Barn i media - tar branschen ansvar?

För drygt ett år sedan skrev jag på DN debatt om medieföretagens ansvar för barnets bästa när barn medverkar i media. Bakgrunden var min oro för att barn exploateras i sk reality-program. Min slutsats då som nu är att branschen måste ta ett eget ansvar. Ett sätt att visa detta ansvar är att branschen låter uppdatera de etiska reglerna för press, radio och tv så att barn får ett starkare skydd. Ytterst handlar det dock alltid om vilket omdöme som journalister, produktionsbolag och ansvariga utgivare visar.

DN debatt om barn i media

Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.

Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.

Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från

"fundamentala barnpsykologiska principer när barn och unga medverkar i TV-program".

Som en följd överväger den brittiska regeringen därför att skärpa lagstiftningen för barns medverkan i media vilket i så fall skulle få konsekvenser även för svenska tv-kanaler som har Storbritannien som sin bas.

Skärpt lagstiftning i Storbritannien?

Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.

Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.

Media diskuterade barn i media

För ganska exakt ett år sedan kritiserade jag och flera barnrättsexperter utvecklingen där barn i kris exponerades i reality-program. Exempel på detta kunde också hämtas från inslag i SVTs serie Ett fall för Louise. Kritiken ledde till ett möte med Sveriges Television där vi enades om att vi tillsammans lite längre fram i tiden borde bjuda in till en workshop om barn i media.

I dag ägde så till sist workshopen rum i SVTs lokaler. Sveriges Television, Utbildningsradion och Barnombudsmannen stod som inbjudare. Deltagarna kom från produktionsbolag, SVTs och URs redaktioner samt från barnrättsorganisationer och myndigheter som Medierådet och Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i reella program och dilemman som deltagarna därefter resonerade om. Det fanns sällan några självklara svar. I vågskålen fanns båda de centrala perspektiven i barnkonventionen: barnets rätt att komma till tals och barnets rätt till skydd. Eller som någon så klokt sa; barnet har rätt att nyttja media, men media har inte rätt att utnyttja barnet.

Principerna kan låta lätta, men de måste alltid tolkas. Ett barn som upplevt mobbning och vill berätta óm sin ilska över hur skolans ledning svikit. När och under vilka villkor är det rätt att göra ett program om detta? Vilka kan konsekvenserna bli om barn i sådana situationer aldrig får komma till tals i media? Vilka blir konsekvenserna i det enskilda fallet om barnet, trots att det är anonymt, identifieras av mobbarna?

Deltagarna - de flesta från erfarna barn- och ungdomsredaktioner - hade kloka och eftertänksamma svar. De gör ett viktigt jobb för att synliggöra barns livsvillkor och ägnar stor kraft åt att detta ska ske på ett tryggt sätt för de medverkande barnen. Runt bordet efterlyste vi dock deltagare från andra redaktioner. Hur synliggörs barn exempelvis i nyhetsreportagen? Skolfrågorna var exempelvis i fokus i de två senaste valrörelserna, men hur ofta fick barn och unga komma till tals om hur de upplever situationen i skolan? Vad vill de ge för råd till makthavarna?

Tanken med workshopen var att möjligöra diskussionen, inte att formulera tydliga slutsatser. Men några sådana kan ändå dras, tycker i alla fall jag. En slutsats är att ett nytt medíelandskap med sociala medier kräver ännu mer av eftertanke. Känsligt material kan plötsligt klippas, spridas óch användas av personer som är ute efter att skada ett barn som medverkat i ett program. På workshopen berättades också om sådana konkreta exempel.

En annan slutsats är att det aldrig räcker att prata om slutprodukten, dvs´hur programmet blev där barnet medverkar. Frågor måste också ställas om hur själva programmet spelades in, dvs själva förutsättningarna för barnets medverkan. Vad vet barnet om sammanhanget? Bakgrunden? Riskerna? Sina rättigheter? Det är svårt för vem som helst att överblicka framförallt tv-mediets enorma genomslagskraft.

Workshopen avslutades i konsensus: vi ser gärna att dialogen upprepas.

Barn i media

På förmiddagen träffade jag den sammanslagna redaktionen hos UR för barn och ungdom. Jag var inbjuden för att diskutera barn i media. Mötet inleddes med mediaklipp från bl a Ett fall för Louise men även nannyprogram.

Det blev en bra diskussion. Jag förde fram barnkonventionens dubbla utgångspunkter - barnets rätt till skydd men samtidigt också barnets rätt att komma till tals och ses som en egen aktör. Media måste klara båda dessa utmaningar. Yttrandefriheten gäller också barn och unga. Samtidigt är barn ofta i en beroendeställning till vuxna och vid publiceringsbeslut måste media klara av att ta ställning till om detta är till barnets bästa eller om det kan få negativa följder för barnet. Allmänintresset att lära sig om föräldraskap kan exempelvis aldrig tillåtas väga tyngre än omsorgen om det enskilda barn som man - i värsta fall - tänkt illustrera problematiken med.

Ironiskt nog är det knappast de nyhetsredaktioner som bjuder in barnombudsmannen som har störst behov av att fördjupa den interna etiska diskussionen kring vad barnets rättigheter ska betyda i praktiken. I diskussionen fördes fram många kloka exempel på hur medarbetare inom UR har hanterat dilemman kring barn och publicering i media. Det är precis den här typen av överväganden och idéutbyte som journalistiken behöver mer av och det är det jag vill uppmuntra när jag har tagit upp med journalistförbundet om inte de etiska riktlinjerna för Sveriges journalister behöver moderniseras för att ge tydligare vägledning om barn i media.

Diskussionen om barn i media kommer att fortsätta under våren!