Mobbad elev får fortfarande skulden

Glåporden haglade över pojken i fjärde klass: Dampunge, cp-unge, psykopat. När skolan skulle förklara situationen för Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen löd skolans svar: "Han kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt beteende".

Enligt skolan är det med andra ord pojkens eget fel att han blir mobbad.

En genomgång som Svenska Dagbladet gjort av alla anmälningar till Barn- och elevombudet under 2010 visar på ett tydligt mönster. I två av tre fall lägger skolan skulden på offret. Skolan vill att den som utsatts för mobbning också ska be om ursäkt eller ta gemensamt ansvar med mobbaren för den situation som uppstått.

Detta är en dubbel kränkning av de barn som drabbats. Att vara utsatt för mobbning i skolan är oerhört plågsamt. Många tusentals barn far fruktansvärt illa och känner stor oro för att gå till skolan. Om vuxna när de får kännedom om detta ingriper genom att ifrågasätta det drabbade barnet eller ännu värre genom att lägga skulden på det barn som blir plågat så är det naturligtvis förödande. De glåpord mobbarna kastar över barnet riskerar då att verkligen upplevas som sanna - det är mig det är fel på.

Det var ett viktigt steg framåt när lagstiftningen skärptes och Barn- och elevombudet infördes. Då tydliggjordes att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning. Elever som drabbats fick också någonstans att vända sig för att kunna få upprättelse. Men det faktum att skadestånd utdömts i enbart 66 fall av 3215 anmälda visar att lagen behöver skärpas. De attityder skolorna ger uttryck för i SvD:s granskning visar också att mycket återstår att göra.

När Bengt Hansell på Ekot intervjuade mig i september 2004 då jag var Sverigechef på Rädda Barnen så konstaterade jag och Rädda Barnen redan då innan den nya lagstiftningen infördes att de flesta mobbade barn även i fortsättningen skulle bli utan ersättning och att lagstiftningen riskerade att bli tandlös. Nu visar utvärderingarna dessvärre att vi fick rätt.

Lagstiftningen måste skärpas. Eleverna har skolplikt och måste infinna sig i skolan. Då måste också skolhuvudmännen ha ett strikt ansvar för att se till att skolmiljön är trygg. Nolltolerans mot mobbning ska gälla inte bara i teorin utan också i elevernas verklighet.

Skolfråga av stor betydelse

I går presenterade Barnombudsmannen hur landets samtliga socialnämnder följer upp de omhändertagna barnens rätt till utbildning. Vår undersökning visar på mycket stora brister. Bara var tredje socialnämnd har fattat beslut om hur de barn som är omhändertagna och placerade i social barnavård ska få den utbildning de har rätt till. Det är mycket bekymmersamt. Social forskning visar att utbildning är den faktor som har störst betydelse för de omhändertagna barnens framtidsutsikter. De få kommuner som på allvar engagerar sig och noga följer upp utbildningen för de barn som är omhändertagna har också kunnat notera betydande framgångar. Avgörande i exempelvis SkolFam i Helsingborg - som nått häpnadsväckande resultat - har varit tydliga och höga förväntningar, positivt stöd och noll negativ feedback till de barn det handlar om.

I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.

Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.

Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.

Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.

Skolan är en otrygg arbetsplats

I dag presenterade Skolverket utvärderingen av metoder mot mobbning. Som väntat visar rapporten att mobbning i skolan är ett omfattande och mycket allvarligt problem. Knappt var tionde barn utsätts för mobbning i skolan (7-8 procent). 13000 barn är mobbade under lång tid. Det leder till ett oerhört lidande och konsekvenserna kan i en del fall bli livslånga.

Som barn har du inget val, det råder skolplikt. Du kan inte undvika dina plågoandar. Det ställer mycket höga krav på vuxenvärlden. Vi har en skyldighet att agera för att förebygga och åtgärda mobbning. Den fråga många har ställt sig är: men hur gör vi detta på bästa sätt?

Skolverkets utvärdering av metoder kan mot den bakgrunden komma som en kalldusch. Skolvärlden har väntat på facit. Vilken metod är bäst? Hur ska vi gå till väga? Utvärderingen ger svar, men visar inte på någon enkel patenterad lösning. Utvärderingen ger ingen manualbaserad metod rakt av godkänt. Skolverket vill helt enkelt inte rekommendera något färdigt koncept.

Jag tror att det är klokt. Precis som i den dialog jag och Barn- och Elevombudet hade med tio kommuner så betonas istället vikten av att skolan har en systematisk strategi. Skolhuvudmannens och skolledningens ansvar och engagemang lyfts fram. Vikten av att involvera elever, utvärdera och följa upp betonas också. Vikten av vuxennärvaro - inte minst på raster - är en annan slutsats. Personal som är motiverad och utbildad och väl fungerande antimobbningsteam är också viktigt.

Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara "vakter" mot mobbning.

Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha "löst" mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan. Skolstyrelsen i kommunen har också ett stort ansvar. Det räcker inte att följa upp hur väl rektorn håller budget. Elevernas skolresultat och elevernas trygghet och välbefinnande är också viktiga "nyckeltal" att hålla koll på.

I den kommundialog om mobbning och kränkande behandling som jag anordnade tillsammans med Barn- och Elevombudet i maj ifjol så enades kommunerna om en rad rekommendationer. Helt enkelt goda tips till andra kommuner om vad som är viktigt i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Läs dokumentationen här

Tala med eleverna...

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.

Ungas säkerhet på nätet

I morse hade Surfa Lugnt bjudit in till en paneldiskussion om ungas säkerhet på nätet. En stor panel med deltagare från bland annat Rädda Barnen, medierådet, Fryshyset och Friends enades om att vuxna måste engagera sig mer i vad barnen gör på nätet.

Nätet innebär i huvudsak något positivt för barn. Men precis som på andra arenor far barn illa också på nätet. Barn som drabbas av mobbning i skolmiljön drabbas också ofta virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen.

Barn använder alltmer tid till att finnas på nätet och den generation som är uppvuxen med nätet från start gör ingen skillnad mellan situationer på nätet och "in real life". Nätet är helt enkelt också en del av "real life". Men alltför ofta spelar vuxna en marginell roll i denna allt större delen av våra barns liv.

Den dåliga nyheten är att de allra flesta barn och unga, utan vår vetskap, redan har stött på internets avigsidor. Den goda nyheten är att de allra flesta barn är bra på att hitta strategier för att hantera detta. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om vad som kan vara farligt.

Det som bekymrar mig mest är därför inte barn som lever i trygga miljöer med starkt stöd från familj och vänner. De kan förstås också fara illa, men risken är många gånger högre för barn som lever i social utsatthet. Barn som råkar illa ut på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Barn som är i den situationen är mer mottagliga för vuxna som inte vill dom väl.

Som barnombudsman måste mitt fokus därför vara främst på de barn som inte får tillräckligt med stöd och uppmärksamhet hemifrån - och där upplysningssatsningar riktade mot föräldrar inte heller kan hjälpa. Hur kan vi hjälpa de barnen att få bra strategier mot nätets avigsidor och att bli mindre riskbenägna?

Jag är övertygad om att andra vuxna i de här barnens närmiljö kan spela en avgörande roll. Skolan och inte minst elevhälsovården måste tidigt se och uppmärksamma barn som är ensamma, utaatta för mobbning eller som på annat sätt far illa. De likabehandlingsplaner som alla skolor ska ha måste också täcka in de nya arenor där skolelever kan utsätta varandra för kränkningar och mobbning.