Det är oroväckande. Vi vet att barn på
flykt är mycket sårbara för både människohandel och att bli föremål för tvångsäktenskap.
Myndigheternas skydd mot detta får inte bara vara juridiskt. Skyddet måste
också ha betydelse för barn i praktiken. Då kan inte myndigheterna förvänta sig
att ett barn direkt efter ankomst till Sverige ska berätta för svenska myndigheter om barnet har blivit
bortgift och hur barnet ser på sin situation. Då måste skyddsperspektivet vara
i fokus och barnet ska inte placeras tillsammans med den vuxne i
ankomstboendet.
En invändning har handlat om de få exceptionella fall där ett
barn i ett barnäktenskap i sin tur har ett barn med en vuxen. Ska man även då
agera? Ja, jag tycker att det är viktigt att även i dessa fall utgå från ett tydligt skyddsperspektiv och svensk lag som
inte tillåter barnäktenskap. Självklart måste i dessa fall föräldrarnas kontakt
med barnet i så fall lösas utifrån en bedömning av vad som då blir det lilla
barnets bästa i varje given situation, oavsett om det handlar om vem barnet ska
placeras hos eller hur kontakterna med båda föräldrar ska se ut.
Det är viktigt att vara tydlig med att barnäktenskap
strider mot barnets rättigheter i barnkonventionen. Artikel 16 i barnkonventionen
ger skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i barnets familjeliv. Barn
har rätt att få vara barn tills de är 18 år. Barnrättskommittén rekommenderar
starkt att konventionsstaterna granskar och vid behov ändrar sin lagstiftning
och praxis för att öka minimiåldern för äktenskap, med och utan föräldrars,
tillåtelse, till 18 år.
Sverige har tidigare fått kritik av FN:s
barnrättskommitté för att skyddet för barn är för svagt. Det har funnits luckor
i den svenska lagstiftningen. Enligt en undersökning från tidigare
Ungdomsstyrelsen uppskattades ca 70 000 unga, varav flertalet är unga
kvinnor, ha ett begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och val
av partner.
Den 1 juli 2014 började en ny
lagstiftning mot tvångsäktenskap att gälla. Som barnombudsman välkomnade jag de
skärpningar som genomförts, även om de är otillräckliga. Barn kan inte längre få
dispens för att gifta sig. Möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap
begränsades. En ny brottrubricering äktenskapstvång infördes också. Det är
straffsanktionerat om någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt
belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande
förbindelse.
Jag är dock fortfarande kritisk mot att
utredarens förslag om att ge barn starkare skydd mot att ingå äktenskap än vuxna
inte infördes. I propositionen var huvudargumentet emot förslaget om att införa
ett barnäktenskapsbrott att det ändå i praktiken nästan alltid handlar om tvång
som därmed täcks av brottet äktenskapstvång. Det innebär dock att det
fortfarande inte går att fälla någon som tar initiativ till eller anordnar
barnäktenskap om barnet ”frivilligt” går med på detta och påtryckningarna på
barnet handlar om ”tjat eller övertalningskampanjer”. Det är otillräckligt,
menar jag. Det är också sannolikt att denna kvarstående lucka i lagstiftningen
gör det svårt att bevisa att det handlat om mer ingripande tvång –
äktenskapstvång - eftersom det kräver att det utsatta barnet i praktiken måste
vittna om att nära anhöriga utsatt barnet för tvång. Utredningens förslag om barnäktenskapsbrott innebar också att personer som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap skulle kunna fällas för detta. Med den reglering som gäller från och med 2014 kan en person som anordnat ett barnäktenskap där barnet deltar ”frivilligt” inte dömas till ansvar. För att förbygga och stävja barnäktenskap måste staten tydligare markera att det inte är acceptabelt att ta initiativ till eller anordna äktenskap för barn.
Luckan i lagstiftningen behöver täppas till, men ännu viktigare är att
kommunerna ger barn skydd i praktiken.
Här finns uppenbarligen mer att göra.
