Forskare om isolering: Hjälper inte utsatta barn

I vår årsrapportering om barn på särskilda ungdomshem berättade vi bland annat om de allvarliga fel som har begåtts i den slutna ungdomsvården. Fel som också Statens institutionsstyrelse har medgett (DN debatt 15/12 2009). Som barnombudsman måste jag naturligtvis ta på största allvar när ett så ingripande maktmedel som att sätta barn och ungdomar i isoleringsrum ibland har använts utan stöd i gällande lagstiftning. Det är ett övergrepp som inte hör hemma i en rättsstat.

Jag anser precis som experterna på barnkonventionen - FNs barnrättskommitté i Genève - att Sverige måste utmönstra användandet av isolering helt och hållet. I förarbetet till nu gällande lagstiftning i Sverige var lagstiftaren tydlig med att isolering är en metod som "kan få skadliga verkningar för den unge" och att "isolering i princip inte få förekomma under vården". Men det faktum att metoden har tillåtits har lett till att den har praktiserats flitigt på de statliga institutionerna. Bara under 2009 blev 300 barn och ungdomar isolerade. Vissa vid flera tillfällen.

Statens institutionsstyrelse invänder mot de rekommendationer Sverige har fått från barnrättskommittén och menar att isolering måste få användas. Om detta tänker jag att det inte är så förvånande. Det har mig veterligen aldrig inträffat att en myndighet självmant väljer att avstå från de maktmedel man har rätt att tillämpa. Hade vi frågat institutionschefer för några decennier sedan om deras rätt att tillgripa ännu mer långtgående maktmedel hade de säkert argumenterat för att behålla dessa också.

I diskussionen i går hävdade generaldirektören för Statens institutionsstyrelse att man konsulterat forskare och att myndigheten därefter landat i slutsatsen att isolering måste finnas kvar. Vilka är dessa forskare, undrar jag? Kan vi få ta del av deras slutsatser? Jag vill påminna om att sju av landets absolut ledande forskare i socialt arbete i somras lät publicera ett inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken "Isolering hjälper inte utsatta barn" (SvD 18/7 2009).

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?

Läs forskarnas debattartikel på SvD Brännpunkt

"Kioskvältare" från Socialstyrelsen...

En riktigt viktig nyhet brukar ju kallas för en kioskvältare. Nu har det kommit en sådan rapport från Socialstyrelsen.

Skämt åsido lär knappast trycket på myndigheten vara så stort. Men Social rapport från Socialstyrelsen innehåller sprängstoff och borde mana alla socialt intresserade till läsning. Läs här!

Rapporten är mycket tänkvärd kring hur viktig skolans roll är för barn som är omhändertagna och placerade. Färska fakta visar vilken avgörande roll goda skolresultat har för barnets framtida utveckling. Obligatoriskt att ta till sig av för alla som har ansvar för placerade barn. Kommunernas utbildningsförvaltningar måste samverka med socialtjänsten. Här är Helsingborg och deras samverkan kring placerade barn ett föredöme. (Läs mer tidigare i min blogg om just det.) Som av en händelse anknyter utbildningstemat i Social rapport också till den årsrapportering som Barnombudsmannen presenterade i dag där vi lyfter vikten av att barn och ungdomar på särskilda ungdomshem får samma rätt till utbildning som andra unga.

En annan nyhet från Socialstyrelsen är att tillsynsmyndigheten avser att öppna en telefonlinje som placerade och omhändertagna barn kan använda. Det är mycket positivt och precis vad Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har egen erfarenhet av ungdomsvård har önskat. Vi har under året också lyft detta i våra möten med Socialstyrelsen och det är glädjande att det nu kan bli verklighet.

Tala med eleverna...

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.

På väg mot en starkare barnkonvention

Vid mötet i Genève med rådet för mänskliga rättigheter diskuterades förra veckan om barnkonventionen, i likhet med andra MR-konventioner, ska få en klagomekanism. På mötet talade Finland för den grupp länder som är initiativtagare till att föreslå att barnkonventionen förstärks på detta sätt. Enligt den finska regeringsrepresentanten så är en särskild klagomekanism "det mest effektiva sättet att säkra barnets rättigheter när nationella system inte fungerar".

Drahoslav Štefánek, den slovakiske ordföranden i arbetsgruppen bakom förslaget till en särskild klagomekanism, presenterade gruppens slutsatser och konstaterade att inga principiella invändningar framkommit så här långt mot att ta fram ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Läs rapporten

I flera inlägg uttrycktes därefter starkt stöd, bl a från den afrikanska och den sydamerikanska gruppen av länder. Sammanslutningen av nationella MR-institutioner och nätverket av internationella barnrättsorganistioner uttryckte också hur viktigt det är att arbetet med en klagomekanism får starta. Representanten för barnrättsnätverket sa att "frågeställningen om vi ska starta arbetet med att ta fram ett tilläggsprotokoll handlar i grunden om en enda sak: är barn rättighetsbärare eller inte?"

Med andra ord: goda nyheter. Det formella beslutet tas i slutet av mars. I praktiken står det dock rätt så klart att världssamfundet nu har inlett arbetet med att förstärka barnkonventionen. Det är en seger för de miljontals barn som fortfarande väntar på att världens länder ska förverkliga barnkonventionen.

Håll tummarna!

Är nu i Genève för att i två dagar följa rådet för mänskliga rättigheter och diskussionen om barnkonventionen. Barnkonventionen har fyllt 20 år och nu diskuteras om den inte behöver förstärkas med en klagomekanism som ger enskilda barn möjlighet att ställa den egna regeringen till svars om grundläggande rättigheter i konventionen kränks. Erfarenheten från andra människorättskonventioner är att det är viktigt med sådana sanktionsmöjligheter om rättigheterna verkligen ska slå igenom.

Att döma av de diskussioner som förs nu tycks stödet för att låta arbetet med att skapa en klagomekanism öka bland de länder som är på plats. De barnrättsaktivister jag träffar är väldigt positiva och talar om det kanske viktigaste genombrottet för barns rättigheter på många år. I slutet av mars vet vi om arbetet kan få komma igång. I praktiken fattas dock avgörandet i de informella diskussioner som förs här i Genève dag och i morgon. Håll tummarna!

Inget problem, sa landstinget i Uppsala län...

I går uppmärksammade Barnombudsmannen och Konsumentverket att sex landsting fortsätter att jaga barn med inkassobrev för skulder de aldrig borde ha fått. En ny lag stoppar att barn i framtiden skuldsätts för vårdavgifter som föräldrarna har ansvar för. Men de barn som tidigare drabbats orättfärdigt kan bara bli fria från sina skulder om landstingen agerar. Vilket exempelvis landstingen i Stockholm och Norrbotten nu gör.

I gårdagens luncheko så säger redovisningschefen vid landstinget i Uppsala län att det inte är några problem, då skulderna aldrig hamnar hos kronofogden, utan stannar hos inkassobolaget.

Ett uttalande som exempelvis rikskronofogde Eva Liedström Adler garanterat har synpunkter på. Så länge det finns en skuld så finns inga bindande garantier för att den inte längre fram i tiden lämnas över till kronofogden. Dessutom är det ju en märklig syn redovisningschefen ger uttryck för. Hur skulle han själv reagera om ett inkassobolag år efter år skickade fakturor till honom för en skuld han inte själv bär något som helst ansvar för? Hela poängen här är ju att landstingen försöker förmå personer att betala för en skuld de inte bär något som helst ansvar för. Barn som inte kom till tandläkaren i tid eller missade en vårdtid som små ska inte -förutom att de faktiskt förnekades den vård de behövde - också behöva betala landstingets straffavgift.

Karl Wenehed, kundansvarig Visma Collectors, som har tio av landets landsting som kunder konstaterar att skulden blir högre och högre ju längre den ligger. Den ligger kvar tills skulden är betald eller tills uppdragsgivaren ber att man avslutar ärendet, enligt Karl Wenehed.

Är det för mycket begärt att de sex landsting som återstår nu sätter punkt för den här ovärdiga hanteringen. Landstinget i Uppsala län med flera, släpp kraven på de barn ni satt i skuld!

Sverige måste bidra till att stärka barnkonventionen

Barnkonventionen har nyligen fyllt 20 år. Den har bidragit till att förändra verkligheten för barn i hela världen. Men mycket återstår. I flera länder bryter makthavarna ogenerat mot grundläggande rättigheter i barnkonventionen och trotsar kritiken från FNs barnrättskommitté. Och kommittén står maktlös när så sker. Konsekverna för barn kan exempelvis vara att flickor eller barn från minoriteter förnekas rätten till utbildning.

I alla andra internationella konventioner för mänskliga rättigheter finns det en individuell klagomekanism kopplad till konventionerna. Det betyder att den enskilde har möjlighet att, under vissa villkor, klaga till en expertkommitté och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då prövas. Barnkonventionen är den enda MR-konventionen som saknar en sådan möjlighet till upprättelse.

I dagens Svenska Dagbladet vädjar Anita Goh till Sverige att spela en viktig roll i detta arbete. Anita representerar en stor mängd barnrättsorganisationer i Genève. Läs artikeln

Barnrättskommittén i Genève är tydlig: för att rättigheter ska fungera måste det finnas sanktioner. Det är helt enkelt oacceptabelt att barn som kränks i många fall inte har någonstans att vända sig.

För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder, inte minst i norden där exempelvis Finland är med i den nyckelgrupp länder som stödjer utvecklingen.

Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Även om Sverige inte har formell rösträtt när rådet för mänskliga rättigheter sammanträder nästa vecka så har det stor betydelse hur Sverige resonerar. Om Sverige i den diskussion som nu förs globalt visar sig tveksam till att ge stöd åt att låta arbetet med att skapa en klagomekanism starta kan det bidra till att en viktig process skjuts i sank eller åtminstone kraftigt försenas. Detta eftersom många länder fäster stor betydelse vid den åsikt Sverige har.

I dagens Svenska Dagbladet lyfter en tjänsteman vid UD fram en rad frågor som han anser behöver besvaras innan Sverige formellt kan ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Det är förstås riktigt men frågan just nu gäller faktiskt inte om Sverige eller något annat land ska ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll om klagorätt som ännu inte finns.

Det frågan gäller nu är om ett sådant arbete överhuvudtaget ska få starta. Ska det finnas några svar att ge på de frågor Sverige och andra länder eventuellt kan ha måste först en arbetsgrupp få ett mandat att arbeta fram ett förslag till hur en klagomekanism kopplad till barnkonventionen skulle kunna se ut. I detta arbete bör Sverige vara aktivt och bidra utifrån de kunskaper och erfarenheter Sverige har.