Skuggor och Ljus i Vallentuna

Just nu visar Upplandsmuséet utställningen Skuggor och Ljus
om händelser i Uppsala under en mörk period i mänsklighetens historia.
Besökarna får höra om det rasbiologiska institutet och det famösa Bollhusmötet 1939 där en majoritet studenter motsatte sig "judeimporten", dvs att tio judiska läkare skulle få en fristad i Sverige.

Men muséet visar också en annan sida: den ljusa. I början av krigsåret 1939 kom 500 judiska ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det var svårt att hitta hem som ville ta emot barnen, allra svårast för pojkarna. Det fick professor Hugo Valentin att ta initiativ till det judiska pojkhemmet i Uppsala. Han och andra Uppsala-bor engagerade sig för ett gott mottagande av de asylsökande pojkarna.

I dag flyr ensamkommande barn och ungdomar från konflikthärdar som den i Afghanistan. Sverige har förbundit sig att ge asylsökande en rättssäker asylprövning och ett gott mottagande. Trots det väntar över 300 barn och ungdomar på en kommunplats.

I Dagens Nyheter i dag läser jag att det finns kommuninvånare i Vallentuna som frågar om barn kan skickas tillbaka om de visar sig ha en psykiatrisk diagnos. Någon annan undrar om barnen har hälsoundersökts innan de ska placeras i villaområdet. En tredje funderar över värdet på husen. Dessa kommentarer fälls alltså efter att boendet vid två tillfällen har vandaliserats sönder och samman.

Historien lär oss att det inte är människor annorlunda än oss själva som i vardagen, i det banala, genom sina handlingar, eller icke-handlingar, gör ondskan möjlig. Men historien lär oss också att vi människor alltid har ett val.

Det var säkert viktigt med gårdagens informationsmöte i Vallentuna. Ett besök på Upplandsmuséet rekommenderas också.

Flyktingbarnen och nån-annan-ismen

Flera hundratals ensamkommande asylsökande barn väntar i veckor och månader på att få en kommunplats. Sverige lever inte upp till barnkonventionen. Som barnombudsman har jag varit mycket kritisk mot att Migrationsverket och Sveriges kommuner bollar ansvaret för barnens situation mellan sig. Situationen är oacceptabel och nu krävs att både myndigheter och kommuner förmår ta ansvar.

För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.

Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!

Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.

Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.

Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.

Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.

Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:

"För att alla ensamkommande barn och ungdomar i Omars situation skall få ett värdigt mottagande bör regeringen skyndsamt tillsätta den utredning som man signalerat är på väg och som innebär en översyn av hela mottagningssystemet".

En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!

I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.

Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.

Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.

Sverige bestämmer, enligt Malmström

Det har hävdats att Sverige inte har något annat val än att överföra ensamkommande asylsökande barn till Malta. Barnombudsmannen har avvisat den strikta tolkningen av Dublinförordningen och nu ger Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för migrationsfrågor, ett tydligt besked i SVTs Sydnytt.

Malmström påpekar att Malta bryter mot flera internationella överenskommelser om hur man ska ta hand om asylsökande. Enligt Malmström kan Sverige stoppa överföringarna till Malta: "det står varje land fritt att bestämma själv, i synnerhet när det handlar om barn kan man töja på reglerna."

Se inslaget

Jag har skrivit ett brev till Migrationsverkets generaldirektör och bett verket på plats undersöka mottagarförhållandena för ensamkommande asylsökande barn. Bryter Malta mot internationella konventioner måste överföringarna av ensamkommande asylsökande barn stoppas. Precis som tidigare har skett till Grekland.

I väntan

Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.

I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.

Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.

Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!