De allra flesta barn är nöjda och har det bra hemma och i skolan. Ungefär så kan huvuddragen i den statistik om barns levnadsförhållanden som Statistiska Centralbyrån presenterade i dag sammanfattas.
Det är förstås bra och ett annat resultat hade varit förvånande i ett land som Sverige. Särskilt positivt är att nästan alla barn ser ljust på framtiden.
Kontrasten blir desto större till de barn i vårt land som på olika sätt inte har det bra. Generella slutsatser om att de flesta barn har det bra hjälper naturligtvis inte det barn som är ledset, mobbat i skolan och saknar vuxna att prata med hemma.
Det är också därför barnkonventionen handlar om barnets rättigheter. Vuxenvärlden måste se alla barn, särskilt de barn som sällan kommer till tals.
I mitt arbete som barnombudsman lyssnar jag särskilt på de barn som har det svårt. Vad som inger oro i SCB:s undersökning är att förhållandevis många barn vittnar om mobbning och ensamhet. Det är också, särskilt eftersom siffrorna varit höga länge, också bekymmersamt att många flickor känner stress och oro med psykosomatiska problem som följd.
Läs undersökningen
onsdag 8 september 2010
onsdag 1 september 2010
Barnläkare måste få utbildning om barnmisshandel
I morse deltog jag i TV4:s morgonsoffa för att kommentera en färsk undersökning som publicerats i Läkartidningen. Två av tre nyblivna barnläkare har inte fått utbildning om barnmisshandel och vanvård.
Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.
Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.
Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:
- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.
Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.
Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.
Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:
- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.
fredag 27 augusti 2010
Barn som försvinner i migrationsprocessen
Enligt organisationen Ecpat som sammanställt siffror från Migrationsverket försvann 494 barn i Sverige under första halvåret 2010. Ecpat publicerar siffrorna i en artikel på DN debatt i dag. Ingen vet vad som hänt dessa barn eller om de fortfarande befinner sig i Sverige. Det kan inte heller uteslutas att en del av barnen exploateras. Under alla omständigheter lever barnen utan socialt skyddsnät och utan tillgång till grundläggande rättigheter.
Barnrättskommittén i Genève har sett allvarligt på detta och krävde redan 2005 att den svenska regeringen skulle vidta åtgärder. FN-kommittén begärde att samarbetet skulle öka mellan nyckelaktörer som polis, sociala myndigheter och Migrationsverket och att nödvändiga åtgärder ska sättas in snabbt när ett barn försvinner.
Ecpats uppföljning visar att situationen inte har förbättrats. Skyddsnätet för barn i migrationsprocessen är alldeles för svagt. Ecpat undrar om inte myndigheterna skulle ingripa mer aktivt om det istället hade handlat om hundratals barn med svenskt ursprung som försvann. Det är en obehaglig tanke. Enligt barnkonventionen är svenska myndigheters åtaganden lika stort oavsett vilket ursprung barnen har.
Det är otillräckligt att än en gång upprepa att myndigheter måste samverka bättre, även om jag förstås instämmer i det kravet. Barnombudsmannen har också fört fram andra förslag som skulle stärka skyddet för dessa barn.
Det brådskar att värna dessa barns rättigheter, men ska vi lyckas krävs också bättre kunskap. Varför försvinner barn i migrationsprocessen? Vad händer med barnen? Hur kan barnens skydd säkerställas? Vilket ansvar har respektive myndighet och vilka ytterligare krav kan eventuellt ställas?
Det duger inte att år efter år svara att man inte har någon aning om vad som händer med barnen. En statlig utredning löser knappast alla problem, men det är faktiskt en god början när ingen myndighet fullt ut vill ta ansvar och det handlar om ett allvarligt samhällsproblem.
Barnrättskommittén i Genève har sett allvarligt på detta och krävde redan 2005 att den svenska regeringen skulle vidta åtgärder. FN-kommittén begärde att samarbetet skulle öka mellan nyckelaktörer som polis, sociala myndigheter och Migrationsverket och att nödvändiga åtgärder ska sättas in snabbt när ett barn försvinner.
Ecpats uppföljning visar att situationen inte har förbättrats. Skyddsnätet för barn i migrationsprocessen är alldeles för svagt. Ecpat undrar om inte myndigheterna skulle ingripa mer aktivt om det istället hade handlat om hundratals barn med svenskt ursprung som försvann. Det är en obehaglig tanke. Enligt barnkonventionen är svenska myndigheters åtaganden lika stort oavsett vilket ursprung barnen har.
Det är otillräckligt att än en gång upprepa att myndigheter måste samverka bättre, även om jag förstås instämmer i det kravet. Barnombudsmannen har också fört fram andra förslag som skulle stärka skyddet för dessa barn.
Det brådskar att värna dessa barns rättigheter, men ska vi lyckas krävs också bättre kunskap. Varför försvinner barn i migrationsprocessen? Vad händer med barnen? Hur kan barnens skydd säkerställas? Vilket ansvar har respektive myndighet och vilka ytterligare krav kan eventuellt ställas?
Det duger inte att år efter år svara att man inte har någon aning om vad som händer med barnen. En statlig utredning löser knappast alla problem, men det är faktiskt en god början när ingen myndighet fullt ut vill ta ansvar och det handlar om ett allvarligt samhällsproblem.
torsdag 5 augusti 2010
Brister i rättssäkerheten för barn som utsatts för sexualbrott
I april i år uppmärksammade Rädda Barnen att tusentals barn drabbas när de inte får den snabba hjälp av rättsväsendet som de har rätt till. Trots att lagen säger att det inte får ta mer än 90 dagar från en polisanmälan till beslut om eventuellt åtal i fall där barn under femton misstänks ha blivit utsatta för misshandel eller sexualbrott så visade Rädda Barnens undersökning att det tar betydligt längre tid.
Bakgrunden till att en tidsgräns infördes i lagstiftningen var just att handläggningstiderna för barnärenden var längre än för vuxna och att skillnaderna mellan olika delar av Sverige var stora. Detta ville riksdagen råda bot på genom att lagstiftningsvägen skärpa kraven på rättsväsendet. Mot den bakgrunden är det naturligtvis nedslående att så lite tycks ha hänt.
Nu visar dessutom en ny kartläggning som åklagarmyndigheten gjort att det ser illa ut även när det gäller sexualbrott mot barn. Enligt åklagarmyndighetens undersökning som presenteras i Ekot i dag är barn som brottsoffer missgynnade i jämförelse med vuxna och skillnaderna i hur stor del av anmälningarna om sexualbrott mot barn som går vidare till åtal är mycket stora i olika delar av landet. I Karlskrona och Luleå är det bara fem procent. I Eskilstuna, där myndigheten sedan länge arbetat med dessa frågor, är siffran 79 procent.
Skillnaderna är så stora att det verkligen finns fog att misstänka att rättsäkerheten är bristfällig för barn som utsätts för sexualbrott. Förutsättningarna för att få upprättelse beror helt enkelt på var i landet barnet råkar bo.
FNs barnrättskommitté i Genève har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för denna typ av regionala skillnader. Det är därför välkommet att åklagarmyndigheten nu ställer tydliga krav på åklagarkammarna att redovisa åtgärder för att höja kvalitén och möjliggöra att fler anmälningar kan leda till åtal. Det är inte en dag för tidigt.
Regering och riksdag har all anledning att vara kritiska till att lagstiftarens krav på att behandla barnärenden med hög prioritet inte efterlevs. Det kan få svåra följder för barn att det tar så lång tid mellan polisanmälan, förhör och eventuell rättegång.
Bakgrunden till att en tidsgräns infördes i lagstiftningen var just att handläggningstiderna för barnärenden var längre än för vuxna och att skillnaderna mellan olika delar av Sverige var stora. Detta ville riksdagen råda bot på genom att lagstiftningsvägen skärpa kraven på rättsväsendet. Mot den bakgrunden är det naturligtvis nedslående att så lite tycks ha hänt.
Nu visar dessutom en ny kartläggning som åklagarmyndigheten gjort att det ser illa ut även när det gäller sexualbrott mot barn. Enligt åklagarmyndighetens undersökning som presenteras i Ekot i dag är barn som brottsoffer missgynnade i jämförelse med vuxna och skillnaderna i hur stor del av anmälningarna om sexualbrott mot barn som går vidare till åtal är mycket stora i olika delar av landet. I Karlskrona och Luleå är det bara fem procent. I Eskilstuna, där myndigheten sedan länge arbetat med dessa frågor, är siffran 79 procent.
Skillnaderna är så stora att det verkligen finns fog att misstänka att rättsäkerheten är bristfällig för barn som utsätts för sexualbrott. Förutsättningarna för att få upprättelse beror helt enkelt på var i landet barnet råkar bo.
FNs barnrättskommitté i Genève har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för denna typ av regionala skillnader. Det är därför välkommet att åklagarmyndigheten nu ställer tydliga krav på åklagarkammarna att redovisa åtgärder för att höja kvalitén och möjliggöra att fler anmälningar kan leda till åtal. Det är inte en dag för tidigt.
Regering och riksdag har all anledning att vara kritiska till att lagstiftarens krav på att behandla barnärenden med hög prioritet inte efterlevs. Det kan få svåra följder för barn att det tar så lång tid mellan polisanmälan, förhör och eventuell rättegång.
måndag 21 juni 2010
Vad ska ett barn behöva utstå?
I samband med vinter-OS skrev Charlotte Kalla till sin mentala rådgivare och frågade vad hon skulle behöva utstå som elitidrottare. Bakgrunden var att hon utsattes för en närgången, och som hon upplevde respektlös, dopingkontroll efter att ha tagit guld på 10 km.
Jag respekterar och förstår hennes känsla. Det är en tankeställare om hur en människa kan uppleva en integritetskränkning. Charlotte Kalla är en uppburen skidåkare, en förebild och idol. Hon står naturligtvis många gånger starkare än en tolvåring som polisen hittar under svåra omständigheter ute på stan en sen natt.
Det är mot den bakgrunden jag tycker att det är oerhört viktigt att fundera över tre grundläggande frågor: När är det verkligen befogat att utföra ett drogtest med tvång på ett barn under 15 år? På vems uppdrag ska drogtestet få utföras? Och under vilka former ska drogtestet få utföras?
Barnbrottsutredningen föreslog att tvångsvisa drogtester ska kunna utföras inom ramen för en utredning som socialtjänsten initierar. Utredningens förslag innebar att polisen som huvudregel ska underrätta socialtjänsten innan den unge kroppsbesiktigas för att få socialtjänstens medgivande och att socialtjänsten på grundval av vad polisen uppger ska göra en bedömning av om det är av synnerlig vikt att ett drogtest tas.
På en avgörande punkt valde dock regering och riksdag att gå längre än utredningen. I den lag som träder i kraft den 1 juli får polisen rätt att med tvång drogtesta barn under 15 år utan att socialtjänsten först gett sitt medgivande. Som barnombudsman är jag mycket tveksam till detta.
Lagrådet yttrade i sin granskning av regeringens förslag att förhoppningen om att drogtester av barn under 15 år inte ska tas i brottsutredande eller repressivt syfte kan komma på skam då en åklagare enligt förslaget får besluta om drogtester utan föregående kontakt med socialtjänsten.
Jag är bekymrad över att Lagrådets kritik som bygger på en analys av barnets rättigheter inte har tagits på större allvar. Jag är också bekymrad över att Sverige infört en lagstiftning som innebär att barn i utsatta situationer kan utsättas för långtgående integritetskränkningar utan att detta är tydligt motiverat av socialtjänsten för att kunna sätta in stöd och behandling.
I Barnombudsmannens yttrande till Barnbrottsutredningens betänkande välkomnade vi Barnbrottsutredningens restriktiva förhållningssätt. Vi anser att drogtester av barn enbart ska ske i syfte att ge socialtjänsten underlag till sina utredningar och att de aldrig får ske rutinmässigt. Socialtjänsten måste göra bedömningen att testet är viktigt för att kunna ge barnet rätt stöd och behandling. Och testet måste utföras under för barnet trygga former.
Det är inte oviktigt hur samhället väljer att möta ett barn i en svår situation. I mina samtal med barn och unga som har erfarenhet av den sociala barnavården framkommer ofta att barn känner sig utsatta för vuxnas maktspråk. De vuxna som möter ett barn med respekt, värme och värdighet blir däremot ihågkomna och de gör skillnad på riktigt.
Enligt Lagrådet motsvarar inte regeringens förslag de krav som proportionalitetsprincipen ställer när man på den ena sidan väger det intrång i den personliga integriteten som det innebär för den unge att tvingas urinera under övervakning och på andra sidan den fördel som den unge kan ha av att drogtestet genomförs.
För ett barn som bär på svåra upplevelser måste mötet med rättsväsendet och den sociala barnavården vara tryggt. Det får inte leda till att känslan av maktlöshet och kränkning späs på. Enligt barnkonventionen måste de åtgärder som sätts in främja barnets självkänsla och möjligheterna till återanpassning. Därför är det av största vikt att tvångsvisa drogtester sker på ett för barnet rättssäkert och icke integritetsskränkande sätt.
Som barnombudsman med uppdrag att bevaka genomförandet av barnkonventionen i Sverige är det min skyldighet att lyfta fram denna problematik i min nästa rapport till FNs barnrättskommitté i Genève. Nästa gång barnrättskommittén granskar Sverige bör vi med andra ord kunna få ett tydligt besked om hur de högsta uttolkarna av barnkonventionen ställer sig till den lagändring som regering och riksdag har fattat beslut om.
Jag respekterar och förstår hennes känsla. Det är en tankeställare om hur en människa kan uppleva en integritetskränkning. Charlotte Kalla är en uppburen skidåkare, en förebild och idol. Hon står naturligtvis många gånger starkare än en tolvåring som polisen hittar under svåra omständigheter ute på stan en sen natt.
Det är mot den bakgrunden jag tycker att det är oerhört viktigt att fundera över tre grundläggande frågor: När är det verkligen befogat att utföra ett drogtest med tvång på ett barn under 15 år? På vems uppdrag ska drogtestet få utföras? Och under vilka former ska drogtestet få utföras?
Barnbrottsutredningen föreslog att tvångsvisa drogtester ska kunna utföras inom ramen för en utredning som socialtjänsten initierar. Utredningens förslag innebar att polisen som huvudregel ska underrätta socialtjänsten innan den unge kroppsbesiktigas för att få socialtjänstens medgivande och att socialtjänsten på grundval av vad polisen uppger ska göra en bedömning av om det är av synnerlig vikt att ett drogtest tas.
På en avgörande punkt valde dock regering och riksdag att gå längre än utredningen. I den lag som träder i kraft den 1 juli får polisen rätt att med tvång drogtesta barn under 15 år utan att socialtjänsten först gett sitt medgivande. Som barnombudsman är jag mycket tveksam till detta.
Lagrådet yttrade i sin granskning av regeringens förslag att förhoppningen om att drogtester av barn under 15 år inte ska tas i brottsutredande eller repressivt syfte kan komma på skam då en åklagare enligt förslaget får besluta om drogtester utan föregående kontakt med socialtjänsten.
Jag är bekymrad över att Lagrådets kritik som bygger på en analys av barnets rättigheter inte har tagits på större allvar. Jag är också bekymrad över att Sverige infört en lagstiftning som innebär att barn i utsatta situationer kan utsättas för långtgående integritetskränkningar utan att detta är tydligt motiverat av socialtjänsten för att kunna sätta in stöd och behandling.
I Barnombudsmannens yttrande till Barnbrottsutredningens betänkande välkomnade vi Barnbrottsutredningens restriktiva förhållningssätt. Vi anser att drogtester av barn enbart ska ske i syfte att ge socialtjänsten underlag till sina utredningar och att de aldrig får ske rutinmässigt. Socialtjänsten måste göra bedömningen att testet är viktigt för att kunna ge barnet rätt stöd och behandling. Och testet måste utföras under för barnet trygga former.
Det är inte oviktigt hur samhället väljer att möta ett barn i en svår situation. I mina samtal med barn och unga som har erfarenhet av den sociala barnavården framkommer ofta att barn känner sig utsatta för vuxnas maktspråk. De vuxna som möter ett barn med respekt, värme och värdighet blir däremot ihågkomna och de gör skillnad på riktigt.
Enligt Lagrådet motsvarar inte regeringens förslag de krav som proportionalitetsprincipen ställer när man på den ena sidan väger det intrång i den personliga integriteten som det innebär för den unge att tvingas urinera under övervakning och på andra sidan den fördel som den unge kan ha av att drogtestet genomförs.
För ett barn som bär på svåra upplevelser måste mötet med rättsväsendet och den sociala barnavården vara tryggt. Det får inte leda till att känslan av maktlöshet och kränkning späs på. Enligt barnkonventionen måste de åtgärder som sätts in främja barnets självkänsla och möjligheterna till återanpassning. Därför är det av största vikt att tvångsvisa drogtester sker på ett för barnet rättssäkert och icke integritetsskränkande sätt.
Som barnombudsman med uppdrag att bevaka genomförandet av barnkonventionen i Sverige är det min skyldighet att lyfta fram denna problematik i min nästa rapport till FNs barnrättskommitté i Genève. Nästa gång barnrättskommittén granskar Sverige bör vi med andra ord kunna få ett tydligt besked om hur de högsta uttolkarna av barnkonventionen ställer sig till den lagändring som regering och riksdag har fattat beslut om.
tisdag 15 juni 2010
Råd från kommunerna i arbetet mot kränkande behandling
Återkommande och omfattande brister i skolornas planer mot kränkande behandling. Det visar en ny rapport från Skolinspektionen, som sammanfattar den tillsyn som myndigheten gjorde 2009 hos skolor i 73 av Sveriges kommuner.
Så gott som alla de inspekterade skolorna hade brister i sina planer mot kränkande behandling. Skolorna hade bland annat missat att kartlägga hur problemen ser ut i klassrummen och på skolgårdarna, vilka platser som är riskfyllda och vilka grupper som kan utsättas för kränkande behandling.
Läs mer här
Skolinspektionens granskning visar att kommunerna som är skolhuvudmän har ett stort förbättringsarbete att göra. I maj inbjöd Barnombudsmannen och Barn- och Elevombudet tio kommuner till en dialog om just kommunernas ansvar och vad som behöver göras. I dialogen pekade deltagarna på tre punkter som måste vara i fokus om arbetet mot kränkande behandling ska bedrivas framgångsrikt:
• Eleverna måste vara delaktiga – de är de verkliga experterna på vad som händer i skolan. Utan deras medverkan kommer man inte att lyckas att nå målet med nolltolerans. Kommunerna bör kräva att skolorna redovisar hur eleverna involveras.
• Politikerna måste ge tydliga budskap till tjänstemän och förvaltningar att nolltolerans mot kränkande behandling ska gälla.
• Det krävs en samsyn bland politiker, skolpersonal, elever och föräldrar om vad kränkande behandling är och hur man förhindrar det. Politikerna måste skapa utrymme i form av tid och resurser för att regelbundet kunna reflektera kring dessa frågor och rapportera till kommunen om hur arbetet fortskrider.
Läs pressmeddelandet från dialogen
Läs hela sammanställningen från kommundialogen här
Så gott som alla de inspekterade skolorna hade brister i sina planer mot kränkande behandling. Skolorna hade bland annat missat att kartlägga hur problemen ser ut i klassrummen och på skolgårdarna, vilka platser som är riskfyllda och vilka grupper som kan utsättas för kränkande behandling.
Läs mer här
Skolinspektionens granskning visar att kommunerna som är skolhuvudmän har ett stort förbättringsarbete att göra. I maj inbjöd Barnombudsmannen och Barn- och Elevombudet tio kommuner till en dialog om just kommunernas ansvar och vad som behöver göras. I dialogen pekade deltagarna på tre punkter som måste vara i fokus om arbetet mot kränkande behandling ska bedrivas framgångsrikt:
• Eleverna måste vara delaktiga – de är de verkliga experterna på vad som händer i skolan. Utan deras medverkan kommer man inte att lyckas att nå målet med nolltolerans. Kommunerna bör kräva att skolorna redovisar hur eleverna involveras.
• Politikerna måste ge tydliga budskap till tjänstemän och förvaltningar att nolltolerans mot kränkande behandling ska gälla.
• Det krävs en samsyn bland politiker, skolpersonal, elever och föräldrar om vad kränkande behandling är och hur man förhindrar det. Politikerna måste skapa utrymme i form av tid och resurser för att regelbundet kunna reflektera kring dessa frågor och rapportera till kommunen om hur arbetet fortskrider.
Läs pressmeddelandet från dialogen
Läs hela sammanställningen från kommundialogen här
torsdag 27 maj 2010
Stärk skyddet för tvångsvårdade barn och ungdomar
Jag befinner mig på tåget till Göteborg tillsammans med några medarbetare. Vi ska träffa chefer inom Statens Institutionsstyrelse. Det här är mitt fjärde besök ute i SiS-regioner där jag möter chefer för att berätta om Barnombudsmannens årsrapport där barn och ungdomar på särskilda ungdomshem kommer till tals.
På tåget läser jag i dagens Aftonbladet att personal inom Statens institutionsstyrelse är kritiska till att jag vill stärka rättigheterna för barn och unga i den slutna ungdomsvården. Läs artikeln: "Vi måste få låsa in unga i isoleringscell"
Varför föreslår Barnombudsmannen att skyddet stärks för placerade barn?
I vanvårdsutredningen som utrett kränkningar i den sociala barnavården under tidigare decennier framkommer tydligt att barn och unga inte har blivit trodda när de berättat och att ansvariga myndigheter inte förmått skydda barnen. Nu berättar barn och ungdomar om vad som kan liknas vid vanvård i vår tid.
Den bästa skyddsfaktorn är att vara medveten om de oerhörda risker som finns inbyggda i den sociala barnavården där barn och unga är i en utsatt situation och där vuxna har oerhörd makt. Ska dessa inbyggda risker motverkas räcker det inte med noggrann tillsyn, det krävs också ett förhållningssätt där all personal och ledning är medveten om just denna problematik och där varje signal från ungdomar om att övergrepp sker tas på största allvar.
Jag tror att mycket är vunnet om syftet med vården blir tydligare i den lagstiftning som reglerar tvångsvård av barn och unga. Vården måste åtminstone garantera att barnens grundläggande rättigheter till trygghet, god utbildning och god hälsa tillvaratas. Det räcker inte att lagstiftningen som nu enbart reglerar när repressiva åtgärder är tillåtna.
Jag instämmer också i FNs barnrättskommitté i Genève som anser att isolering av barn inte bör få förekomma i vården eftersom det är en skadlig åtgärd. I själva verket framgår det redan av förarbetena till nu gällande lagstiftning att avskiljning (isolering) inte var tänkt att användas mer än i extrema undantagsfall. I förarbetet heter det bland annat att isolering ”i praktiken inte ska få förekomma i vården.” Enbart under 2009 isolerades barn vid 855 tillfällen. Och vet vi nu – inte alltid i enlighet med gällande lagstiftning.
Mina förslag om ett starkare rättighetsperspektiv i tvångsvården av barn är framförda till regeringen i samband med Barnombudsmannens årsrapport för 2010. Nu är det politikernas sak att agera.
På tåget läser jag i dagens Aftonbladet att personal inom Statens institutionsstyrelse är kritiska till att jag vill stärka rättigheterna för barn och unga i den slutna ungdomsvården. Läs artikeln: "Vi måste få låsa in unga i isoleringscell"
Varför föreslår Barnombudsmannen att skyddet stärks för placerade barn?
I vanvårdsutredningen som utrett kränkningar i den sociala barnavården under tidigare decennier framkommer tydligt att barn och unga inte har blivit trodda när de berättat och att ansvariga myndigheter inte förmått skydda barnen. Nu berättar barn och ungdomar om vad som kan liknas vid vanvård i vår tid.
Den bästa skyddsfaktorn är att vara medveten om de oerhörda risker som finns inbyggda i den sociala barnavården där barn och unga är i en utsatt situation och där vuxna har oerhörd makt. Ska dessa inbyggda risker motverkas räcker det inte med noggrann tillsyn, det krävs också ett förhållningssätt där all personal och ledning är medveten om just denna problematik och där varje signal från ungdomar om att övergrepp sker tas på största allvar.
Jag tror att mycket är vunnet om syftet med vården blir tydligare i den lagstiftning som reglerar tvångsvård av barn och unga. Vården måste åtminstone garantera att barnens grundläggande rättigheter till trygghet, god utbildning och god hälsa tillvaratas. Det räcker inte att lagstiftningen som nu enbart reglerar när repressiva åtgärder är tillåtna.
Jag instämmer också i FNs barnrättskommitté i Genève som anser att isolering av barn inte bör få förekomma i vården eftersom det är en skadlig åtgärd. I själva verket framgår det redan av förarbetena till nu gällande lagstiftning att avskiljning (isolering) inte var tänkt att användas mer än i extrema undantagsfall. I förarbetet heter det bland annat att isolering ”i praktiken inte ska få förekomma i vården.” Enbart under 2009 isolerades barn vid 855 tillfällen. Och vet vi nu – inte alltid i enlighet med gällande lagstiftning.
Mina förslag om ett starkare rättighetsperspektiv i tvångsvården av barn är framförda till regeringen i samband med Barnombudsmannens årsrapport för 2010. Nu är det politikernas sak att agera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)