Ännu ett landsting agerar...

I Västernorrland ska de 600 personer som blev skuldsatta av landstinget som barn nu få sina skulder avskrivna. Det betyder att Västernorrland följer exemplet från Uppsala läns landsting och gör något åt situationen för de barn som skuldsatts på grund av att vårdnadshavare missat vård- eller tandläkarbesök. Det är förstås mycket glädjande. Nu väntar vi bara på samma positiva besked från de fyra landsting som fortfarande håller fast vid sina fordringar.

1 av 7 barn utsatt för våld i hemmet

Linköpings universitet och landstinget i Sörmland har frågat 8 500 barn och ungdomar i åldern 13 till 18 år om vilka erfarenheter de har av våld i hemmet. Resultatet publiceras i den vetenskapliga tidskriften Acta Paediatrica. Vi har anledning att ta studiens resultat på stort allvar och agera därefter.

15 procent av barnen utsätts för våld hemma. Det betyder att ett av sju barn har utsatts för våld av en förälder eller vårdnadshavare. Mer än hälften av dem som upplevt våld mellan de vuxna i familjen har själva blivit slagna. I de familjer där våld förekommer även mellan vuxna var det oftast en man - pappan eller en ny partner - som också slagit barnen.

Jag känner oro över att våld mot barn fortfarande är så utbrett och det är naturligtvis alldeles förfärligt att bara ett litet fåtal av de barn som utsätts för våld i hemmet får hjälp från andra vuxna. Enligt studien har bara 7 procent av de drabbade barnen berättat om misshandeln för någon myndighetsperson och bara 3 procent hade vänt sig till Bris eller någon annan ideell organisation.

Som barnombudsman tänker jag att det är oacceptabelt att barn i Sverige, 30 år efter agaförbudet, fortfarande är så skyddslösa. Jag skulle vilja se åtgärder på bred front:

* Alla barn måste få information om sina rättigheter i förskola och skola. Barn måste från de är små få veta att det finns regler för hur vuxna får behandla barn. Och som liten måste man få veta att det finns hjälp att få och hur man söker hjälp. Det ingår för övrigt som ett självklart krav i barnkonventionen att barn ska få vetskap om sina rättigheter. Sverige har också fått kritik av FNs barnrättskommitté för att vi brister i detta avseende.

* Alla föräldrar - inte minst de som tillhör riskgrupper - måste få information om barnets rättigheter men också praktiskt stöd att klara av föräldraskapets alla utmaningar utan att någonsin tillgripa våld. Studien visar att många av de barn som misshandlats upprepade gånger kom från socioekonomiskt kända riskmiljöer. Här krävs i betydligt högre grad att samhället sätter in riktade insatser.

* Socialtjänsten måste förändra sina rutiner och bli betydligt mer tillgänglig för barn och unga. Det är skrämmande att så få barn som utsätts för våld har kunnat tala om detta med någon vuxen som kan hjälpa.

* Den ideella organisationen Bris ger redan i dag stöd åt många tusentals barn som inte kan eller vill vända sig till socialtjänsten. Ett utökat stöd i form av resurser från exempelvis Socialstyrelsen skulle innebära att Bris kan hjälpa fler barn. Det skulle kunna handla om att Bris får möjlighet att utöka sina telefon- och chatt-tider eller att man kan svara på flera språk.

* Det tydliga sambandet mellan våld inom relationen och våld mot barn i familjen måste leda till att det blir obligatoriskt att noga utreda situationen för barn i familjer där partnervåld konstaterats. Konsekvenserna av att uppleva våld i familjen, att höra eller se sin mamma bli misshandlad - är för övrigt många gånger lika traumatiserande som att själv bli misshandlad. En förändring bör ske i lagstiftningen som innebär att barn som upplever våld också ses som brottsoffer i straffrättslig mening. Det skulle bidra till att synliggöra fler barn i polisens och socialtjänstens utredningar.

Skolministeriet om omhändertagna barns rätt till utbildning

På tisdag den 6 april handlar Skolministeriet som sänds i Sveriges Radio P1 kl 21.03 om omhändertagna barns rätt till utbildning. Inspelningen av programmet skedde i morse.Länk till Skolministeriet

I reportaget hör vi röster från ett hem för vård och boende där ungdomarna inte har möjlighet att läsa alla ämnen. Det är ett av de hem som fått kritik i Skolinspektionens granskning nyligen. Av 31 granskade HVB-hem blev ett godkänt.

Det här tillhör nog en av de saker som upprör mig mest som barnombudsman. Jag tycker att det är förskräckligt att rätten till utbildning så sällan respekteras för de barn som samhället omhändertar. Det är en av de mest grundläggande rättigheterna i barnkonventionen och vi vet att utbildning har en avgörande betydelse för barnets fortsatta utveckling. Jag tycker att det är dags att våra utbildningspolitiker slår näven i bordet. Det måste bli en ändring.

Forskare om isolering: Hjälper inte utsatta barn

I vår årsrapportering om barn på särskilda ungdomshem berättade vi bland annat om de allvarliga fel som har begåtts i den slutna ungdomsvården. Fel som också Statens institutionsstyrelse har medgett (DN debatt 15/12 2009). Som barnombudsman måste jag naturligtvis ta på största allvar när ett så ingripande maktmedel som att sätta barn och ungdomar i isoleringsrum ibland har använts utan stöd i gällande lagstiftning. Det är ett övergrepp som inte hör hemma i en rättsstat.

Jag anser precis som experterna på barnkonventionen - FNs barnrättskommitté i Genève - att Sverige måste utmönstra användandet av isolering helt och hållet. I förarbetet till nu gällande lagstiftning i Sverige var lagstiftaren tydlig med att isolering är en metod som "kan få skadliga verkningar för den unge" och att "isolering i princip inte få förekomma under vården". Men det faktum att metoden har tillåtits har lett till att den har praktiserats flitigt på de statliga institutionerna. Bara under 2009 blev 300 barn och ungdomar isolerade. Vissa vid flera tillfällen.

Statens institutionsstyrelse invänder mot de rekommendationer Sverige har fått från barnrättskommittén och menar att isolering måste få användas. Om detta tänker jag att det inte är så förvånande. Det har mig veterligen aldrig inträffat att en myndighet självmant väljer att avstå från de maktmedel man har rätt att tillämpa. Hade vi frågat institutionschefer för några decennier sedan om deras rätt att tillgripa ännu mer långtgående maktmedel hade de säkert argumenterat för att behålla dessa också.

I diskussionen i går hävdade generaldirektören för Statens institutionsstyrelse att man konsulterat forskare och att myndigheten därefter landat i slutsatsen att isolering måste finnas kvar. Vilka är dessa forskare, undrar jag? Kan vi få ta del av deras slutsatser? Jag vill påminna om att sju av landets absolut ledande forskare i socialt arbete i somras lät publicera ett inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken "Isolering hjälper inte utsatta barn" (SvD 18/7 2009).

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?

Läs forskarnas debattartikel på SvD Brännpunkt

"Kioskvältare" från Socialstyrelsen...

En riktigt viktig nyhet brukar ju kallas för en kioskvältare. Nu har det kommit en sådan rapport från Socialstyrelsen.

Skämt åsido lär knappast trycket på myndigheten vara så stort. Men Social rapport från Socialstyrelsen innehåller sprängstoff och borde mana alla socialt intresserade till läsning. Läs här!

Rapporten är mycket tänkvärd kring hur viktig skolans roll är för barn som är omhändertagna och placerade. Färska fakta visar vilken avgörande roll goda skolresultat har för barnets framtida utveckling. Obligatoriskt att ta till sig av för alla som har ansvar för placerade barn. Kommunernas utbildningsförvaltningar måste samverka med socialtjänsten. Här är Helsingborg och deras samverkan kring placerade barn ett föredöme. (Läs mer tidigare i min blogg om just det.) Som av en händelse anknyter utbildningstemat i Social rapport också till den årsrapportering som Barnombudsmannen presenterade i dag där vi lyfter vikten av att barn och ungdomar på särskilda ungdomshem får samma rätt till utbildning som andra unga.

En annan nyhet från Socialstyrelsen är att tillsynsmyndigheten avser att öppna en telefonlinje som placerade och omhändertagna barn kan använda. Det är mycket positivt och precis vad Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har egen erfarenhet av ungdomsvård har önskat. Vi har under året också lyft detta i våra möten med Socialstyrelsen och det är glädjande att det nu kan bli verklighet.

Tala med eleverna...

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.

På väg mot en starkare barnkonvention

Vid mötet i Genève med rådet för mänskliga rättigheter diskuterades förra veckan om barnkonventionen, i likhet med andra MR-konventioner, ska få en klagomekanism. På mötet talade Finland för den grupp länder som är initiativtagare till att föreslå att barnkonventionen förstärks på detta sätt. Enligt den finska regeringsrepresentanten så är en särskild klagomekanism "det mest effektiva sättet att säkra barnets rättigheter när nationella system inte fungerar".

Drahoslav Štefánek, den slovakiske ordföranden i arbetsgruppen bakom förslaget till en särskild klagomekanism, presenterade gruppens slutsatser och konstaterade att inga principiella invändningar framkommit så här långt mot att ta fram ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Läs rapporten

I flera inlägg uttrycktes därefter starkt stöd, bl a från den afrikanska och den sydamerikanska gruppen av länder. Sammanslutningen av nationella MR-institutioner och nätverket av internationella barnrättsorganistioner uttryckte också hur viktigt det är att arbetet med en klagomekanism får starta. Representanten för barnrättsnätverket sa att "frågeställningen om vi ska starta arbetet med att ta fram ett tilläggsprotokoll handlar i grunden om en enda sak: är barn rättighetsbärare eller inte?"

Med andra ord: goda nyheter. Det formella beslutet tas i slutet av mars. I praktiken står det dock rätt så klart att världssamfundet nu har inlett arbetet med att förstärka barnkonventionen. Det är en seger för de miljontals barn som fortfarande väntar på att världens länder ska förverkliga barnkonventionen.