Råd från kommunerna i arbetet mot kränkande behandling

Återkommande och omfattande brister i skolornas planer mot kränkande behandling. Det visar en ny rapport från Skolinspektionen, som sammanfattar den tillsyn som myndigheten gjorde 2009 hos skolor i 73 av Sveriges kommuner.

Så gott som alla de inspekterade skolorna hade brister i sina planer mot kränkande behandling. Skolorna hade bland annat missat att kartlägga hur problemen ser ut i klassrummen och på skolgårdarna, vilka platser som är riskfyllda och vilka grupper som kan utsättas för kränkande behandling.

Läs mer här

Skolinspektionens granskning visar att kommunerna som är skolhuvudmän har ett stort förbättringsarbete att göra. I maj inbjöd Barnombudsmannen och Barn- och Elevombudet tio kommuner till en dialog om just kommunernas ansvar och vad som behöver göras. I dialogen pekade deltagarna på tre punkter som måste vara i fokus om arbetet mot kränkande behandling ska bedrivas framgångsrikt:

• Eleverna måste vara delaktiga – de är de verkliga experterna på vad som händer i skolan. Utan deras medverkan kommer man inte att lyckas att nå målet med nolltolerans. Kommunerna bör kräva att skolorna redovisar hur eleverna involveras.

• Politikerna måste ge tydliga budskap till tjänstemän och förvaltningar att nolltolerans mot kränkande behandling ska gälla.

• Det krävs en samsyn bland politiker, skolpersonal, elever och föräldrar om vad kränkande behandling är och hur man förhindrar det. Politikerna måste skapa utrymme i form av tid och resurser för att regelbundet kunna reflektera kring dessa frågor och rapportera till kommunen om hur arbetet fortskrider.

Läs pressmeddelandet från dialogen

Läs hela sammanställningen från kommundialogen här

Tala med eleverna...

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.