I dag presenterade Rädda Barnen den årliga rapporten om barnfattigdom i Sverige. Rapporten visar att klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer i Sverige ökar. Totalt lever 10000 fler barn i fattiga familjer 2008 än året innan.
Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18
I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.
Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.
Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.
En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.
Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.
Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.
Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?
