Barn som försvinner i migrationsprocessen

Enligt organisationen Ecpat som sammanställt siffror från Migrationsverket försvann 494 barn i Sverige under första halvåret 2010. Ecpat publicerar siffrorna i en artikel på DN debatt i dag. Ingen vet vad som hänt dessa barn eller om de fortfarande befinner sig i Sverige. Det kan inte heller uteslutas att en del av barnen exploateras. Under alla omständigheter lever barnen utan socialt skyddsnät och utan tillgång till grundläggande rättigheter.

Barnrättskommittén i Genève har sett allvarligt på detta och krävde redan 2005 att den svenska regeringen skulle vidta åtgärder. FN-kommittén begärde att samarbetet skulle öka mellan nyckelaktörer som polis, sociala myndigheter och Migrationsverket och att nödvändiga åtgärder ska sättas in snabbt när ett barn försvinner.

Ecpats uppföljning visar att situationen inte har förbättrats. Skyddsnätet för barn i migrationsprocessen är alldeles för svagt. Ecpat undrar om inte myndigheterna skulle ingripa mer aktivt om det istället hade handlat om hundratals barn med svenskt ursprung som försvann. Det är en obehaglig tanke. Enligt barnkonventionen är svenska myndigheters åtaganden lika stort oavsett vilket ursprung barnen har.

Det är otillräckligt att än en gång upprepa att myndigheter måste samverka bättre, även om jag förstås instämmer i det kravet. Barnombudsmannen har också fört fram andra förslag som skulle stärka skyddet för dessa barn.

Det brådskar att värna dessa barns rättigheter, men ska vi lyckas krävs också bättre kunskap. Varför försvinner barn i migrationsprocessen? Vad händer med barnen? Hur kan barnens skydd säkerställas? Vilket ansvar har respektive myndighet och vilka ytterligare krav kan eventuellt ställas?

Det duger inte att år efter år svara att man inte har någon aning om vad som händer med barnen. En statlig utredning löser knappast alla problem, men det är faktiskt en god början när ingen myndighet fullt ut vill ta ansvar och det handlar om ett allvarligt samhällsproblem.

Sverige måste bidra till att stärka barnkonventionen

Barnkonventionen har nyligen fyllt 20 år. Den har bidragit till att förändra verkligheten för barn i hela världen. Men mycket återstår. I flera länder bryter makthavarna ogenerat mot grundläggande rättigheter i barnkonventionen och trotsar kritiken från FNs barnrättskommitté. Och kommittén står maktlös när så sker. Konsekverna för barn kan exempelvis vara att flickor eller barn från minoriteter förnekas rätten till utbildning.

I alla andra internationella konventioner för mänskliga rättigheter finns det en individuell klagomekanism kopplad till konventionerna. Det betyder att den enskilde har möjlighet att, under vissa villkor, klaga till en expertkommitté och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då prövas. Barnkonventionen är den enda MR-konventionen som saknar en sådan möjlighet till upprättelse.

I dagens Svenska Dagbladet vädjar Anita Goh till Sverige att spela en viktig roll i detta arbete. Anita representerar en stor mängd barnrättsorganisationer i Genève. Läs artikeln

Barnrättskommittén i Genève är tydlig: för att rättigheter ska fungera måste det finnas sanktioner. Det är helt enkelt oacceptabelt att barn som kränks i många fall inte har någonstans att vända sig.

För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder, inte minst i norden där exempelvis Finland är med i den nyckelgrupp länder som stödjer utvecklingen.

Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Även om Sverige inte har formell rösträtt när rådet för mänskliga rättigheter sammanträder nästa vecka så har det stor betydelse hur Sverige resonerar. Om Sverige i den diskussion som nu förs globalt visar sig tveksam till att ge stöd åt att låta arbetet med att skapa en klagomekanism starta kan det bidra till att en viktig process skjuts i sank eller åtminstone kraftigt försenas. Detta eftersom många länder fäster stor betydelse vid den åsikt Sverige har.

I dagens Svenska Dagbladet lyfter en tjänsteman vid UD fram en rad frågor som han anser behöver besvaras innan Sverige formellt kan ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Det är förstås riktigt men frågan just nu gäller faktiskt inte om Sverige eller något annat land ska ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll om klagorätt som ännu inte finns.

Det frågan gäller nu är om ett sådant arbete överhuvudtaget ska få starta. Ska det finnas några svar att ge på de frågor Sverige och andra länder eventuellt kan ha måste först en arbetsgrupp få ett mandat att arbeta fram ett förslag till hur en klagomekanism kopplad till barnkonventionen skulle kunna se ut. I detta arbete bör Sverige vara aktivt och bidra utifrån de kunskaper och erfarenheter Sverige har.

Lagstiftningsarbete drar ut på tiden – små barn kommer i kläm

I januari 2008 skrev Barnombudsmannen till migrationsminister Tobias Billström och framförde att det inte är rimligt att föräldrar tvingas lämna sina barn, i synnerhet spädbarn, och resa till sitt hemland eller annat land för att där ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.

Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.

Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.

Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.

I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."

Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.

Gömda barn ska få gå i skolan

I dag har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om rätt till skolgång för gömda barn, det vill säga för barn som vistas i landet utan tillstånd. I pressmeddelandet från regeringen framhåller utbildningsminister Jan Björklund att barn måste kunna gå till skolan utan att vara rädda för att just det ska leda till att de utvisas.

Det är ett mycket välkommet besked. Och det är efterlängtat! FNs barnrättskommitté i Genève har rekommenderat Sverige att ge alla barn rätt till skolgång. I samband med granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén uttryckte kommittén också sin oro över att så ännu inte är fallet i Sverige. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen vid flera tillfällen, nu senast i vår årsrapport för 2009 som överlämnades till regeringen i mars.

Barn som lever som gömda eller på flykt eller under andra svåra förhållanden är i särskilt stort behov av att få tillgång till en fungerande vardag där rätten att gå i skola är en fundamental rättighet.

Enligt en uppskattning från Rädda Barnen lever mellan 1000 och 1500 barn gömda i Sverige idag. Barnen har inte valt sin livssituation. Dessa barn mår ofta mycket dåligt. De bär med sig upplevelser från krig och konfliktområden och lever i utanförskap med en skräck för att bli upptäckta. Barnen har ofta små möjligheter att vistas utomhus eller leka med andra barn. Avsaknaden av rätt till skolgång har förstärkt dessa barns isolering.

Barnkonventionen är tydlig. Alla barn har samma rättigheter oavsett vilken ställning i samhället de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte. Nu tar Sveriges regering ett viktigt steg mot att förverkliga även gömda barns rättigheter.

Isolering av barn

Ekot har i dag rapporterat om hur barn på de särskilda ungdomshemmen har isolerats vid flera hundra tillfällen enbart under hösten 2008.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS dokumentation långt ifrån alltid korrekt. Ann-Kristin Westerlund som är tillsynschef på Statens institutionsstyrelse säger till Ekot att "vissa saker är skrämmande. Det verkar som den unge blir avskild för i princip ingenting."

Nu är inte avskiljning vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

Ekots granskning visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

Satsa tidigt!

Barnpsykiatrins kvalité skiftar så mycket över landet att den inte uppfyller hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor. Det slår Socialstyrelsen fast i dag när resultatet av en nationell tillsyn presenterades. Som barn med psykisk ohälsa beror det på var i landet du bor om du ska få bra vård. Det är helt oacceptabelt, konstaterar chefen för Socialstyrelsens tillsyn.

Som barnombudsman välkomnar jag förstås granskningen. Kritiken är dock knappast ny. Ett flertal undersökningar har pekat just på problemet med ojämn tillgång till barn- och ungdomspsykiatri. Det har till och med lyfts fram av den internationella barnrättskommittén i Genève i samband med att den svenska regeringens rapport om barnkonventionens genomslag i Sverige granskats.

En hel del positivt har hänt som förhoppningsvis kan vända utvecklingen. Köerna till barnpsykiatrin har kapats. Resurser har tillförts. Men fortfarande kvarstår problemet att många barn och unga inte får hjälp när de behöver. Vårdkedjan fungerar dåligt.

I rapporten "Satsa tidigt" pekade Barnombudsmannen på vikten av att ge barn och unga hjälp tidigt. Den psykiska ohälsan måste förebyggas och motverkas på ett tidigare stadium. Det kräver att socialtjänst, skola och primärvård ges rimliga förutsättningar. En viktig åtgärd är då att i den nya skollagen slå fast alla barns rätt till en fungerande elevhälsa där skolpsykologer och kuratorer ingår som en själklar del förutom sjuksköterskor och läkare.

Utfrågningen i Genève - lite plus och minus

Kom hem sent i natt efter en lång dag med barnrättskommittén och granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén. Kommittén var påläst och ställde många frågor till de svenska regeringsrepresentanterna. Flera i kommittén återkom till att Sverige är - och har varit - ett föredöme i arbetet för barnets rättigheter och att man därför har högt ställda förväntningar på Sverige.

Många viktiga frågor kom upp under utfrågningen, bl a situationen för barn på institution, gömda barns rättigheter, barns kunskap om barnkonventionen, försörjningskravet i anhöriginvandring, de regionala skillnaderna för barn i Sverige samt inte minst barnombudsmannens mandat och barnkonventionens juridiska ställning i Sverige.

Personligen är jag mest nöjd med att statssekreterare Karin Johansson hade en ödmjuk inställning till det faktum att förhållandevis få barn i Sverige vet om sina rättigheter. Här utlovades betydligt högra ambitioner från regeringens sida. Barn har rätt att känna till barnkonventionen.

Mest förvånad är jag över att regeringen inte tog tillfället i akt att ge tydliga svar till kommittén på de frågor som ställdes om situationen för barn på särskilda ungdomshem. Kommitténs oro för dessa barns rättigheter och frågan om regeringen kan tänka sig att ändra den lagstiftning som möjliggör att barn kan isoleras på institutionerna lämnades utan svar. Jag hade förväntat mig ett betydligt större engagemang från regeringens sida. De här barnen är i en mycket utsatt situation och de maktbefogenheter staten kan ta till enligt svensk lag är extremt långtgående - barn kan från 12 års ålder hållas isolerade i 24 timmar. Det får inte finnas minsta tvivel om att det regelverk som tillämpas står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer. Jag förväntar mig att regeringen noga kommer att följa upp vad barnrättskommittén skriver i sina slutsatser om Sverige som presenteras i mitten av juni.

Sverige svarar på frågor från barnrättskommittén

Är på plats i Genève och utfrågningen av den svenska regeringen. FNs barnrättskommitté granskar just nu Sveriges fjärde rapport om hur Sverige förverkligar barnkonventionen.

Mötesrummet som har historiska anor - det var här den allra första deklarationen om barnets rättigheter antogs 1924 - är fyllt till bredden. Förutom barnrättskommittén med medlemmar från 18 olika länder är en manstark regeringsdelegation ledd av statssekreterare Karin Johansson på plats. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer finns också representerade här förutom alla FN-organ.

Kommittén har under förmiddagen ställt ett stort antal frågor. Kommittén uttryckte oro över det faktum att så få barn i Sverige, bara en av fem, har hört talas om barnkonventionen. Det är särskilt oroväckande, menar kommittén, då mätningar i Sverige tyder på att fler barn än vuxna är positivt inställda till aga.

Enligt kommittén bör Sverige tydligt inkludera barns rätt till undervisning om barnkonventionen i skolans styrdokument, inte minst i den nya skollagen. De svenska regeringsrepresentanterna svarade att Sverige kan bli bättre på detta område och att man är beredd att göra vad som krävs för att se till att sprida information om barnkonventionen till professionella som arbetar med barn och direkt till barn. Ett annat svar som gavs är att frågan om skolans ansvar att förmedla kunskap om barnkonventionen har diskuterats i samband med framtagandet av ny skollag och att detta är i fokus.

Som barnombudsman välkomnar jag de tydliga beskeden från regeringen om att man avser att höja ambitionsnivån. Sverige har i samband med ratificerandet av barnkonventionen förbundit sig att se till att barn får kännedom om sina rättigheter. Det förpliktigar. I årsrapporten till regeringen föreslog barnombudsmannen att det ska framgå tydligt i skollagen att barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter.

Kommittén tog också upp frågan om barn på särskilda ungdomshem och uttryckte sin oro för dessa redan utsatta barns rättigheter särskilt i samband med att barnen avskiljs i särskilda isoleringsrum. Kommittén frågade vem som representerar barnen när de är isolerade? Vilken utbildning personalen har? Kommittén frågade också om regeringen planerar att ändra den lagstiftning som möjliggör avskiljning (isolering) av barn? Den svenska regeringsdelegationen ska svara på dessa frågor under eftermiddagspasset. Jag återkommer!