I morgon, den 1 juli, börjar den nya lagstiftningen mot tvångsäktenskap att gälla. På några viktiga punkter stärks skyddet för barn. Den nya lagstiftningen går dock dessvärre inte lika långt som utredningen då det inte införs en tydlig reglering mot barnäktenskapsbrott. Istället införs en regel som är likalydande för barn som vuxna om äktenskapstvång. Det gör skyddet för svagt för barn eftersom påtryckningar av vuxna som exempelvis tjat eller övertalningskampanjer inte blir straffbart. För att fällas för brottet äktenskapstvång krävs att barnet uttryckligen motsatt sig äktenskap eller att det förekommit ett tvång som inte enbart handlar om tjat eller övertalning.
Barnäktenskap strider mot barnets rättigheter i
barnkonventionen. Artikel 16 i barnkonventionen ger skydd mot godtyckliga eller
olagliga ingripanden i barnets familjeliv. Barn har rätt att få vara barn tills
de är 18 år. Barnrättskommittén rekommenderar starkt att konventionsstaterna
granskar och vid behov ändrar sin lagstiftning och praxis för att öka
minimiåldern för äktenskap, med och utan föräldrars, tillåtelse, till 18 år.
Sverige har tidigare fått kritik av FN:s barnrättskommitté
för att skyddet för barn är för svagt. Det har funnits luckor i den svenska
lagstiftningen. Enligt en undersökning från tidigare Ungdomsstyrelsen
uppskattades ca 70 000 unga, varav flertalet är unga kvinnor, ha ett
begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och val av partner.
Som barnombudsman välkomnar jag de skärpningar som nu
genomförs, även om de är otillräckliga. Barn ska inte längre kunna få dispens
för att gifta sig. Möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsas. En
ny brottrubricering äktenskapstvång införs också. Det innebär att det blir
straffsanktionerat om någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt
belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande
förbindelse.
Som jag nämnde inledningsvis är jag dock bekymrad över att
utredarens förslag om att ge barn starkare skydd mot att ingå äktenskap än
vuxna inte införs. I propositionen är huvudargumentet emot förslaget om att
införa ett barnäktenskapsbrott att det ändå i praktiken nästan alltid handlar
om tvång som därmed täcks av brottet äktenskapstvång. Det innebär att det
fortfarande inte går att fälla någon som tar initiativ till eller anordnar
barnäktenskap om barnet ”frivilligt” går med på detta och påtryckningarna på
barnet handlar om ”tjat eller övertalningskampanjer”. Det är otillräckligt,
menar jag. Det är också sannolikt att denna kvarstående lucka i lagstiftningen
gör det svårt att bevisa att det handlat
om mer ingripande tvång – äktenskapstvång - eftersom det kräver att det utsatta
barnet i praktiken måste vittna om att nära anhöriga utsatt barnet för tvång.
Utredningens förslag om barnäktenskapsbrott innebar också
att personer som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap skulle kunna
fällas för detta. Med den reglering som gäller från och med imorgon kan en
person som anordnat ett barnäktenskap där barnet deltar ”frivilligt”inte dömas
till ansvar. För att förbygga och stävja barnäktenskap måste staten tydligt
markera att det inte är acceptabelt att ta initiativ till eller anordna
äktenskap för barn.
I vår tilläggsrapport till FN:s barnrättskommitté som
ligger till grund för den kommande granskningen av Sverige har vi välkomnat den
skärpta lagstiftningen men också påpekat den lucka i barns skydd som dessvärre kvarstår.
