Jag anser precis som experterna på barnkonventionen - FNs barnrättskommitté i Genève - att Sverige måste utmönstra användandet av isolering helt och hållet. I förarbetet till nu gällande lagstiftning i Sverige var lagstiftaren tydlig med att isolering är en metod som "kan få skadliga verkningar för den unge" och att "isolering i princip inte få förekomma under vården". Men det faktum att metoden har tillåtits har lett till att den har praktiserats flitigt på de statliga institutionerna. Bara under 2009 blev 300 barn och ungdomar isolerade. Vissa vid flera tillfällen.
Statens institutionsstyrelse invänder mot de rekommendationer Sverige har fått från barnrättskommittén och menar att isolering måste få användas. Om detta tänker jag att det inte är så förvånande. Det har mig veterligen aldrig inträffat att en myndighet självmant väljer att avstå från de maktmedel man har rätt att tillämpa. Hade vi frågat institutionschefer för några decennier sedan om deras rätt att tillgripa ännu mer långtgående maktmedel hade de säkert argumenterat för att behålla dessa också.
I diskussionen i går hävdade generaldirektören för Statens institutionsstyrelse att man konsulterat forskare och att myndigheten därefter landat i slutsatsen att isolering måste finnas kvar. Vilka är dessa forskare, undrar jag? Kan vi få ta del av deras slutsatser? Jag vill påminna om att sju av landets absolut ledande forskare i socialt arbete i somras lät publicera ett inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken "Isolering hjälper inte utsatta barn" (SvD 18/7 2009).
Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.
Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:
Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?
Läs forskarnas debattartikel på SvD Brännpunkt
