söndag 2 december 2012

När tryggheten bryter samman

Varje år placeras 17500 barn i familjehem. En studie från Socialstyrelsen visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen.

De siffror som Socialstyrelsen presenterar är oerhört bekymmersamma och bör leda till en genomgripande diskussion, inte minst i Riksdagens socialutskott.

Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet.

Enligt Socialstyrelsen är det av central betydelse att socialtjänsten i tid uppfattar signaler om problem i relationen mellan familjehemmet och barnet. Så sker inte alltid i dag, enligt Socialstyrelsen.

Dessvärre är jag inte förvånad.

I samband med Barnombudsmannens årsrapport till regeringen 2011 presenterade myndigheten en landsomfattande enkät till samtliga socialnämnder. 241 kommuner besvarade BO-enkäten om hur barn i samhällsvård ska få sina rättigheter tillvaratagna. Enkäten visade att bara drygt hälften av kommunerna hade fattat beslut om direktiv om hur barnets åsikter ska inhämtas och dokumenteras under utredningen och bara var tredje kommun hade direktiv om hur barnet ska få information om sina rättigheter. Ytterligare ett resultat var att så få som drygt var femte socialnämnd hade egna direktiv kring hur socialtjänsten ska agera när det framkommer missförhållanden i ett HVB eller familjehem.

Socialstyrelsens studie visade också att var tredje långtidsplacerad tonåring hade hälsoproblem och att varannan hade skolproblem efter 12-årsdagen.

Detta förvånar inte heller eftersom många kommuner brister i stöd och uppföljning till placerade barn.

I BO-enkäten svarade knappt var tredje socialnämnd att de hade egna direktiv om de placerade barnens hälso- och sjukvård samt skolgång.

Men det behöver inte se ut på det här sättet. Nyligen visade exempelvis Helsingborg som har ett utvecklat samarbete mellan socialnämnd, utbildningsnämnd och familjehem - en metodik som kallas Skolfam - att samtliga familjehemsplacerade barn klarade att nå behörighet efter åk 9. Denna modell tillämpas nu i tio svenska kommuner. Det borde förstås vara en självklarhet i samtliga kommuner.

Förutom skärpt lagstiftning, vassare uppföljning/tillsyn och ökad medvetenhet i landets socialnämnder krävs en fördjupad diskussion om de barn som är placerade under mycket lång tid. Jag tror att den debatt som nu pågår i Norge där den biologiska principen/föräldrarätten utmanas i norskt Barnevern är oerhört viktig även om diskussionen väcker mycket känslor.

De barn som placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där måste också ha rätt till trygghet och långsiktighet. Det är bekymmersamt att så få av dessa barn får detta och att möjligheten att få till stånd en vårdnadsöverflyttning och – i en del fall i förlängningen en adoption – prövas sällan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar