Vanvårdsutredningen presenterade nyligen en delredovisning med 404 intervjuer med personer som berättat om den vanvård och de övergrepp de utsatts för, vid institutioner och familjehem. Intervjuerna avslöjar ett stort svek. Samhället omhändertog barn för att erbjuda trygga uppväxtvillkor, men de som vittnat berättar om hur de istället fick växa upp under mardrömslika förhållanden utan att någon ville lyssna eller ingripa till deras skydd. Nu har dessa barn blivit vuxna och deras barndom kan aldrig gå i repris. Det lidande de har drabbats av skadade dem som barn och i många fall har vanvården också fått livslånga negativa konsekvenser. Nu kräver de som utsatts för vanvård och övergrepp upprättelse.
I dag fattade regeringen beslut om att en utredning ska ta fram förslag till en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Som barnombudsman tycker jag att det är ett viktigt steg. Inget ansvar kan vara större än det staten tar på sig när ett barn omhändertas. Barnet har rätt att växa upp i trygghet, få tillgång till bra utbildning och god hälsovård - för att bara nämna några grundläggande rättigheter.
Vanvårdsutredningen är en slags historisk haverikommission för den sociala barnavården. Vi lär oss att fina regelverk och bra rutiner - på papperet - aldrig räcker. Utanför vanvårdsutredningens kansli har grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders män och kvinnor, tålmodigt väntat på sin tur att få berätta. Nu har det offentliga Sverige äntligen lyssnat på vad de har att berätta, men när de var barn lyssnade ingen.
Vad lär vi av detta? Jo, att det inte räcker med en aldrig så tjusig lagstiftning. Det som krävs är att ansvariga makthavare verkligen lyssnar på vad omhändertagna barn har att berätta. Vad fungerar bra? Vad måste bli bättre?
Ett tillfälle att lyssna är den 29 mars. Då kommer barnombudsmannens årsrapport 2010 - i år med fokus på vad barn och unga på särskilda ungdomshem tänker kring sin situation.
