Enligt organisationen Ecpat som sammanställt siffror från Migrationsverket försvann 494 barn i Sverige under första halvåret 2010. Ecpat publicerar siffrorna i en artikel på DN debatt i dag. Ingen vet vad som hänt dessa barn eller om de fortfarande befinner sig i Sverige. Det kan inte heller uteslutas att en del av barnen exploateras. Under alla omständigheter lever barnen utan socialt skyddsnät och utan tillgång till grundläggande rättigheter.
Barnrättskommittén i Genève har sett allvarligt på detta och krävde redan 2005 att den svenska regeringen skulle vidta åtgärder. FN-kommittén begärde att samarbetet skulle öka mellan nyckelaktörer som polis, sociala myndigheter och Migrationsverket och att nödvändiga åtgärder ska sättas in snabbt när ett barn försvinner.
Ecpats uppföljning visar att situationen inte har förbättrats. Skyddsnätet för barn i migrationsprocessen är alldeles för svagt. Ecpat undrar om inte myndigheterna skulle ingripa mer aktivt om det istället hade handlat om hundratals barn med svenskt ursprung som försvann. Det är en obehaglig tanke. Enligt barnkonventionen är svenska myndigheters åtaganden lika stort oavsett vilket ursprung barnen har.
Det är otillräckligt att än en gång upprepa att myndigheter måste samverka bättre, även om jag förstås instämmer i det kravet. Barnombudsmannen har också fört fram andra förslag som skulle stärka skyddet för dessa barn.
Det brådskar att värna dessa barns rättigheter, men ska vi lyckas krävs också bättre kunskap. Varför försvinner barn i migrationsprocessen? Vad händer med barnen? Hur kan barnens skydd säkerställas? Vilket ansvar har respektive myndighet och vilka ytterligare krav kan eventuellt ställas?
Det duger inte att år efter år svara att man inte har någon aning om vad som händer med barnen. En statlig utredning löser knappast alla problem, men det är faktiskt en god början när ingen myndighet fullt ut vill ta ansvar och det handlar om ett allvarligt samhällsproblem.
