Som barnombudsman tycker jag att det är viktigt att bland annat Socialstyrelsen får möjlighet att polisanmäla misstänkta tjänstefel om socialtjänsten visar upprepad underlåtenhet att agera till barns skydd.
Socialstyrelsen riktade i går kritik mot Mjölby kommun för att inte ha utrett sjukvårdens misstankar om misshandel av en tvååring. Barnet avled senare. Socialstyrelsen ser allvarligt på omsorgs- och socialnämndens passivitet och kommer nu att granska hur nämnden handlägger anmälningar.
Enligt pressmeddelandet från Socialstyrelsen kom ett barn i tvåårsåldern till akutmottagningen på Universitetssjukhuset med en splittrad fraktur på armen. Läkaren misstänkte att skadan kunde ha uppkommit genom misshandel och gjorde en skriftlig och muntlig anmälan till socialförvaltningen i Mjölby kommun. Socialtjänsten beslutade samma dag att inte inleda någon utredning. Inte heller gjorde Socialtjänsten någon polisanmälan eller kallade till samråd med berörda myndigheter. Socialnämnden i Mjölby har tidigare fått kritik för brister i samverkan.
Ett par veckor efter att socialförvaltningen fått läkarens anmälan om att denne misstänkte att barnet utsatts för misshandel kom tvååringen återigen till akuten, nu med hjärtstopp. Barnet avled till följd av den misshandel det utsatts för.
Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Däremot är det mitt uppdrag att på ett generellt plan föreslå eventuella förändringar i lagar och förordningar som jag anser nödvändiga för att stärka barnets rättigheter.
Jag är mycket bekymrad över de fall där en socialnämnd får upprepad kritik från tillsynsmyndigheter och där liknande typ av försummelser upprepas. I sådana fall och i ärenden där tjänstemän på grund av försummelse och passivitet underlåter att agera till skydd för ett utsatt barn måste det vara möjligt för myndigheter som exempelvis Socialstyrelsen att vända sig till Polisen för att få utrett om någon ansvarig tjänstemän har begått tjänstefel. Eftersom den nuvarande sekretesslagstiftningen i många fall lägger hinder i vägen för berörda myndigheter att anmäla tjänstefel till Polisen bör regeringen ta initiativ till att se över lagstiftningen.
torsdag 10 mars 2011
tisdag 1 februari 2011
Barnfattigdomen blir farligare
I dag presenterade Rädda Barnen den årliga rapporten om barnfattigdom i Sverige. Rapporten visar att klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer i Sverige ökar. Totalt lever 10000 fler barn i fattiga familjer 2008 än året innan.
Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18
I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.
Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.
Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.
En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.
Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.
Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.
Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?
Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18
I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.
Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.
Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.
En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.
Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.
Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.
Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?
fredag 28 januari 2011
Skolan är en otrygg arbetsplats
I dag presenterade Skolverket utvärderingen av metoder mot mobbning. Som väntat visar rapporten att mobbning i skolan är ett omfattande och mycket allvarligt problem. Knappt var tionde barn utsätts för mobbning i skolan (7-8 procent). 13000 barn är mobbade under lång tid. Det leder till ett oerhört lidande och konsekvenserna kan i en del fall bli livslånga.
Som barn har du inget val, det råder skolplikt. Du kan inte undvika dina plågoandar. Det ställer mycket höga krav på vuxenvärlden. Vi har en skyldighet att agera för att förebygga och åtgärda mobbning. Den fråga många har ställt sig är: men hur gör vi detta på bästa sätt?
Skolverkets utvärdering av metoder kan mot den bakgrunden komma som en kalldusch. Skolvärlden har väntat på facit. Vilken metod är bäst? Hur ska vi gå till väga? Utvärderingen ger svar, men visar inte på någon enkel patenterad lösning. Utvärderingen ger ingen manualbaserad metod rakt av godkänt. Skolverket vill helt enkelt inte rekommendera något färdigt koncept.
Jag tror att det är klokt. Precis som i den dialog jag och Barn- och Elevombudet hade med tio kommuner så betonas istället vikten av att skolan har en systematisk strategi. Skolhuvudmannens och skolledningens ansvar och engagemang lyfts fram. Vikten av att involvera elever, utvärdera och följa upp betonas också. Vikten av vuxennärvaro - inte minst på raster - är en annan slutsats. Personal som är motiverad och utbildad och väl fungerande antimobbningsteam är också viktigt.
Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara "vakter" mot mobbning.
Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha "löst" mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan. Skolstyrelsen i kommunen har också ett stort ansvar. Det räcker inte att följa upp hur väl rektorn håller budget. Elevernas skolresultat och elevernas trygghet och välbefinnande är också viktiga "nyckeltal" att hålla koll på.
I den kommundialog om mobbning och kränkande behandling som jag anordnade tillsammans med Barn- och Elevombudet i maj ifjol så enades kommunerna om en rad rekommendationer. Helt enkelt goda tips till andra kommuner om vad som är viktigt i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Läs dokumentationen här
Som barn har du inget val, det råder skolplikt. Du kan inte undvika dina plågoandar. Det ställer mycket höga krav på vuxenvärlden. Vi har en skyldighet att agera för att förebygga och åtgärda mobbning. Den fråga många har ställt sig är: men hur gör vi detta på bästa sätt?
Skolverkets utvärdering av metoder kan mot den bakgrunden komma som en kalldusch. Skolvärlden har väntat på facit. Vilken metod är bäst? Hur ska vi gå till väga? Utvärderingen ger svar, men visar inte på någon enkel patenterad lösning. Utvärderingen ger ingen manualbaserad metod rakt av godkänt. Skolverket vill helt enkelt inte rekommendera något färdigt koncept.
Jag tror att det är klokt. Precis som i den dialog jag och Barn- och Elevombudet hade med tio kommuner så betonas istället vikten av att skolan har en systematisk strategi. Skolhuvudmannens och skolledningens ansvar och engagemang lyfts fram. Vikten av att involvera elever, utvärdera och följa upp betonas också. Vikten av vuxennärvaro - inte minst på raster - är en annan slutsats. Personal som är motiverad och utbildad och väl fungerande antimobbningsteam är också viktigt.
Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara "vakter" mot mobbning.
Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha "löst" mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan. Skolstyrelsen i kommunen har också ett stort ansvar. Det räcker inte att följa upp hur väl rektorn håller budget. Elevernas skolresultat och elevernas trygghet och välbefinnande är också viktiga "nyckeltal" att hålla koll på.
I den kommundialog om mobbning och kränkande behandling som jag anordnade tillsammans med Barn- och Elevombudet i maj ifjol så enades kommunerna om en rad rekommendationer. Helt enkelt goda tips till andra kommuner om vad som är viktigt i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Läs dokumentationen här
måndag 24 januari 2011
Vem tar ansvar för förskolebarnens säkerhet?
I Svenska Dagbladet i dag rapporteras det om ett barn som skållades svårt av varmt vatten på en förskola i Täby. Artikeln i SvD
Föräldrarna har nu polisanmält förskolan för att klara ut vem som egentligen bär ansvar för barnets skada. I reportaget skyller den privata förskolan och kommunen på varandra. Enligt Svenska Dagbladet säger kommunens utbildningschef att kommunens ansvar begränsar sig till tillsyn av pedagogiken på de privata förskolorna.
Som barnombudsman varken kan eller får jag kommentera det enskilda ärendet. Men problemet kring vem som egentligen har ansvar för förskolebarnens säkerhet och arbetsmiljö är principiellt intressant. Det tycks vara långt ifrån solklart.
Skyddet för de små barnen är inte tydligt reglerat i arbetsmiljölagen. En allvarlig olycka som drabbar ett barn på en förskola kan överhuvudtaget inte anmälas till Arbetsmiljöverket. Men skyddet är inte heller reglerat i den nu gällande skollagen.
Och frågan är om det blir tillräckligt tydligt med den nya skollagen som träder i kraft i sommar?
Barnombudsmannen har under ett flertal år påtalat bristen att barn i förskolan inte omfattas av arbetsmiljölagen. Barnombudsmannen anser, precis som Utredningen om arbetsmiljölagen (SOU 2006:44), anförde, att det finns vissa brister i tillsynen över bland annat barnens hälsa och säkerhet i skolan. Utredningen ansåg dock inte att det var lämpligt att åtgärda bristerna med en utvidgning av arbetsmiljölagen till barn i förskolan utan menade att arbetsmiljöarbetet i förskolan kan regleras i skollagen. Barnombudsmannen var mot den bakgrunden starkt kritisk mot att Skollagsberedningen inte tog med detta i förslaget till ny skollag.
I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Problemet är att det är svårt för myndigheter att fastställa normer när lagstiftningen brister.
Barnombudsmannen föreslog därför att den nya skollagen skulle förtydliga ansvaret för barnens säkerhet:
Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
Föräldrarna har nu polisanmält förskolan för att klara ut vem som egentligen bär ansvar för barnets skada. I reportaget skyller den privata förskolan och kommunen på varandra. Enligt Svenska Dagbladet säger kommunens utbildningschef att kommunens ansvar begränsar sig till tillsyn av pedagogiken på de privata förskolorna.
Som barnombudsman varken kan eller får jag kommentera det enskilda ärendet. Men problemet kring vem som egentligen har ansvar för förskolebarnens säkerhet och arbetsmiljö är principiellt intressant. Det tycks vara långt ifrån solklart.
Skyddet för de små barnen är inte tydligt reglerat i arbetsmiljölagen. En allvarlig olycka som drabbar ett barn på en förskola kan överhuvudtaget inte anmälas till Arbetsmiljöverket. Men skyddet är inte heller reglerat i den nu gällande skollagen.
Och frågan är om det blir tillräckligt tydligt med den nya skollagen som träder i kraft i sommar?
Barnombudsmannen har under ett flertal år påtalat bristen att barn i förskolan inte omfattas av arbetsmiljölagen. Barnombudsmannen anser, precis som Utredningen om arbetsmiljölagen (SOU 2006:44), anförde, att det finns vissa brister i tillsynen över bland annat barnens hälsa och säkerhet i skolan. Utredningen ansåg dock inte att det var lämpligt att åtgärda bristerna med en utvidgning av arbetsmiljölagen till barn i förskolan utan menade att arbetsmiljöarbetet i förskolan kan regleras i skollagen. Barnombudsmannen var mot den bakgrunden starkt kritisk mot att Skollagsberedningen inte tog med detta i förslaget till ny skollag.
I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Problemet är att det är svårt för myndigheter att fastställa normer när lagstiftningen brister.
Barnombudsmannen föreslog därför att den nya skollagen skulle förtydliga ansvaret för barnens säkerhet:
”Huvudmannen för förskola och fritidshem ansvarar för att förebygga ohälsa och olycksfall under utbildningen. Huvudmannen ansvarar även i övrigt för en god arbetsmiljö, såväl inomhus som utomhus. Huvudmannen är skyldig att i förskola och fritidshem bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete.”
Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper. Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar.
torsdag 20 januari 2011
Fler barn berörs av vräkning
Under 2010 blev 632 barn i Sverige berörda av vräkning. Det är exakt 632 barn för många.
Regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas. Mot den bakgrunden är det dystert att antalet barn som är berörda av vräkning ökar jämfört med 2009. Det innebär också att den tidigare nedåtgående trenden nu har brutits.
Jag är mycket bekymrad över att fler barn berörs av vräkningar. Även om många av ansökningarna om vräkning till sist inte verkställs innebär processen onödigt lidande och oro för de barn och familjer som det berör. Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.
Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.
Regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas. Mot den bakgrunden är det dystert att antalet barn som är berörda av vräkning ökar jämfört med 2009. Det innebär också att den tidigare nedåtgående trenden nu har brutits.
Jag är mycket bekymrad över att fler barn berörs av vräkningar. Även om många av ansökningarna om vräkning till sist inte verkställs innebär processen onödigt lidande och oro för de barn och familjer som det berör. Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.
Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.
onsdag 5 januari 2011
Barn i media - tar branschen ansvar?
För drygt ett år sedan skrev jag på DN debatt om medieföretagens ansvar för barnets bästa när barn medverkar i media. Bakgrunden var min oro för att barn exploateras i sk reality-program. Min slutsats då som nu är att branschen måste ta ett eget ansvar. Ett sätt att visa detta ansvar är att branschen låter uppdatera de etiska reglerna för press, radio och tv så att barn får ett starkare skydd. Ytterst handlar det dock alltid om vilket omdöme som journalister, produktionsbolag och ansvariga utgivare visar.
DN debatt om barn i media
Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.
Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.
Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från
Skärpt lagstiftning i Storbritannien?
Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.
Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.
DN debatt om barn i media
Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.
Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.
Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från
"fundamentala barnpsykologiska principer när barn och unga medverkar i TV-program".Som en följd överväger den brittiska regeringen därför att skärpa lagstiftningen för barns medverkan i media vilket i så fall skulle få konsekvenser även för svenska tv-kanaler som har Storbritannien som sin bas.
Skärpt lagstiftning i Storbritannien?
Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.
Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.
tisdag 4 januari 2011
Flyktingbarnen och nån-annan-ismen
Flera hundratals ensamkommande asylsökande barn väntar i veckor och månader på att få en kommunplats. Sverige lever inte upp till barnkonventionen. Som barnombudsman har jag varit mycket kritisk mot att Migrationsverket och Sveriges kommuner bollar ansvaret för barnens situation mellan sig. Situationen är oacceptabel och nu krävs att både myndigheter och kommuner förmår ta ansvar.
För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.
Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!
Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.
Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.
Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.
Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.
Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:
En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!
I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.
Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.
Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.
För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.
Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!
Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.
Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.
Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.
Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.
Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:
"För att alla ensamkommande barn och ungdomar i Omars situation skall få ett värdigt mottagande bör regeringen skyndsamt tillsätta den utredning som man signalerat är på väg och som innebär en översyn av hela mottagningssystemet".
En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!
I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.
Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.
Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)