I dag inleder Aftonbladet en artikelserie om de 179 barn som förlorade sin mamma i ett
mord under 2000-talet – oftast var mördaren deras egen pappa. De
barn som har drabbats får komma till tals i intervjuer, filmer och i chatt. Det är
en viktig granskning och den visar på skrämmande brister.
I en chatt på Aftonbladet berättar en flicka som var 14 år när hennes pappa dödade mamma om hur hon
tycker att det borde vara:
1. Att det ska räcka med ett rop på hjälp från kvinnor och barn för att de ska få hjälp.
2. Att skolan blir mer uppmärksamma på hur barn mår, hur de har det hemma - för många barn vågar inte berätta.
3. Att myndigheter skärper till sig så att det aldrig någonsin läcker ut information om kvinnor som gömmer sig med sina barn.
Råden känns igen i varje punkt från det barn och unga
berättade när Barnombudsmannen ifjol lyssnade på våldsutsatta barn och
ungdomar. Rapporten till regeringen fick namnet Signaler eftersom barnen på flera olika sätt signalerar att det förekommer våld hemma och att de och deras
familjer behöver stöd. Men barnen var oerhört besvikna över att vuxna i
allmänhet och ansvariga myndigheter i synnerhet inte hör eller vill höra
barnens signaler. Barnen var också tydliga med att skola, vård och socialtjänst
måste bli oerhört mycket bättre på att se de barn det handlar om och lyssna på
riktigt.
I en särskild fördjupning talade vi med våldsutsatta barn
som fått skyddade personuppgifter. I rapporten Oskyddad berättar barnen om den
otrygghet de känner och att de upplever att myndigheter slarvar med det skydd de
och deras förälder har rätt till.
Den bild som tecknades i Barnombudsmannens rapporter
Signaler och Oskyddad bekräftas dessvärre i Aftonbladets granskning. Det är
slående hur lätt barnrättsperspektivet väger i jämförelse med föräldrarätten. Aftonbladets
fördjupade granskning visar att de pappor som dödat barnens mammor i 4 av 10
fall – trots det enorma lidande han åsamkat barnen – har kvar vårdnaden.
Barnombudsmannen har lyssnat på barn där den förälder som
har dödat har inflytande över var barnet ska växa upp, vilken förskola eller
skola barnet ska gå i. Vårdnadshavaren kan också hindra stöd och behandling. Det
är naturligtvis djupt orättvist och kränkande.
Socialnämnden har möjlighet att väcka talan i domstol och
få vårdnadsfrågan prövad. Det är uppenbart att detta inte fungerar som det är
tänkt. Barnets rättigheter måste i sådana här fall gå före den biologiska
förälderns. När en förälder har dödat den andra vårdnadshavaren så måste frågan
om vårdnad alltid prövas.
