifrån barnkonventionen i dess helhet.

2. Ge barn i utsatta situationer likvärdig tillgång till grundläggande tjänster

Barnombudsmannen är oroad över skillnaderna i insatser mellan olika kommuners socialtjänst. Vi har uppmärksammat situationen för barn i olika utsatta situationer och av deras berättelser framgår att det finns skillnader i det stöd och de insatser som barnen har fått från socialtjänsten.  Flera tillsynsrapporter inom olika områden visar också på stora skillnader mellan utbud, stöd, kvalitet och säkerhet mellan olika kommuners socialtjänst. Socialtjänsten måste också bli mer känd och tillgänglig för barn och unga.

3. Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter

Under 2009 genomförde Barnombudsmannen en enkätundersökning bland 750 barn i årskurserna 5 och 8. Undersökningen visade att bland 11- och 14-åringar har bara drygt vart femte barn hört talas om barnkonventionen. Vi upprepade mätningen första kvartalet 2010. Den visar att bland elever i årskurs 5 ökade kännedomen om barnkonventionen från 24 procent till 34 procent mellan de två mätningarna. Däremot var kännedomen om barnkonventionen oförändrad bland elever i årskurs 8.

Alla barn, oavsett omständigheter och livssituation, har rätt att få information om sina rättigheter. Barn i utsatta situationer måste få riktad specifik information om sina rättigheter och vart de kan vända sig för att få stöd. Om barn och unga blir medvetna om sina rättigheter och kan uttrycka dem i kontakter med vuxna ökar trycket på vuxenvärlden att tillgodose dessa. Att känna till sina rättigheter är ofta en förutsättning för att kunna påverka sin situation och ha möjlighet att påtala kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

4. Yrkesgrupper som arbetar med och för barn måste få utbildning om barns rättigheter

Barnombudsmannen anser att det finns behov av att öka kunskapen om barns rättigheter, både bland professionella som kommer i kontakt med barn och bland barnen själva.  Vi anser att det i följande yrken bör införas en bestämmelse i högskoleförordningen om att det krävs kunskap om barnets rättigheter, hur man upptäcker barn som far illa och hur man fullföljer sin anmälningsskyldighet: lärare, socionom, förskolelärare, psykolog, sjuksköterska och läkare. I tillägg krävs att de personer som redan är yrkesverksamma vidareutbildas. Barnombudsmannen anser också att rättsväsendets samtliga aktörer måste ha kunskap om barnets rättigheter och hur barnet ska bemötas. Detta för att kunna garantera barnet dess mänskliga rättigheter under hela rättsprocessen. Det är viktigt att systematiskt och kontinuerligt utbilda exempelvis poliser, åklagare, domare, socialarbetare och juridiska ombud för att dessa ska kunna tillgodose barnets grundläggande rättigheter och behov.

5. Romska barn och ungdomar som registrerats olagligt måste ges upprättelse

I september 2013 framkom uppgifter om att Polismyndigheten i Skåne fört register över tusentals romska personer, av vilka mer än tusen är barn och ungdomar, ett femtiotal så unga som två år. Enligt uppgifter har registreringen ibland inletts när barnet är några månader gammalt. Enligt den granskning som utförts av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) fanns över 1 000 barn registrerade. Polismyndigheten har till SIN redogjort för bakgrunden till att 15 av barnen förekommer i uppgiftssamlingen. Varken SIN eller Polismyndigheten anser dock att dessa skäl kan motivera att cirka 1 000 barn har registrerats. Enligt SIN är det oförklarligt varför det skulle finnas ett behov av att ha så många barn med i uppgiftssamlingen.

Tillsynsmyndigheter har konstaterat att olagligheter begåtts vilket innebär en allvarlig förtroendeskada.  Barnombudsmannen anser att en bred granskningskommission bör tillsättas med uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att liknande händelser inte upprepas och att ge upprättelse åt de barn och övriga personer som drabbats.


6. Barn i samhällsvård måste få sina rättigheter respekterade

Lagstifta om placerade barns rättigheter

Barnombudsmannen anser att lagstiftningen bör ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Den nuvarande lagstiftningen har ett bristfälligt rättighetsperspektiv och beskriver inte vad barn och ungdomar som placeras i samhällets vård har för rättigheter. Barns rätt till utbildning, hälso- och sjukvård behöver säkerställas, liksom barns rätt att få komma till tals, bli lyssnade till och få information om sina mänskliga rättigheter.

Tillståndsgivningen för HVB behöver ses över utifrån ett kvalitetsbegrepp, där det tydligare framgår vad som menas med god vård. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem, och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. Utredningen om tvångsvård för barn och unga har också fått i uppgift att se om det krävs en skarpare reglering, vilket Barnombudsmannen anser.

Tillhandahåll effektiva och opartiska kanaler för klagomål

Barn som är placerade måste ha möjlighet att få upprättelse och skadestånd när de myndigheter som har ansvar för barnets vård försummat sitt ansvar. Barnen ska kunna vända sig till en självständig instans med eventuella klagomål på vården. Ombudet ska ha rätt att driva ärenden i domstol för att utverka skadestånd till barn som är i samhällets vård. Den verksamhet som i dag finns under IVO, med en telefonlinje dit placerade barn och unga kan vända sig, kan med fördel bli en del av den framtida förstärkta ombudsfunktionen. Barnombudsmannen anser att det är viktigt att IVO:s barntelefon är tillgänglig för barn, att de blir respektfullt bemötta samt att information och återkoppling ges på ett barnanpassat sätt som barnet förstår.

Rätt till trygghet och långsiktighet

Varje år placeras 17 500 barn i familjehem. En studie från 2012 visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen. Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet. De barn, som placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där, måste också ha rätt till trygghet och långsiktighet. Det är bekymmersamt att så få av dessa barn får detta och att möjligheten att få till stånd en vårdnadsöverflyttning och – i en del fall i förlängningen en adoption - sällan prövas.

Barn i samhällets vård som avvisas/utvisas

Barnombudsmannen känner oro för att barn som är placerade i samhällets vård, bland annat på grund av omsorgsförsummelse och/eller våld inom familjen, riskerar att avvisas eller utvisas tillsammans med sina föräldrar/vårdnadshavare. Att avvisa/utvisa barn under pågående vårdinsats, utan att försäkra sig om att vården kan fullföljas i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt barnkonventionen. Barnombudsmannen har därför under år 2011 och 2012, med stöd av sina rättsliga befogenheter, kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till dialog och försökt driva på för att få berörda myndigheter att samverka bättre. Vi anser att lagstiftningen behöver skärpas så att verkställighet av ett placerat barn som behöver fortsatt vård endast får ske om man har försäkrat sig om att fullgod vård kan ges i hemlandet. Barnombudsmannen anser också att placerade barn bör ha ett särskilt offentligt biträde - ett ombud - som tar tillvara barnets intressen när en avvisning eller utvisning kan vara aktuell. Regeringen presenterade nyligen ett förslag med förtydliganden kring den nya formuleringen av tillståndsgrunden ”särskilt ömmande skäl”. Enligt förslaget är en omständighet som kan komma att beaktas i den sammantagna bedömningen att barnet är omhändertaget av sociala myndigheter. Barnombudsmannen kommer att följa utvecklingen och bevaka dess tillämpning i praktiken.

Ensamkommande barn i samhällsvård

Under 2013 sökte 3 852 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige. Merparten av dem placerades på HVB i väntan på beslut om uppehållstillstånd. Barnombudsmannen har träffat ensamkommande asylsökande barn som bor i gruppboenden i anvisningskommuner och på transitboende, PUT-boenden och HVB. Efter dessa möten kunde vi bland annat konstatera att många ensamkommande asylsökande barn känner sig oerhört ensamma och upplever ett stort utanförskap, både under asylprocessen och efter att de har fått ett beslut från Migrationsverket.

Stöd och tillsyn till barn som bor på flyktingmottagningar

Barnen beskriver tiden under asylprocessen på olika transitboenden som svår. De är ensamma, kan inte språket och många upplever att de inte får det vuxenstöd och den omsorg de behöver. Flera barn lyfter också fram att de har mycket knappa ekonomiska förutsättningar och att pengarna inte räcker till resor, vinterkläder, hygienartiklar och skolmaterial. Barnen har också berättat att de saknar tillgång till lexikon och datorer med internet. De kan inte söka information, hålla kontakt med vänner och anhöriga, använda översättningsverktyg eller göra sina skoluppgifter.

Flera av barnen beskriver svårigheter med att dela rum. Det kan handla om att man blir störd av ljud och andra barns mardrömmar. En del barn har inte heller känt sig trygga med att sova med främmande barn.  Detta tillsammans med den stress de upplever under asylprocessen gör att de lider av psykisk ohälsa. Några barn har berättat om återkommande tankar på att ta sitt liv och självskadebeteenden. De barn vi träffat upplever också att de inte riktigt räknas innan de får beslut om uppehållstillstånd. De säger att de fått rådet av personal och gode män att det inte är någon idé att be socialtjänsten om hjälp med till exempel nytt boende eller kläder, eftersom de ändå kommer att få avslag. En del barn har inte känt till att de har samma rättigheter som andra barn i Sverige.

Kommunen har genom socialnämnden ett övergripande ansvar för att alla som vistas där får det stöd och den hjälp de behöver, vilket omfattar även ensamkommande asylsökande barn. Det innebär bland annat att kommunen har ansvar för att säkerställa barnets rätt till bostad, att gå i skolan samt de stöd- och hjälpinsatser barnet kan ha rätt till enligt socialtjänstlagen.

Rätten till en god man inom 24 timmar

Barnombudsmannen har uppmärksammat brister i kommunernas ansvar att utse en god man för barnen. För vissa barn tar det mycket lång tid, upp emot flera veckor, innan kommunen utser en god man åt dem. Det är viktigt att en god man med barnkompetens utses så snart som möjligt, helst inom 24 timmar, efter det att ett ensamkommande barn lämnat in sin asylansökan.

Långt ifrån alla ungdomar som Barnombudsmannen träffat har regelbunden kontakt med den gode mannen. Flera har också vittnat om att de aldrig träffat sin gode man tillsammans med tolk och att tolk sällan används på boendena. Ungdomarna lyfter också hur viktigt det är att kunna känna tillit och förtroende för den gode mannen. Det betyder att de inte kan ställa frågor eller berätta om det som är svårt. Kompetensen, lämpligheten och utbildningsnivån bland de gode männen varierar också kraftigt. Det är en betydelsefull relation, och det är därför viktigt att barnen och ungdomarna får byta god man om det inte fungerar. Den gode mannen har en viktig roll som ställföreträdande vårdnadshavare och måste ges förutsättningar att bevaka barnets intressen och rättigheter. Krav måste ställas på att gode män för ensamkommande barn får adekvat utbildning samt handledning i sitt uppdrag.


7. Skärpt lagstiftning för att skydda barn mot sexualbrott

Skydd mot utnyttjande i form av sexköp

Barn har rätt till ett likvärdigt skydd just i kraft av att de är barn och under 18 år. De konsekvenser som ett sexualbrott får för enskilda barn måste tas på allvar. Sexköpare kan idag komma undan genom att hävda att de inte haft uppsåt att exploatera ett barn. Det är enligt vår mening oacceptabelt. Det är också orimligt att mål kan behöva avgöras genom att rätten bedömer ett barns kroppsutveckling för att avgöra om sexköparen borde ha förstått att det handlat om ett barn. Bedömningar av det senare slaget kan närmast ses som en andra kränkning av ett redan utsatt barn. Barnombudsmannen anser att man bör överväga att införa ett strikt ansvar för åldersrekvisitet vad gäller sexualbrott mot barn.

Skydd mot att sexualbrottsdömda arbetar i skola eller förskola

Barnombudsmannen är oroad över att lärare dömda för sexualbrott kan arbeta i skolor och förskolor i Sverige.  Vi bedömer att det finns flera luckor i lagstiftningen. Skolinspektionen bör, till skillnad från i dag, informeras om domar som rör även icke-legitimerade lärare, förskollärare och personal på skolan för vilka det inte finns något krav på legitimation. Barnombudsmannen anser även, till skillnad från situationen i dag, att krav ska ställas på att domstolar informerar Skolinspektionen i alla fällande domar när det gäller barnpornografibrott och andra allvarliga brott, även i de fall påföljden enbart är böter. Ett yrkesförbud för personer som dömts för sexualbrott mot barn bör införas för dem som arbetar med barn i beroendeställning, exempelvis lärare och förskollärare. Personer som begått vissa typer av brott är inte lämpliga att inneha en lärarlegitimation. Detta bör även gälla brott som begåtts innan en person fick sin legitimation.

8. Förbjud isolering av barn och unga i samhällsvård eller i arrest och häkte

Sedan Barnombudsmannens granskning 2009 har flera förändringar genomförts för att stärka rättigheterna för de barn som placeras på särskilda ungdomshem.  SiS har förtydligat sina interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering.  Efterföljande år minskade både antalet avskiljningar och den tid som barn satt avskilda kraftigt men enligt preliminär statistik har det återigen skett en ökning. Detta indikerar att problemet med många och långa avskiljningar riskerar att öka när frågan inte uppmärksammas. Barnombudsmannen anser inte att de åtgärder som vidtagits är tillräckliga, utan menar att all isolering av barn i samhällsvård bör vara förbjuden.

Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden

FN:s specialrapportör mot tortyr definierar isolering som en fysisk och social isolering av individer som är instängda i sina celler i 22 eller fler timmar per dygn.  Att som barn placeras i häkte eller arrest i Sverige innebär nästan alltid att barnet under kortare eller längre tid isoleras enligt denna definition. Isoleringen är det som barn uppfattar som det absolut värsta. De barn och unga som Barnombudsmannen har träffat vittnar om en tillvaro som präglas av isolering och brist på mänsklig kontakt. Den psykiska påfrestningen beskrivs som känslor av panik, stark ångest och klaustrofobi, känslor som blir så starka och överväldigande att de är svåra att hantera. Barn beskriver att det krävs både vilja och styrka för att uthärda den enorma psykiska påfrestning isoleringen innebär. Självskadebeteende och tankar på självmord återkommer i flera berättelser.
Mot bakgrund av de allvarliga mentala skador eller lidande som isolering kan leda till för barn anser FN:s specialrapportör mot tortyr att isolering kan likställas med tortyr, grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Enligt specialrapportören står isolering av unga, oavsett hur länge, i strid med artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna samt artikel 16 i FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Rapportören anser att det borde förbjudas vad gäller barn. Inget barn bör enligt vår mening frihetsberövas i isolering under utredningstiden. De åtgärder som idag används för att bryta isoleringen är inte tillräckliga för att kompensera eller lindra barnens svåra upplevelser.

Staten måste ta ansvar för att skapa ett rättskipningssystem där barn som misstänks för brott behandlas utifrån deras grundläggande rättigheter. Barnombudsmannen välkomnar att riksåklagaren, bland annat mot bakgrund av publiceringen av Barnombudsmannens rapport, lät tillsätta en arbetsgrupp som nu lämnat flera förslag som går i rätt riktning. Det krävs dock ett uttryckligt förbud i lagstiftningen mot att isolera barn som är frihetsberövade.

9. Ge barn som bevittnat våld straffrättslig status som målsägande

Barn som bevittnat våld definieras som brottsoffer enligt socialtjänstlagen och har rätt till brottsskadeersättning. Barnombudsmannen anser dock att det behövs en utvidgning och att barn som bevittnat våld bör ges straffrättslig status som målsägande. Som målsägande skulle ett barn som bevittnat våld kunna tilldelas en särskild företrädare. Därmed skulle barnet kunna förhöras utan vårdnadshavarens medgivande i de fall då vårdnadshavaren till exempel är misstänkt. Domstolar och socialnämnder gör inte riskbedömningar i samma utsträckning för barn som bevittnat våld som för barn som själva utsatts för våld. Genom att ge barn som bevittnat våld samma straffrättsliga status som brottsoffer skulle barnens ställning stärkas. Vidare skulle barn som målsägande, med hjälp av ett biträde, själva kunna ansöka om brottsskadeersättning.

Det är olyckligt att barn som utsätts för våld i nära relationer med dagens reglering är helt beroende av att vårdnadshavaren ansöker om brottsskadeersättning. En vårdnadshavare som befinner sig i en utsatt situation förmår inte alltid att se till barnets bästa. Det kan även finnas tillfällen när det inte ligger i en förälders intresse att kräva den andra föräldern på betalning. Dessutom kan båda föräldrarna vara de skadevållande.

10. Stärk möjligheten för barn och unga att framföra klagomål 

Tillsynsmyndigheter och domstolar är i regel otillgängliga för barn och inte heller anpassade till barns förutsättningar. Deras beroendeställning gör det svårt för dem att utkräva sina rättigheter. Problemet blir ännu större i de fall då vårdnadshavaren och barnet har motstridiga intressen, eller då vårdnadshavaren saknar möjlighet att företräda barnet. Kommittén har också uppmärksammat att barn i utsatta situationer har särskilda svårigheter att komma till tals. Kommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd, måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse. Effektiva och barnanpassade kanaler för klagomål är en del av genomförandet av artikel 12. Barn har rätt till klagomålsförfaranden inom alla områden, till exempel inom familjelivet, under alternativ omvårdnad, i skolan och inom alla andra institutioner, tjänster och inrättningar som finns för dem. Hos tillsynsmyndigheter måste det finnas tillgängliga och barnanpassade instanser dit barn kan vända sig med klagomål (se bland annat punkt 37b).  Särskild hänsyn bör tas till de barn för vilka det kan vara extra komplicerat att använda sig av dessa, exempelvis barn som lever med skyddade personuppgifter och barn med funktionsnedsättningar.


I de fall där nationella rättsmedel vid kränkningar av barnets rättigheter saknas eller inte är effektiva måste det finnas möjlighet för barn och deras ombud att föra sina klagomål vidare till internationella instanser för mänskliga rättigheter. Inför förhandlingarna i februari 2011 uppmanande Barnombudsmannen regeringen att ta tydlig positiv ställning till att stärka barnets rättigheter genom att inrätta en internationell klagomekanism och att bidra aktivt till ett så starkt tilläggsprotokoll som möjligt.  I december 2011 antog FN:s generalförsamling en resolution om ett nytt fakultativt protokoll till barnkonventionen som innebär att man inrättar en internationell klagomekanism. Protokollet har nu ratificerats av tio stater och kommer därmed att träda i kraft våren 2014. Barnombudsmannen anser att Sverige snarast bör ratificera protokollet och därmed stärka barnets rättigheter.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar