Kvinnlig könsstympning har varit förbjudet i svensk lagstiftning
sedan 1982. Sedan lagen skärptes 1999 så kan en person som bor i Sverige dömas
för brott mot lagen, även om könsstympningen har utförts utomlands.
Lagen är tydlig, men det har länge stått klart att det
funnits allvarliga brister i tillämpningen. På papperet har barn haft ett
starkt skydd, men i verkligheten har dessa barn varit osynliga och bortglömda.
Enbart två personer har dömts för brottet på 32 år. Insatserna för att upptäcka
barn i riskzon har varit bristfälliga, likaså åtgärderna för att ge barn som
redan blivit utsatta stöd.
Nu förs åter en intensiv debatt i frågan efter att ett
60-tal könsstympade flickor har upptäckts i Norrköping. Det är välkommet, men
vi måste göra allt för att undvika att insatserna blir kortlivade projekt denna
gång.
Barnombudsmannen samlade 2001 flera myndigheter,
frivilligorganisationer och vårdföreträdare till ett rundabordssamtal om
könsstympning. Vårt initiativ bidrog till att regeringen tog initiativ till ett
projekt som startade 2003 och som resulterade i en nationell handlingsplan mot
könsstympning. Trots dessa insatser uppmärksammas nu brister i kunskap och rutiner hos centrala verksamheter. Det påminner om hur diskussionen fördes för mer
än tio år sedan.
Den stora skillnaden mot tidigare är att ingen i dag egentligen
med fog kan påstå att kunskap saknas. Den finns att ta del av för alla som
önskar. Vi har de fakta vi behöver för att agera. Det som brister är snarare modet
att ta upp ett känsligt ämne samt tydliga rutiner som i praktiken kan göra
skillnad i barns verklighet. Särskilt viktigt är det att detta kommer på plats
i vården, skolan och rättsväsendet.
Personal på mödra- och barnavårdscentraler, barnsjukhus och
ungdomsmottagningar måste ha kunskap om vad de i sitt arbete kan göra för att
upptäcka och stödja redan könsstympade flickor och de måste våga fråga. Personalen
måste också leva upp till de krav som anmälningsplikten ställer.
Skolan och inte minst elevhälsovården är oerhört viktig. I
Norrköping var det i samtal med barn om deras rättigheter i barnkonventionen
som frågan om rätten till kroppslig integritet kom upp. I det sammanhanget
väcktes också diskussionen om könsstympning i ett naturligt sammanhang. Trots
att skollagen ställer krav på att barn ska få kunskap om sina rättigheter så
berättar många barn i svåra situationer för oss att de aldrig har fått denna
kunskap, än mindre fått diskutera vad det kan innebär för dem själva. I den meningen är inte barn som utsatts för, eller riskerar att utsättas för, könsstympning unika. Denna brist på dialog om rättigheter drabbar också barn som på annat sätt blivit utsatta för våld, övergrepp eller omsorgssvikt. Genom att
veta om sina rättigheter och var hjälp finns att få ges barn redskap att ställa krav på att rättigheterna
efterlevs och de får möjlighet att berätta om sin situation.
Som barnombudsman är jag också bekymrad över att få har
dömts i Sverige för att ha utfört eller låtit få utfört en stympning av barn.
Erfarenheter från Frankrike visar att domar kan ha effekt. Där ledde publicitet
i medierna till att tabut kring att diskutera sedvänjor som stympar flickors
kroppar bröts. Det öppnade för fler att ta avstånd öppet och föräldrar som inte
ville att deras barn skulle utsättas kunde använda hotet om rättslig påföljd som
argument mot sedvänjan.
Barnkonventionen är tydlig med att alla effektiva och
lämpliga åtgärder ska vidtas för att avskaffa traditionella sedvänjor som är
skadliga för barns hälsa. Betydligt mer måste göras om dessa ord ska bli
verklighet.
