I dag sänder Tendens i P1 ett program som handlar om
omhändertagna barn och hur svårt det kan kännas när syskon förlorar kontakten
med varandra. I det inslag som också delvis sändes i P1 morgon berättar en
flicka som är kvar hos sina biologiska föräldrar om den stora saknad hon känner
efter sina mindre syskon. Syskon som hon tagit mycket ansvar för och nu känner
stor oro för.
Det är ett starkt inslag och som barnombudsman känner jag igen
den förtvivlan flickan förmedlar från flera av våra möten med barn i
samhällsvård. Många barn önskar mer kontakt med sina syskon och de betonar hur
viktigt de tycker att det är att syskon placeras tillsammans. Går inte det så önskar
man få bättre stöd att hålla en bra kontakt. En pojke vi träffat, Marcus,
berättar hur han och syskonen placerades på olika ställen och hur det har gjort
att syskonen i dag inte känner varandra: ”min familj består av mina vänner bara
(…) Om man ska placera så placera syskonen tillsammans för då har man i alla
fall familjen kvar… även om man inte har sina föräldrar så har man fortfarande
sina syskon.”
Självklart kan barn känna olika. Vi har också mött barn som
inte önskar någon kontakt alls med sin biologiska familj, inte heller med
syskonen. Men den forskning som finns visar att många barn, precis som Marcus, skulle
önska mer kontakt än nu. Enligt svaren i forskningsprojektet Välfärd i samhällsvården? (Marie Sallnäs
et al) så önskar mer än hälften av de placerade barnen mer kontakt med sina
syskon. I tidningen Socionomen 6/2009 sammanfattar Marie Sallnäs och Tommy
Lundström att det är ”anmärkningsvärt många som inte är nöjda med sina
syskonkontakter”.
För många barn vi har mött är en bättre kontakt med syskon
deras absolut viktigaste önskemål. Men vilken rätt har då barnen till detta? Med
utgångspunkt i barnets bästa har föräldrar
och vårdnadshavare rätt till umgänge, enligt lag med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). Någon motsvarande rätt finns inte för syskon, även om
Socialstyrelsens handbok lyfter fram att ”möjligheten att skapa och bevara kontakter
mellan det placerade barnet och föräldrar, syskon och andra närstående är en
prioriterad uppgift för socialtjänsten.”
Berättelser från barn och unga och den forskning som finns
tyder dock på att verkligheten ofta skiljer sig från ”den prioriterade uppgift”
som återges i handboken. LVU är inte någon rättighetslag ur ett barns
perspektiv. Och eftersom syskon inte har formell rätt till umgänge så behöver
inte heller inskränkningar i detta umgänge tydligt motiveras. Avsaknad av stöd
till umgänge eller beslut om att hindra umgänge mellan syskon kan inte heller
prövas.
Barnombudsmannens uppdrag är att lyssna på barn samt att
bevaka och driva på att barnkonventionen genomförs. Både de brister som barnen
själva har lyft fram i våra möten och de rättigheter som barnkonventionen ger
barn i samhällsvård visar att Sverige har en hemläxa att göra på detta område.
När samhället tar över ansvaret för ett barn följer
omfattande skyldigheter. Staten är enligt barnkonventionen skyldig att ge placerade
barn särskilt skydd och stöd. Barnkonventionen är också tydlig med att barn har
rätt att behålla sin identitet och sina släktförhållanden. När ett barn
separeras från sin biologiska familj måste samhället försäkra att barnet
behåller kopplingen och relationerna till föräldrar, syskon, släkt och andra
närstående personer, såvida det inte står i kontrast till barnets intressen.
(Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 om barnets bästa). Tolkningar av
begreppet barnets bästa får, enligt FN:s barnrättskommitté, heller aldrig gå
före eller åsidosätta barnets rätt att bli hörd eller några andra rättigheter i
barnkonventionen.
Barnombudsmannen påpekade i våra årsrapporter om den sociala
barnavården (2010 och 2011) att LVU behöver ses över ur ett barnrättsperspektiv.
Regeringen tog intryck och en sådan översyn pågår just nu inom ramen för
utredningen om tvångsvård. Det är min förhoppning att utredningen lägger
förslag som även tydliggör barns rätt till syskonkontakter.
Men det räcker inte med en tydligare lag. Det krävs också
mer kunskap. Det är anmärkningsvärt att det i Sverige saknas kunskap om hur
vanlig syskonsplittring är och orsakerna för detta. Betydligt mer måste också
göras för att rekrytera, utbilda och stödja familjehem. Staten måste också ta
tydligt ansvar för att följa upp hur kommunerna sköter tillsynen av familjehem.
Så sent som i februari i år konstaterade utredningen om tvångsvård i sitt
delbetänkande att den statliga tillsynen i denna del är eftersatt.
Att inte frågan om syskonsplittring rönt större
uppmärksamhet genom åren är en skrämmande tydlig illustration på att barns egna
röster vägt lätt i debatten om den sociala barnavården. Det måste det bli
ändring på. I april i år presenterade vi en rapport där familjehemsplacerade
barn berättade om vilka frågor de vill ha och hur de vill komma till tals. Läsmer här!
