Barn i media - tar branschen ansvar?

För drygt ett år sedan skrev jag på DN debatt om medieföretagens ansvar för barnets bästa när barn medverkar i media. Bakgrunden var min oro för att barn exploateras i sk reality-program. Min slutsats då som nu är att branschen måste ta ett eget ansvar. Ett sätt att visa detta ansvar är att branschen låter uppdatera de etiska reglerna för press, radio och tv så att barn får ett starkare skydd. Ytterst handlar det dock alltid om vilket omdöme som journalister, produktionsbolag och ansvariga utgivare visar.

DN debatt om barn i media

Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.

Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.

Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från

"fundamentala barnpsykologiska principer när barn och unga medverkar i TV-program".

Som en följd överväger den brittiska regeringen därför att skärpa lagstiftningen för barns medverkan i media vilket i så fall skulle få konsekvenser även för svenska tv-kanaler som har Storbritannien som sin bas.

Skärpt lagstiftning i Storbritannien?

Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.

Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.

Flyktingbarnen och nån-annan-ismen

Flera hundratals ensamkommande asylsökande barn väntar i veckor och månader på att få en kommunplats. Sverige lever inte upp till barnkonventionen. Som barnombudsman har jag varit mycket kritisk mot att Migrationsverket och Sveriges kommuner bollar ansvaret för barnens situation mellan sig. Situationen är oacceptabel och nu krävs att både myndigheter och kommuner förmår ta ansvar.

För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.

Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!

Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.

Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.

Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.

Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.

Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:

"För att alla ensamkommande barn och ungdomar i Omars situation skall få ett värdigt mottagande bör regeringen skyndsamt tillsätta den utredning som man signalerat är på väg och som innebär en översyn av hela mottagningssystemet".

En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!

I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.

Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.

Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.