Utöka myndigheters möjlighet att anmäla tjänstefel i socialtjänsten

Som barnombudsman tycker jag att det är viktigt att bland annat Socialstyrelsen får möjlighet att polisanmäla misstänkta tjänstefel om socialtjänsten visar upprepad underlåtenhet att agera till barns skydd.

Socialstyrelsen riktade i går kritik mot Mjölby kommun för att inte ha utrett sjukvårdens misstankar om misshandel av en tvååring. Barnet avled senare. Socialstyrelsen ser allvarligt på omsorgs- och socialnämndens passivitet och kommer nu att granska hur nämnden handlägger anmälningar.

Enligt pressmeddelandet från Socialstyrelsen kom ett barn i tvåårsåldern till akutmottagningen på Universitetssjukhuset med en splittrad fraktur på armen. Läkaren misstänkte att skadan kunde ha uppkommit genom misshandel och gjorde en skriftlig och muntlig anmälan till socialförvaltningen i Mjölby kommun. Socialtjänsten beslutade samma dag att inte inleda någon utredning. Inte heller gjorde Socialtjänsten någon polisanmälan eller kallade till samråd med berörda myndigheter. Socialnämnden i Mjölby har tidigare fått kritik för brister i samverkan.

Ett par veckor efter att socialförvaltningen fått läkarens anmälan om att denne misstänkte att barnet utsatts för misshandel kom tvååringen återigen till akuten, nu med hjärtstopp. Barnet avled till följd av den misshandel det utsatts för.

Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Däremot är det mitt uppdrag att på ett generellt plan föreslå eventuella förändringar i lagar och förordningar som jag anser nödvändiga för att stärka barnets rättigheter.

Jag är mycket bekymrad över de fall där en socialnämnd får upprepad kritik från tillsynsmyndigheter och där liknande typ av försummelser upprepas. I sådana fall och i ärenden där tjänstemän på grund av försummelse och passivitet underlåter att agera till skydd för ett utsatt barn måste det vara möjligt för myndigheter som exempelvis Socialstyrelsen att vända sig till Polisen för att få utrett om någon ansvarig tjänstemän har begått tjänstefel. Eftersom den nuvarande sekretesslagstiftningen i många fall lägger hinder i vägen för berörda myndigheter att anmäla tjänstefel till Polisen bör regeringen ta initiativ till att se över lagstiftningen.

Barnläkare måste få utbildning om barnmisshandel

I morse deltog jag i TV4:s morgonsoffa för att kommentera en färsk undersökning som publicerats i Läkartidningen. Två av tre nyblivna barnläkare har inte fått utbildning om barnmisshandel och vanvård.

Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.

Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.

Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:

- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.

1 av 7 barn utsatt för våld i hemmet

Linköpings universitet och landstinget i Sörmland har frågat 8 500 barn och ungdomar i åldern 13 till 18 år om vilka erfarenheter de har av våld i hemmet. Resultatet publiceras i den vetenskapliga tidskriften Acta Paediatrica. Vi har anledning att ta studiens resultat på stort allvar och agera därefter.

15 procent av barnen utsätts för våld hemma. Det betyder att ett av sju barn har utsatts för våld av en förälder eller vårdnadshavare. Mer än hälften av dem som upplevt våld mellan de vuxna i familjen har själva blivit slagna. I de familjer där våld förekommer även mellan vuxna var det oftast en man - pappan eller en ny partner - som också slagit barnen.

Jag känner oro över att våld mot barn fortfarande är så utbrett och det är naturligtvis alldeles förfärligt att bara ett litet fåtal av de barn som utsätts för våld i hemmet får hjälp från andra vuxna. Enligt studien har bara 7 procent av de drabbade barnen berättat om misshandeln för någon myndighetsperson och bara 3 procent hade vänt sig till Bris eller någon annan ideell organisation.

Som barnombudsman tänker jag att det är oacceptabelt att barn i Sverige, 30 år efter agaförbudet, fortfarande är så skyddslösa. Jag skulle vilja se åtgärder på bred front:

* Alla barn måste få information om sina rättigheter i förskola och skola. Barn måste från de är små få veta att det finns regler för hur vuxna får behandla barn. Och som liten måste man få veta att det finns hjälp att få och hur man söker hjälp. Det ingår för övrigt som ett självklart krav i barnkonventionen att barn ska få vetskap om sina rättigheter. Sverige har också fått kritik av FNs barnrättskommitté för att vi brister i detta avseende.

* Alla föräldrar - inte minst de som tillhör riskgrupper - måste få information om barnets rättigheter men också praktiskt stöd att klara av föräldraskapets alla utmaningar utan att någonsin tillgripa våld. Studien visar att många av de barn som misshandlats upprepade gånger kom från socioekonomiskt kända riskmiljöer. Här krävs i betydligt högre grad att samhället sätter in riktade insatser.

* Socialtjänsten måste förändra sina rutiner och bli betydligt mer tillgänglig för barn och unga. Det är skrämmande att så få barn som utsätts för våld har kunnat tala om detta med någon vuxen som kan hjälpa.

* Den ideella organisationen Bris ger redan i dag stöd åt många tusentals barn som inte kan eller vill vända sig till socialtjänsten. Ett utökat stöd i form av resurser från exempelvis Socialstyrelsen skulle innebära att Bris kan hjälpa fler barn. Det skulle kunna handla om att Bris får möjlighet att utöka sina telefon- och chatt-tider eller att man kan svara på flera språk.

* Det tydliga sambandet mellan våld inom relationen och våld mot barn i familjen måste leda till att det blir obligatoriskt att noga utreda situationen för barn i familjer där partnervåld konstaterats. Konsekvenserna av att uppleva våld i familjen, att höra eller se sin mamma bli misshandlad - är för övrigt många gånger lika traumatiserande som att själv bli misshandlad. En förändring bör ske i lagstiftningen som innebär att barn som upplever våld också ses som brottsoffer i straffrättslig mening. Det skulle bidra till att synliggöra fler barn i polisens och socialtjänstens utredningar.

Ska det vara lagligt att slå barn?

Ska det vara lagligt att slå barn? I Sverige besvarades den frågan med ett klart nej 1979. Då förbjöds kroppslig bestraffning av barn. Lagen har haft stor betydelse. Andelen barn som blir slagna har minskat kraftigt.

Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.

I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.

Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?

I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.

Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.

Att upptäcka barn som far illa

På morgonen deltog jag i en utbildning på Karolinska sjukhuset för blivande barnläkare om barn och våld. Utbildningen arrangeras av MIO-gruppen som gör ett otroligt viktigt arbete genom att med tydliga rutiner i vården tidigt fånga upp barn som har drabbats av våld i hemmet. Erfarenheten är att sjukvården missar svåra övergrepp mot barn som beror på avsiktligt våld - exempelvis barn som har skakats - om det inte finns rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras. Istället för att titta på föräldrarnas ekonomiska ställning eller sociala beteende är det enbart fakta som ska tala för om det behöver göras en fördjupad utredning. Med ökad kunskap bland personalen och bra rutiner upptäcks nu betydligt fler barn som drabbats av våld. Tidig upptäckt ökar förstås möjligheten för att barnet får rätt hjälp och kan också förhindra fortsatt barnmisshandel.

Från Barnombudsmannens sida berättade jag om hur barn och unga upplever mötet med akutsjukvården. Även om de allra flesta känner att de blir tagna på allvar så är det många som inte tycker att de blir lyssnade på. En åsikt som stämmer överens med de slutsatser som Statens Medicinsk Etiska Råd har dragit. Enligt rådet krävs en tydlig reglering av av underårigas ställning som synliggör barns behov och stärker barns ställning som patienter.

Som barnombudsman kan jag bara instämma i dessa slutsatser. Förutom tydligare lagstiftning, gärna inspirerad av vårt grannland Norge, behövs information till barn och unga som de kan förstå och fortbildning för personal i att tala med barn. Vården behöver också följa upp kontinuerligt hur barn och unga upplever mötet med vården. Här finns mycket inspiration att hämta från England.

Det handlar om utveckla en vård som är ännu mer barnvänlig. Ytterst handlar det om att barn ska ha förtroende för vården och våga prata om sin situation. Mycket kan upptäckas genom att studera de rent fysiska skadorna. Men ännu mer kommer fram, inte minst om de bakomliggande orsakerna, om barn vågar berätta.