Stärkta rättigheter för barn som tvångsvårdas i psykiatrin

I måndags presenterade regeringskansliet en departementspromemoria som bland annat föreslår en rad förstärkningar av rättigheterna för barn som vårdas med tvång i psykiatrin. Det är mycket välkommet och jag uppskattar att de barn som deltog i arbetet med vår årsrapport får ett kvitto tillbaka på att makthavare faktiskt har lyssnat.

I vår årsrapport om barn med psykisk ohälsa - Bryt tystnaden - kunde vi konstatera att barn finns i psykiatrin, men inte i lagstiftningen. I tvångsvården görs ingen skillnad mellan barn och vuxna. Barn får inte information och saknar också möjlighet att klaga till Inspektionen för vård och omsorg. Vår rapport fick en hel del uppmärksamhet och regeringen samt ansvariga myndigheter har tagit bristerna på stort allvar.

Redan en vecka efter att vi överlämnade rapporten Bryt tystnaden till regeringen fattades ett par viktiga beslut. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, fick i uppdrag att tala med barn och unga i samband med tillsyn av psykiatrin. Något vi i vår rapport kunde konstatera inte gjordes. IVO fick också i uppdrag att bli tillgängliga direkt för barn. Socialstyrelsen fick samtidigt i uppdrag av regeringen att ta fram informationsmaterial för barn i den psykiatriska tvångsvården om deras rättigheter. Socialstyrelsen ska också analysera varför tvångsåtgärder används mycket mera frekvent på flickor jämfört med pojkar.

I juni fattade riksdagen beslut om en ny patientlag (träder i kraft 1/1 2015) som också stärker barns rättigheter. Informationsplikten gentemot patienterna blir mer omfattande och krav ställs på att informationen är åldersanpassad. Barns inflytande över sin vård blir också tydligare. Barnets inställning till vården ska så långt som möjligt klarläggas.

Departementspromemorian om tvångsvården som släpptes 25 augusti innebär också några förändringar som är viktiga för barn och ungdomar. En viktig markering är till att börja med att promemorian tydligt avvisar ett av psykiatrilagsutredningens huvudförslag, det om att inrätta en särskild dispensnämnd. Barnombudsmannen avstyrkte i skarpa ordalag psykiatrilagsutredningens förslag att en särskild dispensnämnd skulle inrättas med möjlighet att acceptera extraordinära åtgärder och tvångsmedel som inte finns lagreglerade i förväg. En sådan lösning skulle öppna för att tvångshandskar, hjälmar och andra starkt integritetskränkande åtgärder används utan att tvångsmedlen finns angivna i lagstiftningen.  

I promemorian föreslås också att barn för första gången ska omnämnas i lagstiftningen och att lagen ska göra skillnad på hur tvångsmedel ska få användas på barn jämfört med vuxna. Det föreslås bland annat att tvångsåtgärder bara ska få användas på barn när det är förenligt med barnets bästa. Bestämmelsens utformning ska ses som en tydlig begränsning och det handlar inte om att barnets bästa enbart ska beaktas. För att använda tvångsåtgärder krävs en analys av hur åtgärden är förenlig med barnets bästa och vilka alternativ som finns. Barnets egen uppfattning ska ha stor betydelse för bedömningen. Övervägandet ska finnas återgivet i barnets journal.

Åtgärder föreslås också för att minska tvångsanvändningen generellt mot barn. Ett särskilt genombrottsprojekt ska startas med fokus på tvångsvården för barn och unga. Projektet ska förutom att minska förekomsten av tvångsåtgärder också förstärka barnets delaktighet i vården. Barn med erfarenhet av psykiatrisk tvångsvård ska medverka i de kvalitetsförbättringsåtgärder som vidtas i projektet. Uppföljningen av hur tvångsåtgärder används ska också skärpas i och med att förbättringar av patientregistret föreslås i promemorian.

Till sist föreslås också skillnader i regleringen av hur tvångsåtgärderna fastspänning och avskiljning ska få användas på barn jämfört med vuxna. Barn omnämns för första gången i lagen och den tid dessa åtgärder ska användas blir mer restriktiv för barn i jämförelse med för vuxna. Skillnaderna i tid motiveras med att tvång när det gäller barn ska begränsas så mycket som möjligt och användas med stor försiktighet och endast om det är förenligt med barnets bästa.

Som barnombudsman välkomnar jag de förändringar som nu föreslås. Det är kraftfulla steg i rätt riktning som nu tas. Istället för att öppna upp för mer oreglerat tvång som psykiatrilagsutredningen föreslog så innebär departementspromemorian att omfattningen av tvångsåtgärder som riktar sig mot barn begränsas.

Barnombudsmannen hade dock i några avseenden gärna sett ännu tydligare och mer långtgående förslag:

Vi saknar förslag som förbjuder att barn och ungdomar som inte är dömda till rättspsykiatrisk vård trots detta kan tvångsvårdas i rättspsykiatrin.

Vi saknar förslag i promemorian som hindrar att barn vårdas på vuxenpsykiatriska avdelningar. Ett sådant skarpt förslag hade behövts eftersom psykiatrilagsutredningen inte var tydlig på den punkten. Det är viktigt med en reglering, inte minst mot bakgrund av att promemorian pekar på att det i sju landsting saknas vårdplatser för slutenvård inom den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten.

Vi anser att den formulering som föreslås i promemorian för när tvångsåtgärder ska få användas mot barn – ”förenligt med barnets bästa” - är för otydlig. I föräldrabalken lyder regleringen att ”barnets bästa ska vara avgörande”. Det är ett exempel på en tydligare formulering som i detta sammanhang skulle markera att tvångsåtgärder enbart får användas om åtgärden är till barnets bästa. Vi anser också att skrivningarna är för otydliga om hur bedömningen ska göras om när det kan vara till barnets bästa att tillgripa en ingripande tvångsåtgärd.  I vårt remissvar på psykiatrilagsutredningen föreslog vi att det ska handla om akuta situationer som är livshotande.

Vi saknar en grundlig analys av om vilka tvångsåtgärder som överhuvudtaget ska få användas mot barn i psykiatrisk tvångsvård. En sådan analys med internationella jämförelser och översikt över befintlig forskning på området behöver göras och kan då leda till att tvångsåtgärderna skulle kunna inskränkas ytterligare jämfört med det som föreslås i departementspromemorian.

Vi välkomnar förslaget att se över hur inrapporteringen av tvångsåtgärder till det nationella patientregistret skulle kunna förbättras. Det är dock inte tillräckligt. Kravet på dokumentation och inrapportering av tvångsåtgärder måste förtydligas i lag. En tydligare lagreglering markerar hur viktigt det är att tvångsåtgärder dokumenteras och inrapporteras. Rapporteringsskyldigheten måste också kopplas till sanktioner.

Sammantaget: flera viktiga förbättringar har det senaste halvåret föreslagits för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården. Barn finns snart även nämnda i lagstiftningen. Men fler steg behöver tas. Barnombudsmannen kommer att fortsätta bevaka rättigheterna för barn som tvångsvårdas.

 

Straffa inte barnet!

Att som barn ha sin mamma eller pappa i fängelse eller häkte är svårt. Det väcker ofta känslor av sorg, skam och oro. Stora delar av tillvaron påverkas. Hur har föräldern det? Hur ska det bli i framtiden? Vad kan och vill jag säga till mina kompisar?

Det saknas fakta om hur många barn som har det så här, men man uppskattar att det handlar om ungefär 10 000 barn. Barnombudsmannen har under lång tid uppmärksammat att mer måste göras för dessa barn. Det är nu tio år sedan vi släppte rapporten ”Straffa inte barnet”.

Rapporten bidrog till ett omfattande förändringsarbete i Kriminalvården. Information togs fram, besöksmiljöerna förbättrades och särskilda barnombud inrättades.

Tio år senare är det hög tid att lyfta frågan högre på dagordningen igen. Förändringsarbetet har inte längre samma takt.  Andra nordiska länder som tidigare låg efter Sverige har nu hunnit ikapp och förbi i sina ambitioner att stödja barn till frihetsberövade föräldrar.

Frågan har också uppmärksammats särskilt av FN:s barnrättskommitté inför nästa års granskning av Sverige. Senast i oktober i år vill Barnrättskommittén ha svar från regeringen om vilka åtgärder som gjorts för att underlätta för barn med en förälder i fängelse att kunna upprätthålla en kontakt.

Men det finns ljuspunkter. I går uppmärksammade exempelvis SR:s Studio Ett en film som tagits fram med stöd av Svenska Filminstitutet och Konstnärsnämnden och som ska ha premiär i höst. Filmen som redan är prisbelönt heter ”Räknar dagar, räknar år” och bygger på barns egna berättelser. Filmen vänder sig både till barn och föräldrar.

Det råder ingen tvekan om att filmen kommer att fylla en viktig funktion. Under våren har Barnombudsmannen inom vårt arbete med regeringsuppdraget Pejling och dialog mött barn och unga som besökt en frihetsberövad förälder. I slutändan fick också några av barnen möta chefer inom Kriminalvården för att direkt till dem berätta om sina upplevelser av att besöka en förälder på anstalt eller häkte.

De barn och unga som vi träffade lyfte främst fram fyra områden som viktiga: besök och besöksmiljö, information, bemötande och kontakten med föräldern mellan besöken.

Här är några av de råd som barn och unga gav till beslutsfattare i Kriminalvården och den kriminalvårdspersonal de möter vid sina besök:

Råd om besök och besöksmiljö

- Låt mig få se hur min förälder bor/har det. - Gör rummen mysigare – mer hemtrevliga! - Gör det möjligt för oss att göra fler vardagssaker tillsammans.

”Att få följa med min pappa där han bor. Kunna se en film med honom. Äta mat med honom och kanske gå ut, även om det är någon typ av bur där uppe. Göra vanliga saker. Käka Mc Donalds.”

Råd kring information

- Berätta vilka regler som finns och varför de finns. - Visa bilder på hur det ser ut inne på häktet/ anstalten så att man kan förbereda sig. - Hjälp mig slippa fantisera om hur det är och vad som kan hända.

”Och så tänkte jag hela tiden – vad hade hänt ifall det brann då? Det är ju jättesvårt att hinna igenom alla de där dörrarna. Jag tänkte bara gud, har de någon jättefarlig här på häktet?”

Råd kring bemötande

- Se mig – var personlig. - Ställ frågor och var intresserad av mig. - Tänk på hur du uttrycker dig.

”Ibland brukar jag prata med poliser här. Men ibland svarar de inte. Och ibland svarar de att jag får ta en målarbok.”

Råd kring kontakt

- Möjlighet till fler samtal/vecka och barn. - Möjliggör för snabbare och mer regelbunden kommunikation genom t.ex. mejl. - Skicka inte ut post med anstaltens namn tryckt på kuvertet.

”Det är klart att man uppskattar två samtal i veckan när jag inte ens fått höra av henne på flera veckor”

Barnombudsmannen föreslår

Barnombudsmannen har med utgångspunkt i samtalen med barnen sammanfattat ett antal förslag till förbättringar för barn som besöker en förälder på anstalt och i häkte:

 

• Lagstifta om barnets rätt till information, råd och stöd när förälder är intagen i anstalt eller häkte (jf med motsvarande rätt för barn som anhöriga till sjuka föräldrar i Hälso- och Sjukvårdslagen).
• Förstärk och tydliggör rollen för Kriminalvårdens barnombud. Ombuden ska ha tid och möjlighet att säkerställa att det finns ett barnperspektiv i hela verksamheten. Ombuden ska ansvara för att förbereda, underlätta och följa upp besök. Kriminalvården ska på nationell nivå följa upp barns och ungas egna åsikter kring hur besöken och besöksmiljön kan förbättras.
• Större flexibilitet i besökstider som anpassas mer efter barnets behov. Det kan exempelvis handla om att barn med lång resväg kan behöva längre besökstid eller att besöken inte ska krocka med barnets skoltid.
• Barn i olika delar av landet måste ges likvärdiga möjligheter att besöka en förälder som är intagen i anstalt eller häkte. Det kräver ett förtydligande i socialtjänstlagens regler om ekonomiskt bistånd.
• Varje barn har rätt till en egen kontakt med sin förälder. Det innebär exempelvis att syskon och övriga anhöriga inte ska behöva dela på en kort telefontid.

 

Skyddet mot barnäktenskap fortfarande för svagt

I morgon, den 1 juli, börjar den nya lagstiftningen mot tvångsäktenskap att gälla. På några viktiga punkter stärks skyddet för barn. Den nya lagstiftningen går dock dessvärre inte lika långt som utredningen då det inte införs en tydlig reglering mot barnäktenskapsbrott. Istället införs en regel som är likalydande för barn som vuxna om äktenskapstvång. Det gör skyddet för svagt för barn eftersom påtryckningar av vuxna som exempelvis tjat eller övertalningskampanjer inte blir straffbart. För att fällas för brottet äktenskapstvång krävs att barnet uttryckligen motsatt sig äktenskap eller att det förekommit ett tvång som inte enbart handlar om tjat eller övertalning.

Barnäktenskap strider mot barnets rättigheter i barnkonventionen. Artikel 16 i barnkonventionen ger skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i barnets familjeliv. Barn har rätt att få vara barn tills de är 18 år. Barnrättskommittén rekommenderar starkt att konventionsstaterna granskar och vid behov ändrar sin lagstiftning och praxis för att öka minimiåldern för äktenskap, med och utan föräldrars, tillåtelse, till 18 år.

Sverige har tidigare fått kritik av FN:s barnrättskommitté för att skyddet för barn är för svagt. Det har funnits luckor i den svenska lagstiftningen. Enligt en undersökning från tidigare Ungdomsstyrelsen uppskattades ca 70 000 unga, varav flertalet är unga kvinnor, ha ett begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och  val av partner.

Som barnombudsman välkomnar jag de skärpningar som nu genomförs, även om de är otillräckliga. Barn ska inte längre kunna få dispens för att gifta sig. Möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsas. En ny brottrubricering äktenskapstvång införs också. Det innebär att det blir straffsanktionerat om någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse.

Som jag nämnde inledningsvis är jag dock bekymrad över att utredarens förslag om att ge barn starkare skydd mot att ingå äktenskap än vuxna inte införs. I propositionen är huvudargumentet emot förslaget om att införa ett barnäktenskapsbrott att det ändå i praktiken nästan alltid handlar om tvång som därmed täcks av brottet äktenskapstvång. Det innebär att det fortfarande inte går att fälla någon som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap om barnet ”frivilligt” går med på detta och påtryckningarna på barnet handlar om ”tjat eller övertalningskampanjer”. Det är otillräckligt, menar jag. Det är också sannolikt att denna kvarstående lucka i lagstiftningen gör det svårt att  bevisa att det handlat om mer ingripande tvång – äktenskapstvång - eftersom det kräver att det utsatta barnet i praktiken måste vittna om att nära anhöriga utsatt barnet för tvång.

Utredningens förslag om barnäktenskapsbrott innebar också att personer som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap skulle kunna fällas för detta. Med den reglering som gäller från och med imorgon kan en person som anordnat ett barnäktenskap där barnet deltar ”frivilligt”inte dömas till ansvar. För att förbygga och stävja barnäktenskap måste staten tydligt markera att det inte är acceptabelt att ta initiativ till eller anordna äktenskap för barn.

I vår tilläggsrapport till FN:s barnrättskommitté som ligger till grund för den kommande granskningen av Sverige har vi välkomnat den skärpta lagstiftningen men också påpekat den lucka i barns skydd som dessvärre kvarstår.

 

Förhindra könsstympning kräver mer än ord

Kvinnlig könsstympning har varit förbjudet i svensk lagstiftning sedan 1982. Sedan lagen skärptes 1999 så kan en person som bor i Sverige dömas för brott mot lagen, även om könsstympningen har utförts utomlands.

Lagen är tydlig, men det har länge stått klart att det funnits allvarliga brister i tillämpningen. På papperet har barn haft ett starkt skydd, men i verkligheten har dessa barn varit osynliga och bortglömda. Enbart två personer har dömts för brottet på 32 år. Insatserna för att upptäcka barn i riskzon har varit bristfälliga, likaså åtgärderna för att ge barn som redan blivit utsatta stöd.

Nu förs åter en intensiv debatt i frågan efter att ett 60-tal könsstympade flickor har upptäckts i Norrköping. Det är välkommet, men vi måste göra allt för att undvika att insatserna blir kortlivade projekt denna gång.

Barnombudsmannen samlade 2001 flera myndigheter, frivilligorganisationer och vårdföreträdare till ett rundabordssamtal om könsstympning. Vårt initiativ bidrog till att regeringen tog initiativ till ett projekt som startade 2003 och som resulterade i en nationell handlingsplan mot könsstympning. Trots dessa insatser uppmärksammas nu brister i kunskap och rutiner hos centrala verksamheter. Det påminner om hur diskussionen fördes för mer än tio år sedan. 

Den stora skillnaden mot tidigare är att ingen i dag egentligen med fog kan påstå att kunskap saknas. Den finns att ta del av för alla som önskar. Vi har de fakta vi behöver för att agera. Det som brister är snarare modet att ta upp ett känsligt ämne samt tydliga rutiner som i praktiken kan göra skillnad i barns verklighet. Särskilt viktigt är det att detta kommer på plats i vården, skolan och rättsväsendet.

Personal på mödra- och barnavårdscentraler, barnsjukhus och ungdomsmottagningar måste ha kunskap om vad de i sitt arbete kan göra för att upptäcka och stödja redan könsstympade flickor och de måste våga fråga. Personalen måste också leva upp till de krav som anmälningsplikten ställer.

Skolan och inte minst elevhälsovården är oerhört viktig. I Norrköping var det i samtal med barn om deras rättigheter i barnkonventionen som frågan om rätten till kroppslig integritet kom upp. I det sammanhanget väcktes också diskussionen om könsstympning i ett naturligt sammanhang. Trots att skollagen ställer krav på att barn ska få kunskap om sina rättigheter så berättar många barn i svåra situationer för oss att de aldrig har fått denna kunskap, än mindre fått diskutera vad det kan innebär för dem själva. I den meningen är inte barn som utsatts för, eller riskerar att utsättas för, könsstympning unika. Denna brist på dialog om rättigheter drabbar också barn som på annat sätt blivit utsatta för våld, övergrepp eller omsorgssvikt. Genom att veta om sina rättigheter och var hjälp finns att få ges barn redskap att ställa krav på att rättigheterna efterlevs och de får möjlighet att berätta om sin situation.

Som barnombudsman är jag också bekymrad över att få har dömts i Sverige för att ha utfört eller låtit få utfört en stympning av barn. Erfarenheter från Frankrike visar att domar kan ha effekt. Där ledde publicitet i medierna till att tabut kring att diskutera sedvänjor som stympar flickors kroppar bröts. Det öppnade för fler att ta avstånd öppet och föräldrar som inte ville att deras barn skulle utsättas kunde använda hotet om rättslig påföljd som argument mot sedvänjan.

Barnkonventionen är tydlig med att alla effektiva och lämpliga åtgärder ska vidtas för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Betydligt mer måste göras om dessa ord ska bli verklighet. I den rapport som Barnombudsmannen skickade till FN:s barnrättskommitté i början av året valde vi därför att åter uppmärksamma frågan om könsstympning.

Tid för rättvisa

Det är en oerhört dyster bild av rättssäkerheten för små barn som presenteras på DN debatt i dag av Kattis Ahlström och Magnus Lindgren. Enligt rapporten från Bris och Tryggare Sverige så klaras knappt en av tio anmälningar om våld mot barn under sex år upp. Rapporten visar också att det är stora skillnader mellan polismyndigheterna.

Författarna föreslår bland annat att ärenden som rör barn ska prioriteras genom att barnförhör genomförs inom två veckor, att inblandade har rätt kompetens och att förhör genomförs grundligt.

Samtliga dessa krav är viktiga och berättigade. De fanns också med i den rapport Barnombudsmannen presenterade 2012: ”Tid för rättvisa”. Men det finns starka skäl att återigen upprepa kraven på att brott riktade mot barn ska prioriteras högre av våra beslutsfattare.

Barnombudsmannens krav på att lagstifta om en särskild tidsfrist för det första barnförhöret avvisades så sent som ifjol av en statlig utredning om tidsfrister i ärenden med unga målsäganden. Det innebär att det fortfarande finns skäl att efterlysa en tydlig markering från beslutsfattarna om att dessa brott ska hög prioritet och bedrivas så skyndsamt det är möjligt. I vår enkät till åklagarkammarna svarade nästan alla kammare att den främsta anledningen till att tidsfristen inte hålls är resursbrist antingen hos polisen eller inom den egna kammaren. Med andra ord, til syvende og sidst handlar det om hur högt dessa brott mot barn prioriteras. Och ska prioriteringen förändras hos polis och åklagare krävs tydlighet från våra politiker. Allt kan inte vara lika viktigt samtidigt.

Vår rapport byggde på en enkät till Sveriges 32 allmänna åklagarkammare. Syftet var att ta reda på hur barns rättigheter tillgodoses i åklagarväsendets hantering av ärenden där barn misstänks vara utsatta för vålds- eller sexualbrott.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) betonar starkt barnets rätt till skydd mot våld och övergrepp. Bekämpandet av våld mot barn, särskilt sådant våld som förekommer i barnets nära relationer, är en angelägenhet för många aktörer i samhället. I rättsprocessen har Åklagarmyndigheten en central roll. När ett barn misstänks vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp i nära relationer är det i princip alltid en åklagare som är förundersökningsledare och därmed leder och ansvarar för förundersökningen.

Resultatet av vår enkät tyder, precis som rapporten från Bris och Tryggare Sverige, på att brott mot barn inte ges högsta prioritet. Vår granskning från 2011 visade att en femtedel av åklagarkamrarna inte når upp till ambitionen att alltid ha en åklagare närvarande vid barnförhör. Enligt åklagarna beror det framförallt på tidsbrist och prioriteringar. Respekten för lagstadgade och föreskrivna tidsgränser är ett annat mått på hur högt dessa brott kommer i prioritetsordningen. Två femtedelar av kamrarna håller bara ibland den av Åklagarmyndigheten rekommenderade tidsgränsen mellan förundersökningens inledning och det första förhöret med barnet.

Hur väl den lagstadgade tidsgränsen hålls mellan att det finns en skäligen misstänkt och beslut fattas i åtalsfrågan varierar över landet. Drygt två tredjedelar av kamrarna håller bara tidsfristen ibland. En grundläggande förutsättning för att barnet ska få upprättelse och en rättssäker utredning inom rättsväsendet är att dessa ärenden ges hög prioritet. Men många gånger är det inte möjligt för åklagaren att ensam påskynda utredningsåtgärder, som att hålla förhör, eftersom flera aktörer är inblandade. Drygt två femtedelar av kamrarna hör inte alltid den skäligen misstänkte innan en förundersökning läggs ned. Trots att den misstänktes vittnesmål kan vara avgörande för att utredningen ska ge en så sann bild av händelseförloppet som möjligt. Endast fem kammare (16 procent) svarar att den misstänktes försvarare alltid närvarar genom medhörning vid åtminstone ett av barnförhören för att kunna ställa frågor. Barnombudsmannen ställer sig frågande till detta eftersom det innebär att barnets vittnesmål riskerar att få ett lägre bevisvärde.

Många av kamrarna verkar omedvetna om att de enligt Åklagarmyndighetens handbok bör informera barnet när en förundersökning läggs ned eller åtal inte väcks. För att säkerställa barnets rätt till information bör tydligare riktlinjer och rutiner kommuniceras till kamrarna om vem som ansvarar för att barnet får information. Det är vanligt att barn inte själva anmäler brottet och därmed inte omfattas av den lagstadgade informationsplikten. Vi hävdar därför att barn har en nackdel gentemot vuxna brottsoffer.

Få kammare anlitar barnpsykologisk/-psykiatrisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättningar ska förhöras. Två av 32 kammare (6 procent) uppger att de alltid anlitar expertis. Detta är anmärkningsvärt eftersom tillgång till den kompetens som dessa yrkesgrupper besitter borde kunna höja bevisvärdet på förhöret avsevärt. Flera kammare uppger att de saknar rutiner och former för samverkan. Det är inte tillfredsställande att hinder för att anlita all nödvändig expertis finns i utredningar om vålds- och sexualbrott mot barn.

Barnombudsmannen anser att en av de grundläggande förutsättningarna – kanske till och med den viktigaste – för att kunna öka rättssäkerheten för barn som brottsoffer är att de som handskas med förundersökningarna har utbildning och kunskap om barnets rättigheter. Vid nästan en tredjedel av kamrarna har inte alla åklagare som handlägger dessa ärenden särskild utbildning för det.

Barnombudsmannen anser också att det är av vikt att alla miljöer så långt det är möjligt anpassas utifrån barnets förutsättningar. Vår granskning från 2011 visade att bara en dryg tredjedel av kamrarna då hade barnanpassade förhörsrum, väntrum och separata lokaler för förhör av barn.

Analysen av enkätresultaten ledde fram till ett antal förslag från Barnombudsmannen. I vår rapport föreslog vi att regeringen borde initiera en utredning angående möjligheten att lagstifta om:

• Att en åklagare alltid ska närvara via medhörning vid barnförhör.
• En tidsgräns för hur lång tid som får förflyta efter det att förundersökningen har påbörjats eller övertagits av åklagare och det första förhöret med barnet.
• Att alltid höra den som är skäligen misstänkt i dessa ärenden innan en förundersökning läggs ner. Att den misstänktes försvarare ska ha möjlighet att närvara genom medhörning vid åtminstone ett  av barnförhören och därmed få möjlighet att ställa de frågor som barnets berättelse ger upphov till. Regeringen bör utreda vilka hinder som finns för att få till stånd närvaro av försvaret via medhörning och hur dessa hinder kan överkommas, utan att processen fördröjs.
• En informationsskyldighet för åklagare vid beslut om att lägga ner en förundersökning eller att inte väcka åtal i ett ärende som rör misstänkta vålds- och sexualbrott mot barn i nära relationer.
• Att anlita barnpsykologisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättning ska höras.

Den rapport från Bris och Tryggare Sverige som presenteras på DN debatt i dag visar att rättssäkerheten för brottsutsatta barn fortfarande lämnar mycket att önska. Nu behövs skarpa åtgärder och tydliga prioriteringar. 

Vilken rätt har ett syskon?

I dag sänder Tendens i P1 ett program som handlar om omhändertagna barn och hur svårt det kan kännas när syskon förlorar kontakten med varandra. I det inslag som också delvis sändes i P1 morgon  berättar en flicka som är kvar hos sina biologiska föräldrar om den stora saknad hon känner efter sina mindre syskon. Syskon som hon tagit mycket ansvar för och nu känner stor oro för.

Det är ett starkt inslag och som barnombudsman känner jag igen den förtvivlan flickan förmedlar från flera av våra möten med barn i samhällsvård. Många barn önskar mer kontakt med sina syskon och de betonar hur viktigt de tycker att det är att syskon placeras tillsammans. Går inte det så önskar man få bättre stöd att hålla en bra kontakt. En pojke vi träffat, Marcus, berättar hur han och syskonen placerades på olika ställen och hur det har gjort att syskonen i dag inte känner varandra: ”min familj består av mina vänner bara (…) Om man ska placera så placera syskonen tillsammans för då har man i alla fall familjen kvar… även om man inte har sina föräldrar så har man fortfarande sina syskon.”

Självklart kan barn känna olika. Vi har också mött barn som inte önskar någon kontakt alls med sin biologiska familj, inte heller med syskonen. Men den forskning som finns visar att många barn, precis som Marcus, skulle önska mer kontakt än nu. Enligt svaren i forskningsprojektet Välfärd i samhällsvården? (Marie Sallnäs et al) så önskar mer än hälften av de placerade barnen mer kontakt med sina syskon. I tidningen Socionomen 6/2009 sammanfattar Marie Sallnäs och Tommy Lundström att det är ”anmärkningsvärt många som inte är nöjda med sina syskonkontakter”.

För många barn vi har mött är en bättre kontakt med syskon deras absolut viktigaste önskemål. Men vilken rätt har då barnen till detta? Med utgångspunkt i barnets bästa har föräldrar och vårdnadshavare rätt till umgänge, enligt lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Någon motsvarande rätt finns inte för syskon, även om Socialstyrelsens handbok lyfter fram att ”möjligheten att skapa och bevara kontakter mellan det placerade barnet och föräldrar, syskon och andra närstående är en prioriterad uppgift för socialtjänsten.”

Berättelser från barn och unga och den forskning som finns tyder dock på att verkligheten ofta skiljer sig från ”den prioriterade uppgift” som återges i handboken. LVU är inte någon rättighetslag ur ett barns perspektiv. Och eftersom syskon inte har formell rätt till umgänge så behöver inte heller inskränkningar i detta umgänge tydligt motiveras. Avsaknad av stöd till umgänge eller beslut om att hindra umgänge mellan syskon kan inte heller prövas.

Barnombudsmannens uppdrag är att lyssna på barn samt att bevaka och driva på att barnkonventionen genomförs. Både de brister som barnen själva har lyft fram i våra möten och de rättigheter som barnkonventionen ger barn i samhällsvård visar att Sverige har en hemläxa att göra på detta område.

När samhället tar över ansvaret för ett barn följer omfattande skyldigheter. Staten är enligt barnkonventionen skyldig att ge placerade barn särskilt skydd och stöd. Barnkonventionen är också tydlig med att barn har rätt att behålla sin identitet och sina släktförhållanden. När ett barn separeras från sin biologiska familj måste samhället försäkra att barnet behåller kopplingen och relationerna till föräldrar, syskon, släkt och andra närstående personer, såvida det inte står i kontrast till barnets intressen. (Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 om barnets bästa). Tolkningar av begreppet barnets bästa får, enligt FN:s barnrättskommitté, heller aldrig gå före eller åsidosätta barnets rätt att bli hörd eller några andra rättigheter i barnkonventionen.

Barnombudsmannen påpekade i våra årsrapporter om den sociala barnavården (2010 och 2011) att LVU behöver ses över ur ett barnrättsperspektiv. Regeringen tog intryck och en sådan översyn pågår just nu inom ramen för utredningen om tvångsvård. Det är min förhoppning att utredningen lägger förslag som även tydliggör barns rätt till syskonkontakter.

Men det räcker inte med en tydligare lag. Det krävs också mer kunskap. Det är anmärkningsvärt att det i Sverige saknas kunskap om hur vanlig syskonsplittring är och orsakerna för detta. Betydligt mer måste också göras för att rekrytera, utbilda och stödja familjehem. Staten måste också ta tydligt ansvar för att följa upp hur kommunerna sköter tillsynen av familjehem. Så sent som i februari i år konstaterade utredningen om tvångsvård i sitt delbetänkande att den statliga tillsynen i denna del är eftersatt.

Att inte frågan om syskonsplittring rönt större uppmärksamhet genom åren är en skrämmande tydlig illustration på att barns egna röster vägt lätt i debatten om den sociala barnavården. Det måste det bli ändring på. I april i år presenterade vi en rapport där familjehemsplacerade barn berättade om vilka frågor de vill ha och hur de vill komma till tals. Läsmer här!

Skolbarn ska inte påtvingas hets mot folkgrupp

Är det rimligt att judiska barn ska behöva försvara sitt människovärde, sin självaste existensrätt, inför nazister i skolan?

Den frågan diskuteras nu på fullt allvar eftersom ett nazistiskt parti är invalt i kommunfullmäktige i en kommun. Skolverket tolkar med stöd av JO lagstiftningen som att skolan har att välja på att antingen släppa in alla partier eller inget parti alls. Om ett parti begår brott i skolan så får detta anmälas i efterhand. Pågår kränkningar så kan lektionen avbrytas.

Skolverket tolkar med största sannolikhet lagstiftningen korrekt. Men är i så fall den nuvarande lagstiftningen rimlig? Som barn kan du inte välja om du ska gå i skolan. Det råder skolplikt.  Om skolan som en del av samhällskunskapsundervisningen låter de politiska partierna presentera sig så är det därför en obligatorisk del av undervisningen som du som barn måste ta del av.  Det är en viktig del av demokratisk fostran att i skolan få lära sig om det demokratiska systemet och att det finns partier med olika åsikter. Frågan här handlar om det finns en gräns för vad man som barn ska behöva utstå i sin egen skola?

Att dra den gränsen är inte alltid lätt, men för mig som barnombudsman är gränsen definitivt passerad om barn tvingas till lektioner där det finns en uppenbar risk för att de kan utsättas för brottsliga handlingar. Det räcker inte att enbart agera i efterhand när skolbarn redan har utsatts för olagliga kränkningar. Jag håller med skolchefen i Grästorp som argumenterar för att skolan har ett ansvar för alla barns trygghet. Artikel 29 i Barnkonventionen betonar särskilt att barnets utbildning syftar till att utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna samt att rasism och främlingsfientlighet aktivt ska motverkas. Skolmiljön ska återspegla detta och får inte tillåta exkluderande beteenden, enligt FN:s barnrättskommitté.

Enligt min mening bör lagstiftningen därför ses över så att skolan har möjlighet att neka tillträde till partiföreträdare där det finns skäl att misstänka att personen kan begå denna typ av brottsliga handlingar i skolan. Ett nazistiskt parti med ett program som förnekar demokratin och allas lika värde och som har företrädare som har dömts för allvarliga brott riktade mot minoriteter och oliktänkande måste kunna stängas ute från den obligatoriska skolundervisningen utan att det samtidigt innebär att alla demokratiska partier också ska portas.