Håll tummarna!

Är nu i Genève för att i två dagar följa rådet för mänskliga rättigheter och diskussionen om barnkonventionen. Barnkonventionen har fyllt 20 år och nu diskuteras om den inte behöver förstärkas med en klagomekanism som ger enskilda barn möjlighet att ställa den egna regeringen till svars om grundläggande rättigheter i konventionen kränks. Erfarenheten från andra människorättskonventioner är att det är viktigt med sådana sanktionsmöjligheter om rättigheterna verkligen ska slå igenom.

Att döma av de diskussioner som förs nu tycks stödet för att låta arbetet med att skapa en klagomekanism öka bland de länder som är på plats. De barnrättsaktivister jag träffar är väldigt positiva och talar om det kanske viktigaste genombrottet för barns rättigheter på många år. I slutet av mars vet vi om arbetet kan få komma igång. I praktiken fattas dock avgörandet i de informella diskussioner som förs här i Genève dag och i morgon. Håll tummarna!

Inget problem, sa landstinget i Uppsala län...

I går uppmärksammade Barnombudsmannen och Konsumentverket att sex landsting fortsätter att jaga barn med inkassobrev för skulder de aldrig borde ha fått. En ny lag stoppar att barn i framtiden skuldsätts för vårdavgifter som föräldrarna har ansvar för. Men de barn som tidigare drabbats orättfärdigt kan bara bli fria från sina skulder om landstingen agerar. Vilket exempelvis landstingen i Stockholm och Norrbotten nu gör.

I gårdagens luncheko så säger redovisningschefen vid landstinget i Uppsala län att det inte är några problem, då skulderna aldrig hamnar hos kronofogden, utan stannar hos inkassobolaget.

Ett uttalande som exempelvis rikskronofogde Eva Liedström Adler garanterat har synpunkter på. Så länge det finns en skuld så finns inga bindande garantier för att den inte längre fram i tiden lämnas över till kronofogden. Dessutom är det ju en märklig syn redovisningschefen ger uttryck för. Hur skulle han själv reagera om ett inkassobolag år efter år skickade fakturor till honom för en skuld han inte själv bär något som helst ansvar för? Hela poängen här är ju att landstingen försöker förmå personer att betala för en skuld de inte bär något som helst ansvar för. Barn som inte kom till tandläkaren i tid eller missade en vårdtid som små ska inte -förutom att de faktiskt förnekades den vård de behövde - också behöva betala landstingets straffavgift.

Karl Wenehed, kundansvarig Visma Collectors, som har tio av landets landsting som kunder konstaterar att skulden blir högre och högre ju längre den ligger. Den ligger kvar tills skulden är betald eller tills uppdragsgivaren ber att man avslutar ärendet, enligt Karl Wenehed.

Är det för mycket begärt att de sex landsting som återstår nu sätter punkt för den här ovärdiga hanteringen. Landstinget i Uppsala län med flera, släpp kraven på de barn ni satt i skuld!

Sverige måste bidra till att stärka barnkonventionen

Barnkonventionen har nyligen fyllt 20 år. Den har bidragit till att förändra verkligheten för barn i hela världen. Men mycket återstår. I flera länder bryter makthavarna ogenerat mot grundläggande rättigheter i barnkonventionen och trotsar kritiken från FNs barnrättskommitté. Och kommittén står maktlös när så sker. Konsekverna för barn kan exempelvis vara att flickor eller barn från minoriteter förnekas rätten till utbildning.

I alla andra internationella konventioner för mänskliga rättigheter finns det en individuell klagomekanism kopplad till konventionerna. Det betyder att den enskilde har möjlighet att, under vissa villkor, klaga till en expertkommitté och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då prövas. Barnkonventionen är den enda MR-konventionen som saknar en sådan möjlighet till upprättelse.

I dagens Svenska Dagbladet vädjar Anita Goh till Sverige att spela en viktig roll i detta arbete. Anita representerar en stor mängd barnrättsorganisationer i Genève. Läs artikeln

Barnrättskommittén i Genève är tydlig: för att rättigheter ska fungera måste det finnas sanktioner. Det är helt enkelt oacceptabelt att barn som kränks i många fall inte har någonstans att vända sig.

För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder, inte minst i norden där exempelvis Finland är med i den nyckelgrupp länder som stödjer utvecklingen.

Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Även om Sverige inte har formell rösträtt när rådet för mänskliga rättigheter sammanträder nästa vecka så har det stor betydelse hur Sverige resonerar. Om Sverige i den diskussion som nu förs globalt visar sig tveksam till att ge stöd åt att låta arbetet med att skapa en klagomekanism starta kan det bidra till att en viktig process skjuts i sank eller åtminstone kraftigt försenas. Detta eftersom många länder fäster stor betydelse vid den åsikt Sverige har.

I dagens Svenska Dagbladet lyfter en tjänsteman vid UD fram en rad frågor som han anser behöver besvaras innan Sverige formellt kan ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Det är förstås riktigt men frågan just nu gäller faktiskt inte om Sverige eller något annat land ska ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll om klagorätt som ännu inte finns.

Det frågan gäller nu är om ett sådant arbete överhuvudtaget ska få starta. Ska det finnas några svar att ge på de frågor Sverige och andra länder eventuellt kan ha måste först en arbetsgrupp få ett mandat att arbeta fram ett förslag till hur en klagomekanism kopplad till barnkonventionen skulle kunna se ut. I detta arbete bör Sverige vara aktivt och bidra utifrån de kunskaper och erfarenheter Sverige har.

Sverige bestämmer, enligt Malmström

Det har hävdats att Sverige inte har något annat val än att överföra ensamkommande asylsökande barn till Malta. Barnombudsmannen har avvisat den strikta tolkningen av Dublinförordningen och nu ger Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för migrationsfrågor, ett tydligt besked i SVTs Sydnytt.

Malmström påpekar att Malta bryter mot flera internationella överenskommelser om hur man ska ta hand om asylsökande. Enligt Malmström kan Sverige stoppa överföringarna till Malta: "det står varje land fritt att bestämma själv, i synnerhet när det handlar om barn kan man töja på reglerna."

Se inslaget

Jag har skrivit ett brev till Migrationsverkets generaldirektör och bett verket på plats undersöka mottagarförhållandena för ensamkommande asylsökande barn. Bryter Malta mot internationella konventioner måste överföringarna av ensamkommande asylsökande barn stoppas. Precis som tidigare har skett till Grekland.

Om detta må vi berätta - och lära oss av

Vanvårdsutredningen presenterade nyligen en delredovisning med 404 intervjuer med personer som berättat om den vanvård och de övergrepp de utsatts för, vid institutioner och familjehem. Intervjuerna avslöjar ett stort svek. Samhället omhändertog barn för att erbjuda trygga uppväxtvillkor, men de som vittnat berättar om hur de istället fick växa upp under mardrömslika förhållanden utan att någon ville lyssna eller ingripa till deras skydd. Nu har dessa barn blivit vuxna och deras barndom kan aldrig gå i repris. Det lidande de har drabbats av skadade dem som barn och i många fall har vanvården också fått livslånga negativa konsekvenser. Nu kräver de som utsatts för vanvård och övergrepp upprättelse.

I dag fattade regeringen beslut om att en utredning ska ta fram förslag till en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Som barnombudsman tycker jag att det är ett viktigt steg. Inget ansvar kan vara större än det staten tar på sig när ett barn omhändertas. Barnet har rätt att växa upp i trygghet, få tillgång till bra utbildning och god hälsovård - för att bara nämna några grundläggande rättigheter.

Vanvårdsutredningen är en slags historisk haverikommission för den sociala barnavården. Vi lär oss att fina regelverk och bra rutiner - på papperet - aldrig räcker. Utanför vanvårdsutredningens kansli har grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders män och kvinnor, tålmodigt väntat på sin tur att få berätta. Nu har det offentliga Sverige äntligen lyssnat på vad de har att berätta, men när de var barn lyssnade ingen.

Vad lär vi av detta? Jo, att det inte räcker med en aldrig så tjusig lagstiftning. Det som krävs är att ansvariga makthavare verkligen lyssnar på vad omhändertagna barn har att berätta. Vad fungerar bra? Vad måste bli bättre?

Ett tillfälle att lyssna är den 29 mars. Då kommer barnombudsmannens årsrapport 2010 - i år med fokus på vad barn och unga på särskilda ungdomshem tänker kring sin situation.

Barn, föräldrar och skadestånd

Det senaste året har Barnombudsmannen uppmärksammat hur barn ibland så unga som 3 år har kunnat få skulder till landstingen då föräldrar glömt bort att avboka en tandläkartid eller ett vårdbesök. Den skuldfällan har nu stängts och regeringen har markerat att det är vårdnadshavarna, inte barnen, som är ansvariga för barnens sjuk- och hälsovård.

Jag tycker att det går att resonera på ett liknande sätt kring barn och skadestånd. Det är djupt problematiskt att barn som far illa döms till skadestånd som i praktiken kan försvåra deras möjlighet att hamna på rätt köl i livet. De åtgärder som sätts in borde mycket mer ha fokus på att barnet inte hamnar i en liknande situation igen.

Enligt Kronofogdemyndigheten är obetalda skadestånd den vanligaste orsaken till att barn under 18 år registreras i Kronofogdemyndighetens register. Betalningsanmärkningar gör det svårt för barnet att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten.
Därför är det av stor vikt att dessa barn inte ska behöva gå in i vuxenlivet med skulder registrerade hos Kronofogdemyndigheten.

I en del fall kan barnet bli ersättningsskyldig redan från mycket unga år. I ett nyligen omtalat fall handlade det om en nioårig pojke som dömdes att betala 2 miljoner kronor i skadestånd. Pojken som var oförsäkrad hade lekt med tändstickor i en garderob hemma hos sin stödfamilj med den olyckliga konsekvensen att huset brann ned.

Pojken ifråga fick kallelse till rätten i eget namn men uteblev, vilket med tanke på hans ålder inte är så konstigt. Eftersom ingen företrädde pojken i rätten var risken mycket stor att han skulle få starta vuxenlivet med en helt omöjlig uppförsbacke. Endast tack vare att vårdnadshavaren i absolut sista stund begärde att rätten skulle jämka beloppet möjliggjordes en rimlig lösning. Hade vårdnadshavaren inte gjort detta hade 9-åringen haft en skuld på 2 miljoner. Det hade gett pojken ett livslångt ekonomiskt utanförskap. Det visar tydligt vikten av att markera för vårdnadshavare att de har ett ansvar för sina barn.

Jag tycker därför att det är riktigt att, som regeringen föreslår, markera föräldrarnas ansvar. Från den 1:a september kommer föräldrar att bli skadeståndsskyldiga om barnen begår brott, men det finns en övre beloppsgräns på 8500kr. Föräldrars reaktioner – eller avsaknad av reaktioner – i förhållande till deras barns och ungdomars beteenden har betydelse för risken för ungdomsbrottslighet.

Samtidigt är denna markering av att föräldrarna bär ansvar naturligtvis långt ifrån tillräcklig. I de fall det handlar om barn som växer upp under svåra förhållanden krävs tidiga förebyggande insatser från socialtjänst och skola för att möjliggöra för föräldrar att ta ett större ansvar för sina barns och ungdomars liv. Vi vill se ett gott föräldrastöd som bygger på de behov föräldrarna har, samverkan mellan mödravård och BVC, en skola som fångar upp och ger stöd till barn med svårigheter och en socialtjänst som tillsammans med andra nyckelaktörer arbetar förebyggande. Arbetet mot ungdomsbrottslighet måste bedrivas på bred front.

Barn i media

På förmiddagen träffade jag den sammanslagna redaktionen hos UR för barn och ungdom. Jag var inbjuden för att diskutera barn i media. Mötet inleddes med mediaklipp från bl a Ett fall för Louise men även nannyprogram.

Det blev en bra diskussion. Jag förde fram barnkonventionens dubbla utgångspunkter - barnets rätt till skydd men samtidigt också barnets rätt att komma till tals och ses som en egen aktör. Media måste klara båda dessa utmaningar. Yttrandefriheten gäller också barn och unga. Samtidigt är barn ofta i en beroendeställning till vuxna och vid publiceringsbeslut måste media klara av att ta ställning till om detta är till barnets bästa eller om det kan få negativa följder för barnet. Allmänintresset att lära sig om föräldraskap kan exempelvis aldrig tillåtas väga tyngre än omsorgen om det enskilda barn som man - i värsta fall - tänkt illustrera problematiken med.

Ironiskt nog är det knappast de nyhetsredaktioner som bjuder in barnombudsmannen som har störst behov av att fördjupa den interna etiska diskussionen kring vad barnets rättigheter ska betyda i praktiken. I diskussionen fördes fram många kloka exempel på hur medarbetare inom UR har hanterat dilemman kring barn och publicering i media. Det är precis den här typen av överväganden och idéutbyte som journalistiken behöver mer av och det är det jag vill uppmuntra när jag har tagit upp med journalistförbundet om inte de etiska riktlinjerna för Sveriges journalister behöver moderniseras för att ge tydligare vägledning om barn i media.

Diskussionen om barn i media kommer att fortsätta under våren!